2008 går mot sitt slut, och med inspiration från etablerade media kan det då vara på sin plats att försöka summera året som gått. Vad man snabbt kan konstatera är att året gått i etnicitetens tecken.

Etnicitetens primat

SvD har sammanställt ett bildspel med femton bilder, och av dessa kan åtminstone sju knytas till de etniska konflikter som bland annat beror på att senmoderniteten sammanför grupper som tidigare levt åtskilda. Detta gäller de ”svenska” terrormisstänkta som bland annat hade en karta över konstnären Vilks hem, det gäller det jugoslaviska imperiets slutgiltiga sönderfall genom Kosovos självständighet, de blodiga protesterna i ett Tibet där urbefolkningen nu är i minoritet på grund av Kinas användande av invandring som ett politiskt vapen, gripandet av den serbiske ledaren Karadzic, kriget i Georgien/Sydossetien med dess undertoner av etnisk rensning, delvis valet av Barack Obama till amerikansk president (där rösterna i hög grad fördelades efter etnicitet) och massakern i indiska Bombay. Även den israeliska invasionen av Gaza bör räknas som ett exempel i raden, detsamma gäller de återkommande upploppen i Frankrike, och många liknande konflikter som inte kom med i SvD:s lista.

Man kan misstänka att till och med svenska väljare och makthavare i det läget börjar ana att etniska relationer faktiskt har en egen dynamik, och att det mångkulturella ”samhället” därför är ett ganska riskfyllt projekt att försöka förverkliga. Upploppen i svenska Rosengård och Tensta nämndes inte i SvD:s bildspel, men har också för en del svenskar fungerat som en synlig väckarklocka. Detta är inte en utveckling man i vårt land talar högt om (snarare har nationalismen här likheter med det ”spöke” Marx ansåg gick genom Europa, även om det ovälkomna spöket på den tiden var kommunistiskt). Tydligt är det ändå genom borgerliga partiers försök att förhindra väljarflykt till Sverigedemokraterna genom att gång på gång flirta med deras teman (vanligtvis dessa ”krav” som inför valen alltid ska ställas på invandrare, så att de också blir småborgerliga konsumenter snarare än att stanna i sina hemländer). I takt med ökat etniskt medvetande i växande befolkningssegment, och borgerliga partiers ompositionering, kommer vi sannolikt att få se en försiktig radikalisering av SD framöver.

Geopolitik

Värt att notera är också de inslag av stormakter som gjort många av dessa stridande aktörer till sina spelpjäser i ett geopolitiskt spel med höga insatser. Detta gäller Kosovos självständighet, där USA sett sin chans att försvaga Rysslands historiska allierade, Serbien. Det gäller uppenbarligen även Sydossetien, där Ryssland gjorde något liknande mot det USA-lierade Georgien. Det gäller också Tibet (där USA:s intresse av en positiv relation till Kina innebär att tibetanerna får föra sin kamp utan stöd annat än från en del Hollywoodkändisar), och Gaza (där USA:s stöd till Israel torde vara välkänt). Hur USA:s utrikespolitik kommer förändras med valet av Obama är ännu en öppen fråga, de av oss som trots allt såg honom som en potentiell förändring till det bättre har i många fall avskräckts något genom hans val av samma gamla makthavare och hökar till höga poster.

Risken är alltså betydande att ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland tar fart, och att Kina i bakgrunden flyttar fram sina positioner. Förövrigt inte en ovanlig situation historiskt när en tidigare hegemon gradvis förlorar sin position (USA flyttade en gång i tiden i lugn och ro fram sina positioner på liknande vis medan Storbrittanien försökte hantera det tyska hotet). Redan nu bör man alltså analysera den gryende konfliktens tre aktörer, och man finner då sannolikt att Ryssland är det land vars intressen stämmer bäst överens med de identitära. Vilken typ av världsordning, vilken geokultur och vilket regelverk ett framtida Kina kan tänkas försöka implementera är ännu något av ett mysterium. Å ena sidan innebär landets konfucianska och maoistiska arv sannolikt att det blir en mindre individualistisk ordning (landet befinner sig exempelvis långt fram i ren rasforskning, där genetiken används för att legitimera hennes nuvarande gränser), å andra sidan kommer USA sannolikt att vara en kulturell supermakt långt efter att Kina övertagit hennes ekonomiska och militära ställning och gjort USA till sin ”junior partner”. Såvida inte Kina kollapsar under sina sociala och regionala konflikter, och det istället blir Japan som tar över Hegels fackla och världshegemonin.

Ekonomisk kris

2008 var också året då den ekonomiska krisen tog fart. Dessa kriser är en integrerad del av kapitalismen, men varje gång kommer de ändå som en överraskning. Detta om något är en intressant illustration av den moderna människans erbarmligt korta tidsperspektiv. Värt att notera är att detta kommer leda dels till ökad konkurrens mellan nationer, dels till ökat stöd för vänstern. Den nuvarande krisen kommer däremot inte att leda till världsekonomins undergång, utan följs på sikt av en uppgång.

Djup och yta

Det kan också vara av värde att försöka identifiera några av de förändringar i djupare sociala och kulturella strukturer, som pågår mer omärkligt och sällan ger upphov till spektakulära löpsedlar (Marx jämförde på sin tid dessa osynliga processer med en tålmodig mullvad, vars idoga grävarbete till sist ger ett dramatiskt resultat i form av väldiga ras). Vi har redan tagit upp ett gradvis ökat etniskt medvetande, som idag oftast märks av frisörer, runt fikabord, och även i populärkulturen för den som är uppmärksam. På sikt kommer dock det synliga ”ras” som mullvaden länge förberett.

Man kan även nämna att det ekologiska medvetandet tycks öka. Vidare fördjupas den traditionella mansrollens kris i masskulturen, medan man kan ana ett flertal reaktioner mot detta i olika subkulturer som ofta når morgondagens trendsättare (intresset för MMA och PUA kan här nämnas). Även den ökade sociala atomiseringen, där dagens västerlänningar spenderar historiskt sett fantastiska andelar av dygnet i fysisk ensamhet framför en TV eller en dator. En annan sådan grundläggande historisk tendens är nationalstatens minskade möjligheter att kontrollera sitt territorium, och det fysiska våldets återkomst i det offentliga rummet. För att inte tala om parallella maktstrukturer i växande delar av landet, normalt sammanfattat som ”gängproblematik”.

Det är alltså ett antal inte helt positiva tendenser man kan identifiera, samtidigt som det i flera fall också gradvis uppstår motreaktioner och nya synteser. Exempelvis kan mångkulturen ses som ett problem, men utan den hade vi knappast sett några ansatser till etniskt medvetande och, på sikt, en europeisk renässans. Modernitetens kriser är också en förutsättning för att en ny, samtidigt nietzscheansk och traditionell, människotyp ska göra sin entré på den historiska arenan.

På samma tema:

Spännande tider 2008/2009

2008 – att leva i spännande tider

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.