Ett principiellt viktigt fenomen i dagens Europa är det som kallas ”sans papiers”, de papperslösa immigranterna som lever i det senkapitalistiska samhällets mitt utan att fullt ut vara en del av det. Dessa papperslösa utgör i olika länder en mer eller mindre omfattande del av arbetarklassen, och har gradvis kommit i medias och de olika sociala organisationernas blickfång. Detta lär inte minska i omfattning, och en del talar för att dessa papperslösa och deras ”rättigheter” är fokus för de politiskt korrektas nästa stora offensiv och stora politiska fråga. Dagens inlägg kommer därför att ta upp några olika perspektiv på det hela, för att underlätta bemötandet av den offensiven.
En ohållbar paradox?
I vänsterns diskussioner kring fenomenet beskrivs det hela ofta som en paradox. Å ena sidan finns det individer som lever, bor, och arbetar i diverse europeiska samhällen. Å andra sidan saknar de flera av de rättigheter som medborgarskap i dessa samhällen medför. Detta anses av vänstern vara ett tecken på att medborgarskapet, kopplat till den historiska nationalstaten, är föråldrat. Istället diskuteras ibland frågan om ett globalt medborgarskap (den marxistiske sociologen Wallerstein är exempelvis inne på den linjen).
Man kan här hålla med vänstern om att det handlar om en ohållbar situation. Kärnan i detta är dock inte att medborgarskapet är överspelat, istället för en paradox rör det sig om en ohållbar kompromiss mellan olika intressen. På ena sidan har vi storkapitalets intresse av ständig tillgång till billig arbetskraft även i kärnländerna (att denna är mer rättslös och oorganiserad än den inhemska arbetarklassen är givetvis ett plus i sammanhanget, då det möjliggör överprofiter). Lierat med detta intresse har vi vänstern, i mycket vid mening, de politiskt korrekta organisationer och mentaliteter som alltid är mer förmögna att ägna sig åt kortsiktigt ”tycka-synd-om” än mer långsiktiga analyser. Och naturligtvis de papperslösa själva, för vilka det är ekonomiskt rationellt att söka sig till det rika Europa (om det egentligen är rationellt på ett djupare plan att lämna sina hemländer och deras traditioner, för att bli en marginell, rotlös och inte sällan illa sedd minoritet i konsumtionssamhället är en annan fråga. Populariteten för rörelser som Tribu-Ka och Hizb-ut-Tahir antyder i varje fall att så inte är fallet).
Folkens rätt?
På den andra sidan står andra intressen. Dels det politiska intresset av en fungerande statsbudget, något som inte är förenligt med en helt okontrollerad expansion av medborgarskapets privilegier och som innebär att även den mest politiskt korrekta administration måste begränsa det hela på olika sätt. Dels betydande väljargruppers intressen, som kan komma till uttryck genom populistiska och invandringskritiska partier om de provoceras alltför öppet. Mötet mellan dessa olika intressen kan leda till ett antal olika resultat, exempelvis delas medborgarskap ut mer generöst i Sverige än i Italien. Återkommande är dock en situation där staten ser mellan fingrarna med en massiv illegal invandring och den alltmer permanentade uppkomsten av halvlegala befolkningsgrupper. Vi får då också en situation där gränsen mellan medborgare och icke-medborgare blir diffus och flytande, och där det krävs att människor vars närvaro i Europa egentligen är illegal ändå ska erbjudas sjukvård, skola och facklig organisering.
I längden är detta inte hållbart. Ju mer permanentad de papperslösas närvaro i Europa blir, desto mer upplever många att de är en del av samhället och borde vara det till fullo även juridiskt. Problemet är att om man försöker lösa detta med någon sorts ”engångsamnesti”, innebär det att inflödet ökar på sikt. Och då står man inför precis samma problem något decennium senare.
Politikens förfall
Själva kärnan i frågan om de ”papperslösa” är den europeiska politikens förfall i administration och moralism (detta har tagits upp i tidigare inlägg, till exempel Mellan politisering och avpolitisering). De som borde vara beslutsfattare undviker i vårt samhälle att fatta avgörande beslut. Man vill varken stöta sig med den politiskt korrekta journalistkasten eller med folkets intressen, och följden är att man låter problemet växa sig allt större, med de besvär det kan innebära för både europeiska nationer och papperslösa individer.
Vänstern angriper alltså det hela ur fel vinkel. Varje samhälle måste nämligen ha rätten att självt avgöra sin framtid och sitt öde, alternativet är att det försvinner. I detta ingår rätten att bestämma vilka som ska ingå i samhället som en tämligen betydande del, en rätt som den politiskt korrekta vänsterliberala överheten vill förvägra de europeiska folken. På sikt blir därför Europas folk tvungna att ta itu med frågan om den illegala immigrationen, och att ta itu med frågan med öppna ögon. Man kommer då att finna att existensen av en mer eller mindre rättslös befolkning i Europas mitt mycket riktigt är ett moraliskt problem. Man kommer dock även att finna att det är ett politiskt problem, då det undergräver statens auktoritet och folkets rätt när små särintressen av kapitalister, politiskt korrekta och arbetsmigranter under en längre period tillåts undergräva gränserna. Man kommer kanske rentav att inse att det inte är en mänsklig rättighet att lämna sitt hemland ryggen och söka sin ekonomiska lycka i Europa.
Lösningen i det läget kommer oundvikligen att vara att gränserna stärks, och att människor som utan tillstånd befinner sig i Europa återförs till sina hemländer. På kort sikt kommer detta för en del att framstå som omoraliskt och grymt, men i längden kommer det att minska den osäkerhet, inkonsekvens och tvetydighet i europeisk immigrationspolitik som lockar människor att söka sin lycka här. På längre sikt kommer det att vara ett framsteg för alla inblandade. Lika lite som andra länder ska kunna lösa sina minoritetsproblem genom att exportera minoriteterna till Sverige genom förföljelser (såsom fallet är med exempelvis de kristna i Irak), ska deras ekonomiska problem förvärras genom brain drain och utvandring av de sociala skikt som har råd med resan till Europa. Särskilt inte om det på sikt dessutom bidrar till det pågående folkmordet på de europeiska folken.
Om skribenten: Joakim Andersen
