Ett ämne som webblogg Oskorei ofta återkommer till är våra indo-europeiska förfäders mannaförbund, och hur spår av dessa överlevt i bland annat varulvsmyten. En bok som är av intresse i sammanhanget är Robert Eislers Man into Wolf. Egentligen är Eislers studieområde sadism och masochism, men han använder så mycket antropologiskt material att boken blir intressant även för icke-psykologen. Eisler beskriver vegetariska riktningar bland både judiska therapeutae och muslimska zindiqs, han går in på namn på folkstammar och individer med kopplingar till vargar både bland indo-europeiska folk och andra, han tar upp tron på varhyenor i Marocko och Etiopien, han ger biografier av de män som gett namn åt läggningarna sadism och masochism, och mycket annat.
Eisler utgår från antropologiska studier av stammar som är både fredliga och harmoniska, och använder dessa som argument för att människan i grunden är en god varelse. Detta gäller också de apor hon är närmast släkt med. Han menar dock även att en del av människans förfäder på något stadium imiterade rovdjurens beteende. Eisler menar att sadism och masochism kan spåras tillbaka till detta. Man kan ifrågasätta hans teori, men han presenterar många intressanta fakta i sina försök att bekräfta den.
Isawiyya
Men as well as the jinns are all devoted to me, also the poisonous reptiles and the beasts of the deserts
– sheikh Isa
Det som gör Eislers studie verkligt intressant är beskrivningen av en muslimsk rörelse med uppenbara indo-europeiska paralleller, de såkallade isawiyya (beskrivningen inleds på sidan 111). Isawiyya härleder sin historia till mystikern sheikh Isa (1465-1527) från dagens Marocko. Isa sov och bad på panterskinn (värt att notera är här att även om vargen var det djur som hos de första indo-européerna knöts till Apollo/Oden, anammade de de ”kungliga” djur i de länder de senare kom till, såsom björnen och pantern). Han rörde sig bland de vilda djuren, och kunde göra lejon tama och ormar harmlösa. Detta är inte en ovanlig egenskap bland mystiker och visa män i olika religiösa traditioner, Eisler menar att det rör sig om ett minne av hur det var i paradiset där människan umgicks utan problem med djur som idag är dödligt farliga.
Eisler menar också att det finns drag från Orfeuskulten i sheikh Isas biografi. Även Orfeus, och Jesus (som också kallas Isa bland muslimer), sågs som de vilda djurens herrar. Det finns bland annat kristna traditioner som beskriver hur den nyfödde Jesus hälsades av allt från drakar till vargar, och hur han lekte med lejonhonans ungar.
Isawiyya ingår i sällskap vars namn knyter dem till olika djur (kameler, schakaler, katter, vildsvin, hundar, pantrar och lejon), och under religiösa högtider bär de djurmasker. I dessa ingår också djuroffer, där djuret kläs i människokläder (något Eisler tolkar som ett substitut för ett verkligt människooffer). Intressant är också att de ser hunden som en förebild, och strävar efter att förverkliga hundens tio goda dygder, detta trots att hundar normalt är illa sedda i den muslimska världen. Detta gör att man kan misstänka att Eisler har en poäng i sina teorier kring att det rör sig om spår av både orfiska, kristna och romerska element (sådana kan också anas i folktron som rör demoninnan ´Aisha Qandisha). Oavsett vilket är det en intressant skildring han ger, särskilt då information om isawiyya annars inte är särskilt riklig på internet. Skildringen av isawiyya blir därför en virtuell julafton för läsaren med intresse för antropologi och religionshistoria.
Om skribenten: Joakim Andersen
