Det har flera gånger på bloggen noterats att de politiskt korrekta ideologiernas inflytande har passerat zenit, och att de nu har tillbakagångar och bakslag framför sig. Ett exempel på detta är att sådana direkt anti-svenska gestalter som Gringos redaktörer numera ytterst sällan skriver i media. Skälen till denna kommande tillbakagång, och därtill knutna normalisering av svenskt debattklimat, är tre. Dels utvecklar en dominerande ideologis företrädare med tiden obehagliga drag av hybris och intellektuell lathet. Efter en inledande hård och krävande kamp mot ”rasister” eller vad det vara månde, kommer man steg för steg att nöja sig med att peka finger åt motståndaren och väsa ett halvkvävt ”rasist”, och tro att debatten därmed är vunnen. För det andra finns det i folkdjupet ett starkt motstånd mot de mer spektakulära inslagen i de politiskt korrekta ideologierna. Ytterst få svenskar är positiva till misshandel av någon på grund av dess hudfärg eller läggning, men de är heller inte särskilt positiva till verklighetsfrämmande utbrott i stil med ”det finns inga svenskar”. Att deras barn ska utsättas för ”genuspedagogik” i förskolan utan att någon ens frågat dem först är de heller inte positiva till. För det tredje är journalisterna också bara människor, och även om det går sakta så har också de en förmåga att dra slutsatser. Förr eller senare inser även de hur förlegade och avskydda de politiskt korrekta ideologierna börjar bli, förr eller senare blir också de exempelvis föräldrar.

Genuspedagogikens uppgång och fall

Ett intressant tecken på denna utveckling är den debatt som den sista tiden rasat kring de såkallade ”genuspedagogernas” framfart på förskolorna. Denna kan enbart beskrivas som ett ideologiskt ingrepp i barndomen, med målet att utradera skillnaderna mellan pojkar och flickor. Detta kanske är något jättebra, vem vet, men det är ändå ett ganska radikalt ingrepp och det har inte ens föregåtts av en demokratisk diskussion. För de flesta vanliga ”svenssons” framstår det som djupt verklighetsfrämmande att sandlådor och gungor skulle vara ”genuskodade”, och att skillnaderna mellan pojkar och flickor skulle utplånas. Många har dock haft en ganska dålig inblick i den verklighetsuppfattning som utkristalliserats internt i delar av den akademiska världen, och som ostört fått påverka bland annat förskolorna.

Debatten inleddes genom en artikel av fil dr Tanja Bergkvist i SvD, betitlad Genusvetare förvirrar barnen. Kommentarerna från läsarna var att likna vid en flodvåg, och den övervägande delen var starkt kritiska till den genuspedagogik som införs i förskolorna. Det har sedan följts upp med inslag på youtube, tagits upp på Nyhetsmorgon, och i bloggosfären. Värt att notera är hur få som försvarat genuspedagogiken, man känner nästan igen situationen från den debatt som rasade när det visade sig att radikalfeminister internt menade att ”män är djur” eller att det skulle finnas sällskap av manliga satanister som åt spädbarn i ganska stora mängder i vårt land.

Vi väntar nu med spänning på att liknande bakslag drabbar även mångkulturalismen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.