I diskussioner kring politisk ekonomi används ofta begreppen mer eller mindre slarvigt. Ett exempel på detta är när många i högern påstås stå för en ”fri marknad”, trots att sådana fria marknader i verkligheten ofta utvecklas i monopolistisk riktning.
En akademiker som tagit upp denna fråga är Manuel De Landa (som bland annat skrivit War in the Age of Intelligent Machines, som vi kommer återvända till framöver). De Landa skiljer mellan marknader och antimarknader. Marknader är självorganiserande processer där köpare och säljare möts. Det finns inget som säger att detta i sig är bra eller dåligt, marknader kan ha många oavsedda effekter (exempelvis ekologiska eller kulturella externkostnader, som ingen vill betala för) och leder förr eller senare normalt till olika former av monopol och oligopol. Detta kan vara värt att ha i åtanke vid en läsning av De Landa, då man annars lätt får intrycket att han anser att det är något gott i sig när en process är självorganiserande. Man kan då påminna sig att en pestepidemis spridning också är självorganiserande.
De Landa har skrivit en värdefull artikel om marknader och antimarknader som finns tillgänglig på internet, betitlad Markets and Antimarkets in the World Economy. Han angriper där ekonomernas konsensus angående hur central konkurrensen egentligen varit för kapitalismen historiskt.
Even non-Marxists economists like Galbraith, agree that capitalism began as a competitive pursuit and stayed that way till the end of the nineteenth century, and only then it reached the monopolistic stage, at which point a planning system replaced market dynamics.
However, Fernand Braudel has recently shown, with a wealth of historical data, that this picture is inherently wrong. Capitalism was, from its beginnings in the Italy of the thirteenth century, always monopolistic and oligopolistic. That is to say, the power of capitalism has always been associated with large enterprises, large that is, relative to the size of the markets where they operate. Also, it has always been associated with the ability to plan economic strategies and to control market dynamics, and therefore, with a certain degree of centralization and hierarchy. Within the limits of this presentation, I will not be able to review the historical evidence that supports this extremely important hypothesis, but allow me at least to extract some of the consequences that would follow if it turns out to be true.
First of all, if capitalism has always relied on non-competitive practices, if the prices for its commodities have never been objectively set by demand/supply dynamics, but imposed from above by powerful economic decision-makers, then capitalism and the market have always been different entities. To use a term introduced by Braudel, capitalism has always been an ”antimarket”.
Man anar i De Landas vidare resonemang likheter med post-marxisten Wallersteins beskrivning av den historiska kapitalismen, inte minst avseende termerna ”centrum” och ”periferi”.
Vad innebär då detta för vårt politiska tänkande? För det första, om kapitalismen aldrig byggt på ”marknaden” annat än i sin retorik, är det tveksamt om ”marknaden” i sig är ett särskilt användbart verktyg. Att i nuläget flytta över makt från staten till ”marknaden” skulle i så fall snarare vara ett sätt att överlämna den till antimarknader (i form av stora företag, i stil med vad som skedde när elmarknaden ”privatiserades”). Områden som tidigare i någon mån kunnat underordnas en folkvilja underordnas då istället andra stora, lika byråkratiska, strukturer. Av större intresse vore i så fall att flytta områden bortom den ekonomiska sfären överhuvudtaget (exempel på detta är hemundervisning).
För det andra påminner detta oss om det identitärer som Benoist sagt om den ekonomiska sfären, tankar som går att spåra lika långt tillbaka i tiden som vi kan spåra indo-européer. Nämligen att ”jag bor gärna i ett samhälle med en marknad, men inte i ett marknadssamhälle”. Detta är en realistisk insikt, där man kommit fram till att ett samhälle måste göra ett val. Antingen låter det ”marknaden” styra, och då blir resultatet ett kaos bakom vilket man kan ana antimarknadernas osynliga händer. Eller så låter man ”marknaden” styras av samhället, i form av politiken. Det senare är naturligt för de nordgermanska folken. Detta ser vi redan i myten om Odens bortavaro, då han ersätts av Mithotyn (förmodligen en version av Tyr), som Dumezil tolkar den i Mitra-Varuna. Mithotyn står för en mer ”liberal” ordning, medan Oden står för en ordning där den yttersta makten över ekonomin alltid ligger i övergudens, och folkets, händer. Denna ordning har beskrivits som ”totalitär”, något som dock inte bör associeras till 1900-talets totalitarianismer.
Den intresserade rekommenderas också att läsa en intervju med De Landa, där han utvecklar sina tankar dels kring antimarknader, dels gör en värdefull analys av internets framtid. Inte minst de konflikter som sannolikt uppstår när olika former av antimarknader försöker hägna in det internet som idag till stor del kan beskrivas just som en självorganiserande process.
Relaterade inlägg:
Karl Polanyi och den stora omdaningen
2008 – att leva i spännande tider
Wallerstein och liberalismens död
Den historiska kapitalismen – utdrag
Om skribenten: Joakim Andersen
