Tecknade serier är ett samtida kulturfenomen vars betydelse inte bör underskattas. Detta har tidigare tagits upp på bloggen. En av de tecknare som skickligast fångar sin samtid är Jan Berglin, som med sina mumintrolliknande småborgerliga figurer sätter fingret på den motsättning mellan ideal och drömmar å ena sidan och trist verklighet å den andra som den bildade medelklassen ofta upplever. Vår tids generationsroman är förvisso Kellermans Rockyalbum, men när Berglin beskriver livet som typiskt svensk kälkborgare är det både fascinerande och mycket roligt. Ett exempel på detta är veckans Berglin i SvD.
Som en röd tråd genom det mesta Berglin har gjort går en dialektik mellan elitism/klassiska bildningsideal och socialrealism, där typiska svenska småborgare i typiska småborgerliga situationer drömmer om något bättre och finare. Det må vara kampen mot språkets förfall i form av vägran att köpa särskriven sylt, eller det kan vara oändliga arbetsplatsmöten där den bildade småborgaren drömmer sig bort med en dikt (”ge mig gift att dö eller drömmar att leva”). Det kan även vara familjefadern som citerar Bakunin när han hetsar sin son att riva grannbarnens snöfort (”lusten att förgöra är också en kreativ lust”). En underhållande, träffsäker och intelligent beskrivning av samtiden är det i varje fall nästan alltid. Inte minst är Berglin överlägsen mer tandlösa serier som Elvis och Kollektivet, där å ena sidan den ansträngda etniska kvoteringen tar löjeväckande uttryck, å andra sidan man i avsaknad av Berglins ovan nämnda dialektik tvingas förlita sig på den lägsta gemensamma nämnaren (i Elvis fall återkommande ”sexande” och lyteskomik, ofta i kombination).
Om skribenten: Joakim Andersen
