Den indo-europeiska folksjälen, eller mentaliteten om man föredrar mer neutrala termer, har som alla folksjälar en mörkare skuggsida. Den har studerats av psykologer som Jung och religionsvetare som Mircea Eliade, och i modern tid fångats av författare som Bram Stoker, Cormac McCarthy och Hanns Heinz Ewers.
En annan författare som rör sig kring temat är Chuck Palahniuk, i romanen Rant. Palahniuk är mest känd för kultklassikern Fight Club, och har beskrivit centrala aspekter av livet i det senmoderna Västerlandet i sina böcker, som skuld som makt, slaveriet under lönearbete och konsumtion, den moderna mannens kris, och mycket annat.
I Rant följer han Buster ”Rant” Casey, en ung man från Middleton på den amerikanska landsbygden. När boken börjar är Rant redan död, och handlingen förs framåt genom att olika människor som mött honom under hans liv, grannar, släktingar med mera, återberättar vad de minns. Detta sätt att skriva en bok är en litterär utmaning, och i början bemästrar Palahniuk det inte fullt ut vilket gör att inledningen är smått långtråkig. Lyckligtvis tar sig handlingen gradvis, och mot slutet av boken innebär berättartekniken att det hela får en extra dimension av mystik, genom berättarrösternas motsägelsefulla versioner och påståenden.
Rabies och revolt
Over the years, a moderate amount of ink has been spilled on the topic of the Homeric feminine substantive lyssa (Attic: lytta), a term meaning ”1. martial fury” and ”2. rabies”.
– Bruce Lincoln, Death, War, and Sacrifice
Rant visar sig snart ha varit en märklig ung man, från en märklig familj, i en märklig liten stad. Staden härjas av flockar av vilda hundar, som ylar i mörkret och kan slita sina ägare i stycken. Den unge Rant framstår som en trickster, vars ”skämt” ofta har dödliga övertoner. Han får sina kickar genom att låta giftspindlar och ormar förgifta sig, och ådrar sig gång på gång rabies. Samtidigt har han ett övermänskligt smaksinne, och är mycket populär bland sina jämnåriga.
I det indo-europeiska kollektiva undermedvetna finns det en koppling mellan rabiesliknande tillstånd av raseri, uppror, natten, kaos, vargar/hundar, sex, död och det gudomliga, och detta halvt omedvetna, halvt glömda, idékomplex utforskar Palahniuk mästerligt i beskrivningen av Rants uppväxt. Berättartekniken, att låta människor i omgivningen återberätta händelserna, innebär dock även att man aldrig kommer huvudpersonen inpå livet.
Efter att ha flyttat in till storstaden dras Rant in i något som kallas Party Crashing, en motoriserad version av de slagsmålsklubbar Palahniuk beskrev i Fight Club. Samtidigt blir han upphov till en muterad rabiesepidemi, och en period av socialt kaos och uppror.
Palahniuks samhällskritik i Rant förs till skillnad från i en del andra verk gradvis in i handlingen, men vi får snart klart för oss att i den nära framtid som beskrivs är människorna slavar under arvtagaren till TV och radio, det som kallas boosting och innebär att man blir direktuppkopplad genom uttag i bakhuvudet. Många sitter därför hemma, isolerade och konsumerande ”upplevelser”. Rabiesinfektionen stör dock förmågan att boosta, och de smittade vacklar därför ut på gatorna, där de sprider smittan vidare.
Palahniuk för också in klassamhällets tidsdimension i handlingen på ett spännande sätt, genom att beskriva en framtid som är tidsmässigt segregerad. De såkallade Nighttimers får bara visa sig på nätterna, Day-Timers på dagarna. Även här bryter de infekterade mot bestämmelserna.
Rant är en tämligen filosofisk bok. Palahniuk tar upp sådant som historiska epidemier, med ”superspridare” som Typhoid Mary (tyfoidfeber) och Gaetan Dugas (HIV), liksom historiska exempel på hur sjukdomar använts som vapen. De mässlingbesmittade täcken som gavs till indianer är kanske mest kända, men Palahniuk tar upp fler exempel som torde förfära den naive pro-amerikanen (som Tuskegee-studien). Han för också in rena konspirationsteorier, och antropologiska teorier kring communitas, liminal tid och taoistiska tankar kring odödlighet. För mycket kan inte sägas om detta, men de avslutande antydningarna om vad hela boken egentligen handlat om kommer som en överraskning och gör att man är glad att man uthärdade de första, ganska intetsägande, kapitlen. Som helhet är det alltså en både spännande och tanekväckande bok, som återigen visar vilken framstående skildrare av sin samtid och dess myter Palahniuk är. Att han samtidigt berör ett indo-europeiskt idékomplex är också en bonus.
Om skribenten: Joakim Andersen
