En fråga som i demokratins tidevarv ofta ses som så självklar att den förbigås med tystnad, är frågan om vad som gör en regerings eller ledares auktoritet legitim. I vårt samhälle ses därför en regering som legitim om den har en majoritet av de röstande bakom sig, oavsett hur lättmanipulerade dessa varit eller hur få alternativ de haft. Vilket innebär att ”folkstyret” i praktiken ofta har starka inslag av plutokrati, där det är de rika som har möjlighet att manipulera ”folkviljan”.

Mot detta synsätt står det traditionalistiska, där en politisk ordning ytterst baserar sin legitimitet på sin koppling till det mer än mänskliga. Detta kunde uttryckas i tron att flera skandinaviska fursteätter härstammade från en gud, som när langobarderna kallade sina kungar ex genere Gungnis (”av Odens ätt”). Efter kristnandet talades det istället om ”konung av Guds nåde”. Implicit i detta låg att kungen var en representant för en högre ordning, och även hade ansvar för att försvara denna. Det fanns vissa områden inte ens kungen fick lägga sig i, om han ändå gjorde det så var det ett möjligt skäl för tyrannmord (något som förövrigt de aristokrater som i Fronden och liknande rörelser bekämpade den framväxande absoluta monarkin var väl medvetna om). Detta inser det flesta av oss spontant, vi inser exempelvis att ingen ”folkvilja” i världen gör att tortyr är rätt eller att en ledare kan sätta sig över folkets tro. Det är när den iranske kung Jamsid glömmer detta som han förlorar sin auktoritet, något som i en zoroastrisk text översatt av Dumezil beskrivs:

When seventy years had passed, it befell that Satan [Ahriman] got free, and, when he came before King Jamsid, he succeeded by one means and another in driving out the reason from his body. On this occasion he exerted his enmity upon Jamsid in such a way as to make him very prideful and egotistical. Jamsid called together all the grandees of the different kisvars – all the dasturs, mobads, and lords – and spoke in these terms to the mobads and grandees: ”I am the sovereign of the entire earth. What God is there beside me? The earth’s creatures live through me, I am the God of all men.” When the aged dignitaries heard this speech, they remained confused, bent their heads, and no one understood the meaning of his speech. But when the words had been pronounced, the divine Glory abandoned him.

Både i det hedniska och det tidiga kristna Europa gjorde man också en koppling mellan framgång och legitimitet. Missväxt sågs exempelvis som ett tecken på att kungen förlorat sina dygder, och tvister mellan män kunde lösas genom olika former av dueller.

Både traditionalisten Julius Evola och indo-europisten Georges Dumezil visar hur den traditionella synen på dygd, framgång och legitimitet kristalliserades i det indo-ariska begreppet xvarra eller hvareno.

Evola definierar det på följande vis i i Revolt Against the Modern World:

This solar “glory" or “victory" in reference to kingship was not reduced to a mere symbol, but rather denoted a metaphysical reality. Eventually it came to be identified with a nonhuman operating force, which the king did not possess in and by himself. One of the most characteristic symbolic expressions of this idea comes from the Zoroastrian tradition, wherein the hvareno (the “glory" that the king possesses) is a supernatural fire characterizing heavenly (and especially solar) entities that allows the king to partake of immortality and that give him witness through victory. This victory must be understood in such a way that the two meanings, the first mystical, the second military (material), are not mutually exclusive but rather complementary.

Relevans idag

Frågan man idag kan ställa sig är naturligtvis hur denna syn på legitim auktoritet kan förverkligas i det demokratiska samhället, och hur man identifierar värdiga ledare i en era när även de flesta självutnämnda eliter är degenererade och vi bara möter politiker efter att PR-konsulter stylat deras yttre och deras ord. Man kan givetvis välja att se det hela som endast historisk kuriosa, eller som ett av flera exempel på hur väl de indo-europeiska religionerna stämmer överens med kärnan i den traditionalism som beskrivits av Guenon och Evola. Men mer fruktbart torde vara att dels använda det som en måttstock när vi bedömer politiker och deras agerande, och som ett ideal att själva sträva efter i våra egna liv.

Relaterade inlägg

Dumezil och Destiny of a King

Vad är ära?

Domino och det traditionella maktbegreppet

Evola on War as the path to God

From Scythia to Camelot

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.