En fascinerande kultfilm är den spanska science fictionfilmen Accion Mutante av Ãlex de la Iglesia. Det är inte den slutgiltiga analysen av det senmoderna samhället, men det är ändå en både intressant och rolig film.
de la Iglesia beskriver i sin film ett samhälle i en inte så avlägsen framtid. Det är ett samhälle där de estetiskt och genetiskt begåvade människorna intar en central plats. Något som orsakar ett bittert raseri hos de mindre vackra och mindre begåvade. Dessa organiseras därför i en revolutionär cell, Accion Mutante, av den illistige Ramon Yarritu, en sinister figur som närmast påminner om Fantomen på operan.
När filmen tar sin början avtjänar Ramon ett fängelsestraff, och hans akolyter håller hans minne vid liv genom en serie mer eller mindre blodiga och misslyckade attentat mot allt från TV-kändisar till spermabanker. de la Iglesia tillåter sig ett betydande inslag av lyteskomik i beskrivningen av Ramons aktivister, som i ett fall ”har världens lägsta IQ” och i ett annat beskrivs som ”jew, freemason, alleged homosexual”. De är också så inkompetenta att man flera gånger delar Ramons känslor av skam och frustration när de skämmer ut hans organisation och saboterar hans planer.
När Ramon kommer ut från fängelset visar det sig att han har en listig plan för att kidnappa dottern till en miljardär på hennes bröllopsdag, och ett hänsynslöst spel tar sin början.
Som social kommentar är Accion Mutante både tillräckligt distanserad och tillräckligt komplex för att bli ganska lyckad. Aktivisterna framställs inte som några hjältar, och definitivt inte som särskilt duktiga på det de gör. Tvärtom drivs de av ett starkt inslag av ressentiment och av Ramons auktoritära ledarstil. Bland annat får han dem att skandera (som svar på frågan ”vad var ni när jag hittade er?”): ”Ingenting!” De är överlag giriga, klumpiga, och suspekta, och deras drivkrafter är hat mot de mer lyckligt lottade samt Ramons indoktrinering. Gradvis visar det sig också att även i Accion Mutante ”äter revolutionen sina egna”, i varje fall när det finns större summor pengar inblandade. Man kan fråga sig i vad mån de la Iglesia inspirerats av den historiska rörelsen SPK, Socialistiska Patientkollektivet, en grupp psykiskt sjuka tyskar som understödde Röda Arméfraktionen eftersom de menade att deras privata sjukdomar ytterst orsakades av att hela det tyska samhället var sjukt, denna fråga ges dock inget svar i filmen.
Men de människor aktivisterna har ihjäl framstår heller inte som särskilt lyckade, snarare som väldigt ytliga, påfåglar anpassade till en artificiell miljö som skriker och springer i mer tillspetsade situationer (en komisk scen är när en av dem, en miljardär, förklarar att han inte har något att förlora eftersom han arbetat 45 år på ett jobb han hatat).
Mot slutet av filmen låter de la Iglesia ana en syntes av dialektiken mellan de båda sociala typerna filmen kretsar kring, en syntes som påminner om de afro-amerikanska Svarta Pantrarnas pseudo-hegelianska människoideal (de menade att i det kapitalistiska samhället fanns det en grupp som kunde handla men inte tilläts tänka, och en grupp som var utsatt för det omvända. Deras lösning på detta var då gerillakrigaren, som både kunde handla och tänka).
I samband med kidnappningen tar sig de överlevande aktivisterna till gruvplaneten Axturias, där det inte finns några kvinnor. Här låter de la Iglesia lyteskomiken få fritt spelrum, något som överlag är fortsatt lyckat. Han slänger in Stockholmsyndromet, sinnessjuka gruvarbetare med en bisarr kvinnosyn, siamesiska tvillingar, och mycket annat. Om filmen gjorts i Sverige skulle den orsakat ett ramaskri, men som ett exempel på en mer sydeuropeisk komisk tradition blir det hela både naturligt och lyckat. Den är därför värd tre indo-europeiska trollkarlshattar av fem möjliga i betyg.
Om skribenten: Joakim Andersen
