I dagens politiska landskap anses det vara en ideologisk avvikelse när en socialist samtidigt visar positivt intresse för sin etnicitet, eller föreställer sig en värld vars beståndsdelar är fria, självständiga folk (särskilt illa är det om socialisten ifråga råkar härstamma från Europa). Så har det dock inte alltid varit, och det kan därför strax innan arbetarklassens högtidsdag vara av intresse att studera det historiskt föränderliga förhållandet mellan klass och etnicitet.
Under hela socialismens historia har det funnits en spänning mellan klass och etnicitet/nationalitet, ofta i form av en latent konflikt mellan nedärvd teori och reella historiska processer. Det är dialelektiken mellan dessa båda poler dagens inlägg ska försöka studera närmare.
Pionjärerna
För att säkra den internationella freden måste först och främst alla nationella spänningar undanröjas, måste varje folk bli oberoende och herre i sitt eget hus.
– Karl Marx.
De tidiga socialistiska teoretikerna hade ofta en positiv syn på den egna nationen, och tycks sällan ha menat att denna skulle utplånas i den klasslösa eran som väntade. Vi kan här naturligtvis också hitta tidstypiska åsikter, som snarare kan ses som eftergifter för en viss Zeitgeist än som något särskilt socialistiskt, exempelvis Proudhons tidvis upphetsade antisemitism och satanism, eller den yngre Marx anti-slaviska tendenser, men även om man bortser från dessa kan man knappast spåra de anti-nationella känslor som dominerar så mycket av modern vänster.
Några av de tidiga pionjärernas ambivalenta syn på nationerna, och andra frågor, under socialismen har berörts i tidigare inlägg, detta gäller bland annat Proudhon, Bakunin, Marx och Engels, och den fascinerande Fourier.
Den slutsats som gradvis kom att nås var dock att det var klassen som var det historiska subjektet. Nationen var ett objekt, som arbetarklassen på sin höjd skulle erövra. Redan här finns naturligtvis möjligheter till en intressant tolkning. Från att ha dominerats av borgarklassen skulle nationen framöver domineras av proletariatet, detta antyder både en historisk brytning och en historisk kontinuitet, då det ju trots allt rörde sig om samma nation. Den ursprungliga internationalismens mål framstår då som ett samarbete av proletariat i olika nationer med varandra, men inte som dessa nationers utplånande.
Redan här kan det dock vara värt att kort nämna skillnaden mellan marxismens och en del nationalistiska ideologiers syn på vad som är en nation. Marxismen har en historisk definition, där nationer gradvis växer fram under en historisk process, medan en del nationalistiska ideologier istället lägger tonvikten vid det ursprungliga och essentiella (kort sagt rasen). Gränsdragningen har dock ofta varit diffus, de nordkoreanska ledarna har en syn på blodets roll som ligger Marx fjärran, samtidigt som Sverigedemokraternas kulturnationalism har mer gemensamt med den klassiska marxismen.
Nedärvd teori eller historisk process
Den historiska verkligheten kom dock gång på gång att visa att situationen inte var fullt så enkel som teorin gjorde gällande. När klassen, genom sitt parti, tog makten var det normalt i givna nationer, och det som följde var en politisk modell byggd på federation mellan etniska grupper. Detta är övertydligt i Sovjetunionen, en union av etniskt baserade rådsrepubliker. Stalin må ha teoretiserat kring att språken gradvis skulle ersättas av ett fåtal större ”zon-språk”, men i praktiken fortlevde de etniska grupperna.
Den nedärvda teorin saknade till stor del analytiska verktyg att förklara den historiska processen som ägde rum i socialistiskt land efter socialistiskt land. Istället valde man ofta att se kampen mellan nationer som en kamp mellan koloniala nationer och mer ”proletära” nationer, något som dock riskerade att presentera den nationella frågan i rent negativa termer. Den nationella befrielsekampen skulle lätt kunnat framstå som en kamp mot något snarare (kapitalistiskt herravälde) än en kamp för något (det egna folkets särart och arv). I praktiken relaterade de flesta kommunistiska ledare till det egna folket, och lyfte fram historiska förebilder även om teorin innebar svårigheter att förhålla sig till mycket av de egna ”reaktionära” traditionerna (jämför exempelvis den kinesiska kulturrevolutionen, då tempel förstördes och munkar mördades). I Östtyskland förde man gärna fram historiska hjältar som bondeledare och vetenskapsmän.
Nationen som historiskt subjekt i socialismen
Vad den historiska processen visar är att det inte bara var klassen som var det historiska subjektet, i varje fall inte efter att dess partier gripit makten. Då var nationen eller den etniska gruppen ett lika viktigt subjekt. Ska man förstå den jugoslaviska efterkrigspolitiken underlättar det exempelvis betydligt om man ser den som en historia om hur olika nationers företrädare inom den jugoslaviska staten bildar allianser, kompromissar, konkurrerar, och slutligen går ut i öppen konflikt. Samma användande av nationalistisk retorik användes av bland annat den albanske ledaren Enver Hoxha när han försökte försvara sina landsmän i Kosovo, och man kan ana något liknande i de nepalesiska maoisternas behandling av immigrerade grupper. Liknande manövrer ser vi i Sovjetunionen, med intriger mellan ukrainska kommunister och deras herrar i Moskva, eller konflikterna mellan kommunister av judisk börd och etniskt polska kommunister i bland annat Polen. Man kan också nämna hur östeuropeiska regimer behandlade marginella folkgrupper, såsom romer, eller hur man i krig snabbt anammade en patriotisk symbolik i propagandan. Statens dominerande roll gjorde alltså i sig att konflikter mellan etniska grupper innehöll stora vinster och lika stora förluster. Den grupp som stod utan kontroll av en så omfattande apparat kunde inte betraktas som en ödesgemenskap. Den statssocialistiska modellen i sig kan alltså ha bidragit till konflikter och till det etniskas fortlevnad.
I idealfallet kan man rentav säga att socialismen strävade efter att göra nationen till det verkligt historiska subjektet, efter att arbetarklassen ersatt splittringen med enhet. I realiteten var det dock lika vanligt att socialismen snarare gjorde nationen till historiskt subjekt genom konflikter och konkurrens mellan etniska grupper i den socialistiska staten.
Realsocialismen och ”västmarxismen”
I efterhand är det med blandade känslor man kan se på den såkallade realsocialismen. Där fanns försonande och positiva drag, som försöken att återge nationen en reell suveränitet, att sprida läskunnighet och modern sjukvård, och annat. De realsocialistiska ledarna var inte sällan ganska konservativa, i frågor som synen på homosexualitet, militära värden, arbetsmoral, konst och patriotism. Samtidigt innebar teorin i sig, liksom byråkratin, stora begränsningar. Den hätska klasskampsretoriken innebar ofta grymma övergrepp på stora delar av det egna folket, och den politiska modellen var repressiv. Synen på människa och natur, eller det gudomliga, får också ses som direkt skadlig. Men detta är idag historia, till den grad att självutnämnda ”revolutionära kommunister” i de flesta fall inte ens får makthavarna att höja på ögonbrynen.
Den socialism som kommit att dominera samtiden är istället den som utvecklades i Västeuropa och USA, inte minst av Frankfurtskolan och studentrevoltörerna från 1968. Här är det inte längre arbetarklassen som står i fokus, och än mindre nationen. De sociala skikt som format denna nya ”vänster” och som legitimerar sin sociala dominans med den är snarare den nya medelklass som uppstått i välfärdsstaten. Kort sagt den klass som av Milovan Djilas i Jugoslavien och Paul Gottfried i USA kallats ”den Nya Klassen”.
Denna klass, och dess världsbild, är mer intresserad av att hitta offer vars intressen klassens medlemmar i egenskap av journalister, socialarbetare och annat kan framföra, mediera och tillgodose. Den gamla vänstern bestod ofta av arbetarmilitanter som framför sig såg hur en allt starkare arbetarklass tog över staten (även om Kafka var närmare sanningen när han förutspådde att de skulle föra nya byråkrater till makten). Den nya vänstern hade en annan syn på framtiden.
Detta innebar också att samhället kom att ses som mer fragmentariserat än tidigare. Den gamla vänstern hade beskrivit en konflikt mellan klasser, men den nya vänstern förde in allt från sexuella minoriteter till handikappade i det hela, ofta med moraliserande övertoner. I den oöverskådliga situationen var det sedan nödvändigt med en upplyst ”ny klass” som kunde försvara alla dessa svaga gruppers intressen. Detta ligger paradoxalt nog närmare liberalismens individualism än man vid första anblicken kan tro. Den nya klassens medlemmar ser nämligen som sin uppgift att hjälpa alla bli individer, lika rotlösa som den nya klassen. Individen måste befrias från ”strukturer” som ”rasism”, ”heteronormativitet” och ”patriarkat”, och det kan bara uppnås genom den nya klassens förmedling.
Den nya klassen ingår till stor del i ett ideologiskt fält med sitt centrum i den amerikanska akademiska världen, där Frankfurtskolan efter 1930-talet kom att etablera sig och där idag ett flertal ledande queerteoretiker och postkolonialister är verksamma. Detta, ihop med dess individualism, innebär att den är transnationell eller rentav antinationell. Man kan därför säga att den senmoderna vänstern när en orm vid sin barm, en ideologisk tendens som har mer gemensamt med liberalismen än med äldre vänsters kamp för klass och nation. Flera insiktsfulla socialistiska tänkare har insett detta genom åren, från Paul Piccone till Christopher Lasch, men hittills har deras kritik inte lett till några större resultat. När vi idag ser hur den nya klassens system genom ekonomisk kris och de spänningar massinvandringen för med sig börjar gå mot sitt slut, kan man dock föreställa sig att även dess nya ”vänster” kommer att bli alltmer aktivt utmanad.
Relaterat
Vänster mot massinvandring – några länkar
Svarta pantrar och vita vargar
Juche och den rena koreanska rasen
Paul Piccone och den moderna vänsterns vägval
Aequitas et Libertas – The National Communist Alternative
Om skribenten: Joakim Andersen
