Några intressanta områden för den indo-europeiske traditionalisten är de tidiga indo-européernas förfaderskult, deras kult av hemmets eldhärd, och hur deras samhällen förändrades i samband med att de bosatte sig i städer. Dessa ämnen tas upp i det klassiska verket La Cité antique av Numa Denis Fustel De Coulanges, som finns tillgängligt online på engelska här: The Ancient City
Förfaderskult
O thou who art a god beneath the earth
-Aeschylus
De Coulanges inleder sitt verk med en närmare studie av de tidiga grekernas och romarnas syn på döden, och beskriver hur de menade att efter denna levde den döde kvar i sin grav. Det var därför kroppen begravdes tillsammans med kläder, mat, vapen, ibland även hästar och slavar. Om den döde inte fått en grav kunde den däremot bli en rastlös, hämndgirig ande, som plågade de levande.
Vid återkommande högtider erbjöd man därför de döda mat och dryck, och de sågs också som gudar. De Coulanges nämner att detta förekom hos flera indo-europeiska folk (vi känner också igen detta från Skandinavien, inklusive tron på rastlösa odöda). De hade många namn; bland dem manes, lares, penates, genii, demoner, heroer.
Den heliga elden
Render us always prosperous, always happy, O fire, thou who art eternal, beautiful, ever young, thou who nourishes
– orfisk hymn
Fustel beskriver därefter kulten av den heliga elden, där varje hushåll hade en eld som brann hela året. Den fick bara matas med vissa trädslag, definitivt inte omges av orena ting, och omgavs överhuvudtaget av olika riter. Denna eldkult återfinner vi än idag hos de parsiska zoroastrerna, i Indien ges eldslågans gud namnet Agni, och Are Waerland har beskrivit något mycket snarlikt hos våra egna skandinaviska förfäder.
Denna hemmets eld ansågs bringa välgång, och var närvarande vid familjemåltiderna. De Coulanges beskriver hur den domestiska kulten av förfäder och eld delvis kunde förväxlas, då de båda var så intimt knutna till hemmet.
De döda godkände bara offer från sina egna ättlingar, och varje familj hade därför en egen kult där de utförde de nödvändiga riterna till sina egna förfäder. När en son misskötte denna plikt sågs det som en djupt ohygglig handling. I denna plikt ingick även att föra ätten vidare, något vi känner även från historisk tid i Nordeuropa (där barnlösa sågs som misslyckade och suspekta). Det fanns alltså ett fortlöpande utbyte mellan de döda och de levande, där de senare genom att utföra de korrekta riterna erhöll välgång och beskydd från tidigare generationer. Eller tvärtom.
I am strong against my enemies, from the songs which I receive from my family, and which my father has transmitted to me
– brahmin
Detta innebär också, som traditionalisten Julius Evola beskrivit, att den tidiga familjen i första hand var en religiös gemenskap. Familjen bands samman av den heliga elden och förfaderskulten, som fadern presiderade över. Eftersom denna plikt ärvdes enbart av söner, var detta också ett patriarkaliskt samhälle. En son som förlorade denna plikt var inte längre en del av familjen, medan en adopterad son som tog på sig plikterna och kulten däremot var det (adoption tilläts ursprungligen enbart för de män som inte kunde få biologiska barn).
De Coulanges tar här upp sådant som äktenskapets roll och religiösa natur i det indo-europeiska samhället, den negativa synen på celibat, ojämlikt arv, sonens invigning i familjens kult, och liknande. Han tar också upp egendomsrätten, som till en början hos grekerna och romarna inte var individuell utan kopplad till familjens kult (ägandet av härden, förfädernas gravplats). Snarare än att vara ett juridiskt begrepp till en början rörde det sig alltså enligt De Coulanges om ett religiöst fenomen. I Sparta innebar detta till exempel att det var förbjudet att sälja land.
Gens och politisk organisering
De Coulanges menar att de första indo-européerna levde isolerade i familjer, och att dessa familjer sedan förenades genom att dela samma kult. Det är tveksamt om de någonsin verkligen levde isolerade i hushåll på detta vis, men att större gemenskaper kunde uppstå genom delade riter framstår som mindre osannolikt. I vissa fall kan dessa större gemenskaper också mycket väl ha haft ett högst verkligt innehåll av delad härkomst, delade förfäder. The Ancient City beskriver sådana kultiska gemenskaper både i Rom och Grekland, och den starka solidaritet som genomsyrade till exempel den romerska gensen.
Den tidiga staden var alltså en konfederation, av familjer som samlats i genser, som sedan förenats i en stad (Jean Haudry beskriver något snarlikt under namnet de fyra kretsarna). Varje gens hade en intern kult, en intern lojalitet, och egna riter. I krig satte varje gens upp egna trupper, i fred hade fadern i en familj rätt att både förskjuta sina barn och sälja dem som slavar. Staden var alltså inte en gemenskap av individer, utan en gemenskap av hierarkiska gemenskaper. Den enskilda individen blev en medlem av dessa gemenskaper efter invigningsriter, där han svor dem sin trohet. Staden var alltså ytterst en religiös gemenskap även den, med egna gudar, egna riter, och en egen eldhärd (De Coulanges ger här flera intressanta exempel på hur städer grundades, hur man kunde ”stjäla” en annan stads gudar genom att offra till dem under flera år innan man angrep deras folk, och hur kungar ytterst var präster i stadens kult).
Detta betydde också att främlingar ursprungligen inte omfattades vare sig av lagen eller riterna (och kunde avrättas om de dristade sig att besöka de heliga platserna), att landsförvisning sågs som ett fruktansvärt straff, och att man ursprungligen inte kunde ”erövra” andra städer (valet stod mellan att lämna staden och dess gudar oberoende, eller att förgöra dem fullständigt, detta då man inte kunde göra deras invånare till medlemmar i den egna staden/kulten).
Revolutioner
Men varje system bär i sitt eget sköte fröna till sin undergång, något De Coulanges beskriver i detalj. Stadsstaternas starka aristokratiska ätter avsatte tidigt sina kungar, både i Rom och de grekiska städerna. De Coulanges beskriver sedan hur stora mängder människor som stod utanför städernas riter kom att leva i dem. Det var plebejer, frigivna slavar, klienter, et cetera. Detta ledde på sikt till konflikter, revolutioner, tyranner, och gensens undergång. Klassklyftorna innebar att rika män ibland inte tillhörde en patricisk familj, och nya universalistiska kulter från Orienten anammades av både slavar och plebejer. På sikt uppstod sedan konflikter mellan rika och fattiga.
Detta är dock kanske inte lika intressant, annat än för dem med ett historiskt specialintresse, bokens mest värdefulla del är den som skildrar indo-européernas eld- och förfaderskult.
Om skribenten: Joakim Andersen
