Det görs i Sydamerika inte sällan filmer som skildrar livet i ett brutalt klassamhälle med mycket komplexa etniska relationer, och alltså antyder vart även Europa är på väg. Sådana filmer är bland annat Carandiru och Guds stad. Minst lika intressant är José Padilhas Tropa de Elite.
Tropa de Elite följer några medlemmar i den brasilianska militärpolisiära elitstyrkan BOPE, kallade Dödskallarna efter sin symbol. Det är dels veteranen, kapten Nascimento, som håller på att brytas sönder av stressen och därför letar efter en efterträdare. Dels de två poliserna och barndomsvännerna, Neto och Matias, som är de möjliga efterträdarna.
Padilha skildrar ett samhälle i fullständigt sönderfall, och det är ingen slump att han valt att låta Matias som student göra ett grupparbete om den franske filosofen Foucaults tankar kring det korrupta samhället som ett system av mikro-maktrelationer. Varje korrupt polis är i denna väv en innehavare av mikro-makt, med relationer till både sina chefer och kollegor, butiksägare och favelans gangsters, som i sin tur säljer droger till överklassens unga. Helheten av dessa korrupta relationer är ett helvete på jorden, där all genuin emancipation omöjliggörs.
I detta helvete låter Padilha elitstyrkan BOPE framstå som den enda icke-korrumperade kraften, som bemöter förfallet med brutal repression och blodiga räder in i favelan. Han har kritiserats för att glorifiera en brutal polis, och det undgår ingen att det finns starka likheter mellan BOPE och historiska elitförband som SS. De svarta uniformerna, dödskallesymboliken, det elitistiska brödraskapet med rent sekteristiska övertoner, de öppna jämförelserna av räderna in i favelan med gerillabekämpning, beröringspunkterna är flera. Padilhas film är dock ingen förenklad skildring av ett korrupt samhälle och dess elitistiska räddare, utan han skildrar också hur BOPE-medlemmarna bryts ner moraliskt och använder sig av tortyr i sin urbana partisanbekämpning.
Sammantaget finns det ingen ”god” sida i Padilhas film, utan varje gång han låter antyda att någon aktör är positiv så problematiserar han snabbt därefter detta. Till en början låter han tittaren tro att den välgörande medelklassen är en sådan god aktör, men lika snabbt vänder han på myntet och låter poliserna förbanna de rikas drogkonsumtion som en källa till de kriminella gruppernas makt. Efter att han antytt att vissa kriminella grupper har ett ”socialt samvete”, får vi snart en inblick i en politisk verklighet där sådant bara är en fasad man kostar på sig när det politiskt är ”gratis”. Och på samma vis pendlar BOPE mellan att bekämpa korruptionen och att använda tortyr mot kvinnor och barn.
Detta sammantaget gör dock att det är en komplex och intelligent film, samtidigt som den ger en inblick i en verklighet som i globaliseringens tidsålder inte är begränsad till klassiska ”u-länder” utan som med kapitalistisk globalisering sprids över världen i spåren av utslagningsprocesser, nationalstatens sönderfall och migrationsvågorna.
Läs även: Johan Björnssons Tropa de Elite
Saviano – Gomorra (för likheterna mellan situationen i Italien och Brasilien, och kopplingarna till samma senmoderna kapitalism)
Axess – Rasismer (om den komplexa rasliga situationen i landet)
Om skribenten: Joakim Andersen
