Filmer och annan populärkultur säger ofta en hel del om det samhälle i vilket de är gjorda. Ett intressant exempel på detta är Gran Torino av, och med, Clint Eastwood.

Eastwood tillhör ihop med bland andra Schwarzenegger, Stallone, Bruce Willis och Mel Gibson en äldre generation europeiskättade skådespelare som dominerade det 1970- och 80-tal som präglades av en helt annan optimism och självklar dominans för europeiskättade och deras värderingar generellt i populärkulturen. I takt med politiskt korrekta dogmers ökade dominans och demografiska förändringar har den typ av manlig, europeisk hjälte som de då spelade kommit att problematiseras och utmanas. Det är därför ingen överraskning att de idag dels av politiskt korrekta ”eliter” inom akademi och media ses med misstänksamhet som företrädare för ”föråldrade” värden, dels ofta gestaltar en typ av hårdför åldring i sina filmer, hårdföra men tämligen ovanliga, ”a dying breed”.

Gran Torino skildrar en åldrad polsk-amerikansk veteran från Koreakriget vid namn Walt Kowalski som just blivit änkling. Hans syn på samhället och ”dagens ungdom” är mycket negativ. Detta är också fullt begripligt. Kowalski riskerade livet för sitt land i Korea och arbetade hela sitt liv i den symboliskt viktiga amerikanska bilindustrin, men hans egen son kör en utländsk bil och själv bor han kvar som snart sagt enda vita man i ett bostadsområde som kommit att tas över av olika immigrerade grupper.

Den åldrade Kowalski är också politiskt inkorrekt på ett flertal vis. Han slänger sig med äldre rasistisk jargong, i stil med ”gook” och ”spook”, och är inte sen att använda våld och hot om våld för att försvara sig och de sina i ett bostadsområde och samhälle där det öppna våldet blivit en del av vardagen.

Generationer och etnicitet

Gran Torino berör på flera sätt den viktiga frågan om relationen mellan etniska grupper och de generationer som de utgörs av. Kowalski är där en företrädare för en äldre generation, med de värderingar som detta innebär (patriotism, en manlighet där rätten att bära vapen ingår, och liknande). Hans barn får väl ses som materialistisk medelklass från den arketypiska moderna eran, medan barnbarnens generation framstår som föraktansvärda på flera plan, produkter av en populärkultur som bara kan beskrivas som sjuk. Hans egen dotterson klär sig utmanande och agerar respektlöst på farmoderns begravning, och det ingår också en underhållande och djupt tragisk scen med en ”wigger” i filmen (alltså en europeiskättad ungdom som försöker imitera afro-amerikansk hiphop, i filmen till afro-amerikanernas märkbara irritation och förakt).

Dom vill inte vara dina ”bröder”, och ärligt talat förstår jag dom.
– Walt Kowalski till ovan nämnda ”wigger”

Den gamle Kowalski är alltså en bitter man som sett sitt samhälle förfalla. På sin ålders höst kommer han dock, mycket ofrivilligt till en början, i kontakt med en grannfamilj som tillhör den etniska gruppen hmong, ett indo-kinesiskt folk som stod på amerikanernas sida i samband med Vietnamkriget och därför evakuerades till USA efter förlusten. Det är här filmen går från att vara en underhållande skildring av en bitter gammal man till att bli mer intressant och mångbottnad. Dels visar det sig att familjen, och hela hmonggrannskapet, har problem med ett gatugäng. Dels upptäcker Kowalski att de värderingar han saknar hos sin egen familj finns hos hmongfamiljen. I sin egen kultur är Kowalski en föredetting och en pinsam anakronism, hos sina hmonggrannar blir han en hjälte när han står upp mot gängmedlemmarna.

Det är alltså ingen typisk politiskt korrekt, ”anti-rasistisk”, film Eastwood gjort, utan den har en mycket personlig prägel. Ingenstans i filmen tar han egentligen avstånd från Kowalskis värderingar, även om han upptäcker att grannfamiljen inte bara är ”gooks” så står han fast vid sina patriotiska värderingar och den mer aktiva manlighet han representerar. Samtidigt är dock budskapet att det vita Amerika är dött, och att Kowalski tillhör ett döende släkte. Symboliskt innebär detta att han lämnar över handsken till en ung hmong i filmens slut. Det är alltså med blandade känslor man ser filmen, inslaget av vemod är betydande.

Recension

Som film betraktad är Gran Torino riktigt bra. Upplägget är oväntat, det är ofta både spännande och underhållande, och Eastwoods rollinsats övertygar. Det enda minus som kan nämnas är att den är i längsta laget.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.