När Muren föll hade öst- och västtyskar levt i skilda system under ett halvt sekel, och den östra delen var också betydligt fattigare än den västra. Man kan se flera likheter mellan den tyska återföreningen och den amerikanska situationen efter inbördeskriget, där den fattigare delen tvingades anpassa sig till den rikare delens system, i en konkurrens på ”lika” villkor som man var dömd att förlora. I båda fallen var skapandet av en långvarig socio-ekonomisk problematik och en regional stolthet två av resultaten (det fanns naturligtvis också skillnader, Östtyskland gick exempelvis inte under efter ett krig). I detta fanns också etniska inslag. Södern bekämpade länge nordstatarnas försök att använda de svarta som sina lokala bundsförvanter, i det forna Östtyskland fanns, och finns, ett starkt motstånd mot västpolitikernas beslut att öppna den forna folkrepubliken för massinvandring. I båda regioner finns också en mer apolitisk regional stolthet, och egna kulturella mönster.
Denna östtyska stolthetskänsla uttrycks bland annat genom den östtyska hiphopen. Utan att explicit ta ställning i politiska frågor genomsyras denna av en lokalpatriotism man som identitär ofta kan känna igen sig i. Detta gäller exempelvis Ostmob med ett spår som Patriot, Dissziplin med Ich liebe mein Land, eller Joe Rilla med Der Osten rollt och en version av den östtyska nationalsången Auferstanden aus Ruinen (den sistnämnda är inte minst intressant för kultursociologen eftersom han använder flera av skinhead-, huligan- och bikerkulturernas attribut, alltså de tre kanske mest respektingivande ”europeiska” subkulturerna).
Om man förväntar sig politiska ställningstaganden riskerar man att bli besviken, samtidigt är användandet av ordet ”patriot” med några som helst positiva övertoner tämligen kontroversiellt i den tyska offentlighet som präglas av ett rent patologiskt skuldtänkande. Denna kontrovers har nu också några år på nacken, som värst rasade den kanske när den framgångsrike tyske rapparen Fler använde både den historiskt belastade örnen och flaggan i videon till Neue Deutsche Welle (detta trots att han i texten också noterade att hans ”homies är multikulti”).
Fria spekulationer
Vad man kan notera är likheterna mellan den punkscen som på 70- och 80-talet i vissa fall gled över i olika, för etablissemanget oacceptabla, former av etnisk och historisk stolthet (i England punkmusikern Ian Stuart och hans Skrewdriver, i Sverige Ultima Thule). Likheterna här är inte minst en allmänt rebellisk attityd till övriga samhällets normer, som i sin förlängning kan leda till att man även föraktar den politiska korrektheten. I Tyskland har detta lett till att man provocerar genom att använda den mest kontroversiella och symbolladdade figur och symbolik som det senmoderna samhället har att erbjuda. Den etniska problematiken är också potentiellt tydlig. Ian Stuart och hans vänner hade upplevt hur pakistanier och andra grupper började ta över gatorna i deras hemkvarter, medan man som europeisk hiphopare rör sig i en kultur som uppstått i helt andra etniska grupper, en kultur där lojalitet och härkomst ofta betonas, och där man på många sätt alltid är en utböling. Värt att notera är också att när européer skapar intressant hiphop, rör de sig nästan alltid bortom den afro-amerikanska motsvarighetens normala teman. Man kan därför fråga sig när vi även i den förvuxna förskolan Sverige får att göra med etniskt europeiska hiphopare som öppet flirtar med identitär och traditionalistisk symbolik, snarare än om det kommer ske.
Den nyfikne rekommenderas även tråden Tysk hiphop på Nordisk.nu för ytterligare information, den danskspråkige högerradikalen kan också ha ett visst kuriosaintresse av den danske rapparen L.O.C.s Absinthe.
Om skribenten: Joakim Andersen
