Det som idag benämns ”68” innehöll ett flertal olika tendenser. Där fanns marxist-leninister, radikalfeminister, libertarianer och hippies, men perioden såg också värdefullt nytänkande inom den radikala högern, utbrett läsande av Tolkien, och ett pånyttfött intresse för våra europeiska och hedniska traditioner. Hedendomen framstod för många som präglad av frihet och närhet till naturen (dessutom var den ”ledig” vilket innebar att man ostraffat kunde tolka den efter egen smak, och skapa de feministiska och politiskt korrekta former av new age-hedendom som idag florerar).

En kultfilm som skapades i samband med denna hedniska återkomst är The Wicker Man från 1973.

Wicker Man är en ockult thriller, som följer polissergeanten Howie, en troende och tämligen pryd herre. I samband med utredningen kring ett barns försvinnande på ön Summerisle, dras han in i en märklig värld. Gradvis upptäcker han att invånarna på Summerisle är hedningar, som ägnar sig åt mystiska riter. Alltför mycket ska inte sägas om exakt vad sergeant Howie upptäcker, men det är fortfarande, 35 år efter att filmen gjordes, spännande att följa hans utredning.

Motorn i Wicker Man är konfrontationen mellan två olika världsbilder. Sergeant Howie är djupt kristen, och av den puritanska sort som varit vanlig i Nordeuropa. Mot detta ställs Summerisles hedningar, som är utövare av en fruktbarhetskult med sexuella inslag. Detta låg naturligtvis i tiden när filmen gjordes, men det är ändå bitvis underhållande att se sergeanten svettas när han tvingas åse de lokala nudisternas ritualer. Deras tro på återfödelse ställs också mot sergeantens tro på Återuppståndelsen. Filmen tar också upp de mörkare sidorna av hednatron, såsom användandet av paddor i magiska dekokter, och det ultimata tabut; människooffret.

Vad man här kan invända mot är att det är en lägre form av hedendom som filmen beskriver (det som en traditionalist som Julius Evola bland annat skulle beskrivit som ktoniskt, och en indo-europist som Dumezil skulle beskrivit som tredje funktionen i avsaknad av första och andra). Det är alltså kollektiv fruktbarhetskult och folkliga former av vidskepelse, men inga inslag av mer aristokratisk hedendom, inget tal om individuell initiering.

Oavsett detta är det hela dock mycket välgjort. Filmen är väldigt vacker med sina vyer av skotska öar, och inte minst de färggranna och fantastiska dräkter och masker som invånarna använder i samband med den avslutande riten. Även musiken är väldigt passande. Man får också intrycket att filmskaparna läst på ordentligt vad gäller olika folkliga traditioner, seder, och ren häxkonst. Spänningen och mystiken byggs också upp gradvis, och som publik kan man ta ställning för både sergeant Howie och de hedniska ortsborna.

Det har även gjorts en nyare version av filmen med Nicholas Cage i huvudrollen. Den utspelar sig istället i USA, och de sexuella inslagen har till stor del ersatts av ett matriarkalt tema som saknas i originalet. Även skildringen av den lokala häxkonsten har tonats ner, sannolikt för att passa en amerikansk publik. Det är ingen direkt dålig film, men originalet är bättre.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.