Bland våra förfäders rika skatt av sagor och myter är Völsungasagan en av de främsta. Den är mörk, spännande, och ger en rik inblick i hur tidigare germaner levde sina liv och såg på sin värld och sitt samhälle. Den har också inspirerat författare, regissörer och musiker in i vår tid. Den brittiske medievalisten William Morris översatte den från isländska, och Melvin Burgess har gjort en science fictionliknande tolkning i Bloodtide.

Sakral regalitet – exemplet Völsung

Völsungasagan tar sin början hos kung Völsung, där den även ger en inblick i synen på den gode härskaren. Völsung härstammar från Oden själv, något som inte var ovanligt bland germanska härskarfamiljer och motsvarar det traditionalisten Julius Evola avsåg när han skrev att kungen ska representera det mer-än-mänskliga, i det här fallet en blodslinje av halvgudar (betydelsen av detta blir än tydligare senare i historien). Kung Völsung företräder också de tre centrala samhällsfunktionerna hos de indo-europeiska folken. Han är vis och i hans familj finns siargåvor (första funktionen), han är en modig krigare (andra funktionen), och han har väldigt många barn (tredje funktionen).

Völsungs hov är också en representant för det arketypiska hovet, Valhall, komplett med ett heligt äppleträd (Branstock). Detta överensstämmer med Mircea Eliades tankar kring hur man i traditionella samhällen efterliknade gudarnas exempel både i handling och arkitektur (den ursprungliga ”myten om den eviga återkomsten”).

Till Völsungarnas hov kommer kung Siggeir, och hans mottagande stämmer väl överens med den vikt våra förfäder lade vid gästfriheten. Samtidigt besöker dock en enögd främling (Oden) Völsungarna, och lämnar ett svärd fastnaglat i trädstammen. Bara den som kan dra det ur stammen ska bära det, säger han innan han lämnar dem (detta tema känner vi också igen från Arturmyten). Alla försöker, men det är kung Völsungs son Sigmund som lyckas. I det läget tänds avunden i kung Siggeirs hjärta, och trots att han får äkta Sigmunds tvillingsyster Signy börjar han planera för att svekfullt döda völsungarna och själv ta det svärd han inte är menad att bära.

Varulvar och mannaförbund

Han bjuder in dem som gäster, och trots att de var för sig är överlägsna stridsmän leder Siggeirs svek till att de tas tillfånga av hans många krigare. Därefter vidtar ett stycke där indo-européernas totemdjur, vargen, spelar en central roll. En så central roll att vissa bedömare menar att det är ett eko av hur unga krigare i en germansk urtid invigdes av Mannaförbund att bli sådana krigare som gett upphov till legenderna om varulvar och bärsärkar.

Sigmund överlever Siggeirs svek, men ensam är han hjälplös och kan inte utkräva den hämnd som nu är hans plikt. Signy använder därför trolldom för att förklä sig, och skaffar en son med sin tvillingbror. Vi ser här återigen den rena blodslinjens betydelse i sagan, i sonen/brodern Sinfjötlis ådror rinner deras förfader Odens och jättars blod oblandat och han är därför också en gudabenådad och dödsföraktande krigare.

Det är under Sigmunds träning av Sinfjötli som ekona av Mannaförbundens träning är som tydligast, dels när de erövrar magiska vargskinn och härjar som varulvar, dels när Sinfjötli förgiftas men räddas av Sigmund (han dör och återuppstår alltså). Dessa inslag förekom sannolikt i mannaförbundens invigningsriter.

Sigmund och Sinfjötli utkräver sedan sin hämnd, och återtar Odens svärd. Här finns också ett inslag av svartaste tragik, där Signy får se sina barn med kung Siggeir duka under.

Hämnd och ressentiment

Sinfjötli har förutspåtts att hans liv kommer att bli kort. Han väljer dock att inte grubbla över detta, utan sätter istället som sitt mål att leva ett kort men ärorikt liv (i likhet med den grekiske Achilles). Detta illustrerar en likhet mellan det indo-europeiska livsidealet och Nietzsches tankar kring ressentiment (bitterhet/avund). I den mån man kan spåra ”bad guys” i Völsungasagan så är det individer som låter sig styras av ressentiment, av avund och bitterhet, till att handla svekfullt och ovärdigt. Kung Siggeir är ett sådant exempel, och hans lön för detta är att han än idag omskrivs negativt.

Sinfjötli däremot vinner under sitt korta liv odödlig ära. Sagan visar dock även begränsningen i Nietzsches teori, då det är svårt att få hämnden att passa in i den. Är hämnd ett exempel på att man låter sig styras av det som redan skett, alltså ressentiment, eller är det tvärtom ett sätt att ställa sig över det linjära tidsflödet och återupprätta status quo retroaktivt?

Sigmund faller senare i strid efter att hans svärd splittrats, och kallas tämligen bokstavligt hem av Oden, men inte innan han gjort sin hustru havande.

Sigurd

Sigmunds son, Sigurd eller Sigfried, var en av skandinavernas mest populära hjältar. Han växte upp hos kung Elf, där han fick sin utbildning av den mystiske Regin, en uråldrig och mycket kunnig person som funnits hos den elfska kungafamiljen så länge någon kunde minnas. Under sin uppväxt besöks han av en enögd främling, som hjälper honom att få en överlägsen häst (en ättling till Sleipner). Regin avslöjar senare att han är en dvärg, och den blodiga familjehistoria som fått honom att bosätta sig i Elfs rike. Han växte upp med sin far, dvärgakungen Reidmar, i urtiden, ihop med sina bröder Utter och Fafnir. Efter ett intermezzo där Loke dräpte Utter fick dvärgakungen alven Andvares skatt som mansbot, men Andvare hade förbannat skatten. Fafner mördade därför sin far, fördrev Regin, och ändrade hamn till att bli en väldig drakorm.

Regin lovar Sigurd en del av skatten om han dräper draken. För att klara detta återförenar Sigurd det svärd som fadern bar (något vi känner igen både från kung Artur och Sagan om Ringen). Tillsammans med Regin färdas han sedan till Fafnir, och med råd från Oden dräper han draken på ett sätt som påminner oss om den klassiska indo-europeiska drakdödarmyten. Efter att han upptäckt Regins svekfulla planer dräper han även dvärgen, och den förbannade skatten är nu hans.

Den version av sagan som Morris återger skiljer sig därefter något från den som återges i Nibelungensången, men likheterna är trots detta stora.

Det är alltså en fascinerande och mångfacetterad saga, som bland annat inspirerade Tolkien och Morris, och där flera inslag som synes är av intresse för indo-europeiska traditionalister.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.