Japans relation till den moderna världen präglas av ambivalens. Beslutet att ta till sig modern teknologi för att kunna bevara sitt oberoende under imperialismens dagar, följdes av den amerikanska ockupationen med dess tvångsmodernisering. Den kluvenhet till moderniteten som detta gett upphov till skildras skickligt av flera japanska författare och filmskapare, bland dem Yukio Mishima och Akira Kurosawa.
Kurosawa hör till de mest hyllade filmskaparna, detta med rätta eftersom hans filmer förenar en symbolisk och mycket vacker estetik med skildringar av den mänskliga erfarenheten. Under sin tidiga karriär gjorde han patriotiskt laddade filmer som Judo Saga och They Who Step on the Tail of the Tiger, där japansk kampsport och feodala värderingar framställdes positivt. Senare tolkade han Shakespeare i de storslagna och suggestiva Throne of Blood och Ran. Han skildrade också mötet mellan en sibirisk jägare och den ryska storstaden i Dersu Uzala, och sina drömmar i Dreams.
Mellan tradition och modernitet
Inte minst intressanta är dock Kurosawas samurajfilmer, då man i dessa möter en positiv skildring av det traditionella Japan. Temat är ofta snarlikt, men kanske som tydligast i mästerverket Yojimbo. En herrelös, och namnlös, samuraj/ronin spelad av Toshirô Mifune anländer till en stad i sönderfall. Både den moraliska och sociala ordningen ligger i ruiner, efter att hungern efter rikedom tagit över, och makten hålls av rivaliserande kriminella. Prostitution, öppet våld, och rent slaveri, dominerar i staden. Mifunes ronin är här en representant för en äldre moralisk ordning, och bestämmer sig för att spela ut de båda rivalerna mot varandra tills de går under. Hans överlägsenhet som stridsman gör också att båda sidorna önskar hyra honom som yojimbo/livvakt.
Även i ”uppföljaren”, Sanjuro, finner vi en representant för den traditionella ordningen herrelös och hemlös, på ständig vandring genom den gryende moderna världen. Även här ingriper Mifunes ronin på de svaga men rättrådigas sida, och även här framstår han som desillusionerad och ganska vårdslös. I jämförelse med Yojimbo är Sanjuro dock inte en lika bra film.
Kurosawa för in temat med rättrådiga men hemlösa samurajer även i Seven Samurai, där en grupp samurajer i en era av socialt kaos och inbördeskrig försvarar en by med bönder mot en grupp banditer. Temat med lojalitet som övervinner allt är dominerande i mästerverket Kagemusha, spökgeneralen, där en tjuv räddas från sin avrättning eftersom han är så lik en feodalherre att han kan tjäna som hans dubbelgångare. När feodalherren dör, har tjuven kommit att känna stark lojalitet mot honom, och går med på att ge upp sin egen identitet för att istället spela den döde för hans klans skull. Kagemusha är en filosofisk film, där Kurosawa både skildrar dubbelgångarens våndor och krigets fasor i ett antal mästerliga scener.
Klass och kön
What do you think of farmers? You think they’re saints? Hah! They’re foxy beasts! They say, ”We’ve got no rice, we’ve no wheat. We’ve got nothing!” But they have! They have everything! Dig under the floors! Or search the barns! You’ll find plenty! Beans, salt, rice, sake! Look in the valleys, they’ve got hidden warehouses! They pose as saints but are full of lies! If they smell a battle, they hunt the defeated! They’re nothing but stingy, greedy, blubbering, foxy, and mean! God damn it all! But then who made them such beasts? You did! You samurai did it! You burn their villages! Destroy their farms! Steal their food! Force them to labour! Take their women! And kill them if they resist! So what should farmers do?
– Kikuchiyo, Seven Samurai
Under sin ungdom var Kurosawa inblandad i landets sociala konflikter, och även om han aldrig var kommunist genomsyras många av hans verk av en social medvetenhet. Inte minst skildrar han samspelet mellan det som socialt är högt, och det som är lågt. I Kagemusha spelar en tjuv en feodalherre, i Hidden Fortress tvingas en prinsessa spela dövstum bondflicka, och i Seven Samurai gestaltar Mifune en samuraj av låg börd. Inte sällan utbrister hans huvudpersoner i rasande anklagelseakter mot klyftorna i deras samhälle, men det hör till Kurosawas storhet som historieberättare att de traditionella idealen framstår som värda att kämpa för även när de missbrukas och trampas ner av ovärdiga företrädare. För det mesta spelar kvinnorna en underordnad roll i hans filmer, men det finns flera undantag, såsom Rashomon och Ran.
Sammantaget är alltså Kurosawas filmer intressanta både för sina storslagna skildringar av ett historiskt Japan, sin latenta antimodernism, och sina fängslande skildringar av ambivalens i olika former. Filmerna är också överlag mycket vackra och suggestiva, detaljerna är perfekta ner i minsta detalj, och Kurosawa använder sig mycket av elementen för att skildra olika stämningar.
Om skribenten: Joakim Andersen
