När forskare av olika slag studerar de olika indo-europeiska folkens myter finner de ofta gemensamma teman, som antyder ett delat ursprung i den indo-europeiska förhistorien. Ett antal sådana teman, kopplade till den arkaiska poetens roll, beskrivs av Todd M. Compton i boken Victim of the Muses.
Poeten som pharmakos
O Zeus, father Zeus, who rules heaven,
you look upon the deeds of men,
Both evil and lawful; you are
concerned for outrage and justice even among the beasts
– Archilochus
Compton inleder sin studie med ett antal grekiska poeter, som delar många egenskaper. För det första har de ofta en koppling till krigets värv, både Aeschylus, Sokrates och Archilochus var både krigare och poeter. De beskrivs också ofta som fula. Aisopos yttre beskrivs således som otilltalande, och överlag är de antingen dvärgar, mörkhyade, eller begåvade med dålig andedräkt. De befinner sig också i en ambivalent social ställning. Å ena sidan är de ofta av enkel börd, fattiga och fula, å den andra beskrivs de som visa och modiga. De tillhör samtidigt ”de bästa” och ”de sämsta”.
Vidare är deras poesi ofta våldsam och anklagande, och riktad mot grupper eller gestalter de anser svika högre ideal. Någon framstår som misogyn kvinnohatare, en annan befinner sig i exil på grund av politiska skäl. De avslutar också ofta sina liv på dramatiska vis, i exil eller avrättade.
Just när det gäller detta dramatiska slut identifierar Compton teman som återkommer i en än äldre grekisk ritual, där stadsstaten avvärjde ett hot (krig, pest, och liknande) genom att fördriva en av sina medlemmar (och åtminstone i myten även döda denna). Denna syndabock kallades pharmakos, och behandlingen av poeterna påminner i flera fall starkt om den ritualiserade fördrivningen av pharmakos.
Fysiskt och verbalt våld
Warriors laugh who see me, with ugly muzzle, long snout, wolf-grey hair and hanging paws, rough neck and rugged hide.
– Starkaddr
Compton spårar skälet till poetens dubbla position i hans/hennes natur i ett arkaiskt samhälle. Å ena sidan värdesätts hans (eller mer sällan hennes) förmåga att verbalt tillintetgöra fienden i tider av krig och konflikt, men samma förmåga blir ett problem i fredstid. Denna förmåga liknas ofta vid ett rent fysiskt angrepp, och poetens nedgörande av sin motståndare beskrivs som ”huggtänder”, ”gift” och liknande. I flera fall är också den skam som målet för angreppet känner när hans eller hennes ohedervärda beteende offentliggörs så stor att självmord är följden. Compton nämner således både konkurrerande poeter och rentav kungar som bokstavligen dör på grund av skickliga poeters hårda ord. Detta gör att poeten i fredstid är ett potentiellt hot, precis som krigarens antisociala tendenser kan vara (normalt var ju den arkaiska poeten dessutom en krigare). Steget mellan verbalt och fysiskt våld är också flytande i beskrivningarna av flera krigarpoeter, och används ofta samtidigt.
Samtidigt skiljer han här mellan två typer av poeter. Å ena sidan finns den fredliga poeten som främst hyllar sina beskyddare, och lever ett lugnt och trivsamt liv. Men å andra sidan finns den vandrande poeten och krigaren, som inte räds att angripa den som trampar på friheten eller nonchalerar gästfrihetens plikter. Detta var en fruktad figur, och det förekom att stormän mutade vandrande poeter med satirisk begåvning för att de skulle låta bli att besöka just deras riken.
Det blir tydligt att dessa poeter betraktade sig själva som den moraliska och sociala ordningens upprätthållare, inte minst tydligt i Starkaddrs och Sisupalas försvar av kungamaktens rättigheter och plikter (och kopplat till detta, deras förakt för det vanliga folket) och många andra poeters angrepp på värdar som inte var gästfria, härskare som inte var rättrådiga, kvinnor som var lösaktiga, et cetera.
Koppling till myt och Männerbund
Riktigt spännande blir boken när Compton börjar koppla poetarketypen till det äldre indo-europeiska samhället. Han noterar att en grekisk krigarpoet ingick i ett sentida, hetairiskt Männerbund, och kopplingen till det vansinne, wut, som hos Oden både leder till bärsärksraseri och poesi är också genomgående hos de beskrivna poeterna. Det är heller ingen överraskning att Apollo och de till honom knutna muserna återkommer i poeternas biografier (den hugade rekommenderas här att även läsa Gershensons Apollo – The Wolf-God). Ofta fick poeten sin gåva av dessa muser, exempelvis ihop med ett instrument.
Några av de fulare poeterna liknas också vid silener, de skogsväsen som var kända just för sitt osköna yttre och sina musikaliska talanger. Även kentaurer figurerar här, om än i mindre utsträckning. Särskilt de senare är knutna till de indo-europeiska krigarmystikerna som kallades ghandarvas.
Likheterna är fler än så, Compton tar bland annat upp den arketypiska poetens mantiska förmåga (spåkonst), han liknas vid en varg, delfiner (havets vargar i en del indo-européers världsbild) dyker upp relativt flitigt, et cetera. Djurtemat är också centralt i många av poeternas användande av djurfabler. Men den centrala kopplingen till Oden är den arketypiska krigarpoetens användande av wut, det inspirerade vansinnet i både strid och poesi.
Krigarpoetens liv och död
Intressant är även att Compton återknyter till Dumezils studie av krigarens tre synder (där krigarens brott riktas mot samhällets tre grundläggande funktioner), där denne beskrev indo-europeiska krigare som den grekiske Herakles, den indiske, mer demoniske Sisupala och den skandinaviske Starkaddr. Dessa tre är krigare som delar flera drag. Starkaddr är en skald, ett drag som är mindre utpräglat hos de båda andra (även om Sisupala har en giftig tunga, och Herakles i vissa versioner beskrivs som musiker).
Compton menar att likheterna mellan dessa tre också kan utsträckas till att gälla den märklige irländske krigarpoeten Suibhne. Suibhne drabbas av vansinne efter sin synd, och lever likt en fågel i vildmarken. Men han begåvas också med poetens gåva, och räknas som en av Irlands främsta poeter i sina beskrivningar både av exilens förbannelse och naturens skönhet.
Gemensamt för åtminstone Herakles och Starkaddr är också att de är spelpjäser i ett vad mellan gudar (Hera och Zeus respektive Oden och Tor), och att deras liv kan ses som en kamp mellan krigaren som kulturhjälte och krigarens rent demoniska, mörka sida.
Som helhet är alltså Comptons bok mycket läsvärd för den som är intresserad av indo-europeana. Han utgår mycket från Dumezils begrepp, och visar hur äldre mytiska teman överlevt långt in i grekisk och romersk tid.
Relaterat:
Poetens roll i det indo-europeiska samhället
Om skribenten: Joakim Andersen
