I TV-serien Myggan påstods det i ett avsnitt där japaner skulle ta över Sverige genom att byta ut dess ledare mot robotar om svenskarna att ”era kändisar är era ledare”. Följaktligen var politikerna tämligen ointressanta att byta ut mot kopior.
Något man gång på gång slås av som antiliberal är den sanning som ligger i den korta meningen. Man slås inte minst av detta eftersom så många av dessa ”ledare” uttrycker väldigt politiskt korrekta och uttjatade åsikter (åsikter man som antiliberal knappast kan dela och därför upptäcker på ett sätt som de politiskt korrekta inte gör). Den slutgiltiga makten över liv och död ligger fortfarande hos mer eller mindre välkända politiker och kapitalägare på global nivå, men makten över mångas åsikter, beteenden och smak ligger hos kändisar. En makt som på lång sikt ofta kan vara lika viktig.
Exemplen på att dessa ”ledare” står långt till vänster om oss andra kan göras otaliga. Brad Pitt och Angelina Jolie påstår till exempel att de inte kommer gifta sig så länge homosexuella inte kan göra det och adopterar dessutom barn från Jordens alla hörn, Madonna liknar republikanen McCain vid Adolf Hitler i ett videomontage, Robyn slänger in ”förortskids” i en video, komikern Betnér häcklar kristna, Kate Perry skriker trotsigt att ”I kissed a girl and I liked it”, et cetera. Exempel på motsatsen är färre.
Det amerikanska valet
Dessa kändisar och de journalister och akademiker som ska rapportera om dem delar normalt samma åsikter. Detta gör att fenomenet sällan ens nämns, gissningsvis ses det hela som alltför ”naturligt” och/eller ”självklart”. Den borgerlige debattören Erik Zsiga gjorde visserligen ett försök att ta upp det hela med sin bok Popvänstern för några år sedan, men även om titeln var fyndig och träffande höll analysen inte så hög nivå och medias intresse för Zsigas val av ämne var heller, av ovan nämnda skäl, inte så stort.
I en intressant artikel i DN betitlad Det popkulturella valet tas däremot fenomenet upp (på betryggande avstånd, då det är USA snarare än Sverige som beskrivs). Henrik Arvidsson beskriver där hur större delen av den amerikanska musiker-, konstnärs- och skådespelareliten tar parti för Obama mot McCain.
Han beskriver även hur detta leder till reaktioner från ”vanliga” amerikaner (de där feta, tråkiga, vita, hämmade, hycklande, farliga, kristna, rasisterna och flaggviftande idioterna vi lärt känna från diverse Hollywoodproduktioner..). Arvidsson skriver:
När Kerry förlorade saknade han stöd i Appalacherna, sydöstra Ohio, med fattig, vit befolkning som kände sig styrda och hunsade. De upplevde att media- och Hollywoodeliten såg ner på dem… Ta bara republikanernas vicepresidentkandidat Sarah Palin, fortsätter Lennart Pehrson. Här i New York förstår ingen varför hon är så populär, men hon vinner över folk ute i landet som tidigare röstade på demokraterna. De har det kämpigt ekonomiskt, men de jagar och går i kyrkan och identifierar sig mer med henne än den liberala Hollywoodeliten.
Informationssamhället har beskrivits som en ny typ av klassamhälle, med nya distinktioner mellan priviligierade och icke-priviligierade, och man kan här ana en konflikt mellan media- och kändiselit på ena sidan, och ”vanligt folk” på den andra. Positivt är då naturligtvis även att ”vanligt folk” börjat utveckla ett ”klassmedvetande” och en gryende motståndsvilja mot kändiseliten. Att de reagerar genom att rösta på republikanerna är kanske inte lika positivt, men frågan är om det amerikanska folket överhuvudtaget kan påverka landets utrikespolitik genom sina röster.
Det frikopplade perspektivet
Arvidsson går däremot inte in på varför kändiseliten står för så vänsterliberala ståndpunkter. Och om det är något 68-vänsterns framgångar visat oss så är det vikten av att kunna förklara sin motståndares åsikter som ett resultat av sociala faktorer eller psykiska störningar. Det är naturligtvis inte omöjligt att kändiskollektivet som helhet består av mer eller mindre störda individer, eller att konstnärer är mer ”känsliga” än andra, men mer troligt är att man får söka förklaringen i den sociala och materiella verkligheten.
Vi finner då att de grupper som delar den allra mest politiskt korrekta världsbilden också delar det Marx skulle kallat ”samhälleligt vara”. Det rör sig om barn och unga tonåringar, kändisar, vissa typer av akademiker och studenter, journalister, och politiker. Deras förhållande till den materiella produktionen och det övriga samhällets verklighet präglas av distans. Barn arbetar exempelvis inte, och kan därför utveckla de mest fascinerande teorier kring ”proletariatets diktatur” och kampen mot ”rasismen”. Samma förhållande gäller många Hollywoodkändisar, som exempelvis möter ”mångkultur” under kontrollerade former. Ibland kan detta sken av oberoende från den materiella verkligheten vara livslångt, som när man börjar sin bana som ett vänsterradikalt barn, går vidare som student med ”rasism” och/eller ”postkolonial teori” som specialitet, och därefter slutar som byråkrat eller journalist. En inte helt unik karriär.
Detta, tillsynes, oberoende av den materiella verkligheten innebär att dessa grupper är som mest mottagliga för de bilder, känslor, budskap, poser och frågor som oavbrutet cirkulerar i deras samhälle, på TV, i reklamer, radio, och så vidare (det som Vaneigem och Debord kallade Skådespelet, och Baudrillard beskrivit som simulakra). Med Marx kan vi säga att de rör sig i den ideologiska överbyggnaden snarare än den materiella basen, och därför påverkas mer av filmer och TV-inslag de ser än av någon objektiv verklighet. Vi finner därför, föga förvånande, att ”popvänsterns” floskler, poser och uttryck är talrika även bland individer som har mycket goda inkomster. Samtidigt är detta former av ”revolt” som egentligen inte är någon revolt överhuvudtaget, och som därför inte hotar möjligheterna till försörjning. Det tillhör vårt samhälles mest patetiska sidor när mediakapitalet berättar för sina konsumenter hur de ska ”göra uppror”. Egentlig revolt blir i ett sådant samhälle mer eller mindre liktydigt med det som systemet fortfarande ser snett på, och man har då lättare att respektera ”patrioterna” i Våga Älska Sverige-tröjor, än deras jämnåriga som snappat upp på MTV och liknande att dreadlocks, bisexuella experiment och Che Guevara-tröjor på något vis skulle vara misshagligt i systemets ögon.
Samtidigt ska man inte underskatta de inslag av maktstrukturer som också finns i exempelvis Hollywood och musikindustrin, även om de kan vara svårare att få syn på. Deras existens bekräftades till exempel när Marlon Brando eller Mel Gibson hävdade att det finns starka sinlag av judiskt inflytande i filmbranchen, något som ledde till valet mellan en Canossavandring med åtföljande ”ursäkt”, eller karriärmässig död. På samma vis upptäckte Morrissey att åsikten att massinvandring inte bara har positiva följder är en otillåten åsikt. Dessa ritualiserade drev som kulminerar i att försyndaren genom sanktioner och hot om sanktioner tvingas att under förnedrande former ”ta avstånd”, låter oss ana att det finns maktstrukturer även i dessa sfärer. Vi anar också att det här finns en värdemässig hierarki, där exempelvis drogmissbruk, svart nationalism och pedofila beteenden är mer förlåtliga än några som helst uttryck för massinvandringskritik eller vit nationalism, om än aldrig så försiktiga.
Hur bemöta popvänstern?
Vad bör då göras? Vad som uppenbarligen bör undvikas är alla former av moralism. Popvänstern har en komplicerad motivation bakom sina handlingar, men en inte obetydlig drivkraft är vetskapen att om man angrips av ”intoleranta”, ”kristna”, ”nazister” eller liknande så är man ”duktig”. Detta kan mycket väl vara ett beteendemönster som snappats upp redan på dagis, dess ursprung är dock ointressant. Att angripa dem med moraliserande ordval är hur som helst något de förväntar sig, och på många vis en känslomässig belöning för dem.
Återstår då två infallsvinklar. Den ena är att föra kriget med fiendens vapen, genom att håna och häckla dem på samma vis som de hånar och häcklar allt som kan kopplas till det traditionella Europa. Trots allt är de förutsägbara, uttjatade och många gånger ganska talanglösa, och det skadar då inte att påpeka det. Dessa människor är nollor som får sina värderingar från en TV-apparat, det verkligt radikala är idag tvärtom det traditionella. Människor som styrs av bilder på en TV är värda förakt.
Viktigt är samtidigt att lyfta fram goda tendenser, även när de uttrycks av individer som tidigare gjort mycket tveksamt.
Den andra infallsvinkeln är den svenska borgerligheten så dålig på att det inte är särskilt förvånande att de befunnit sig i panikartad reträtt sedan decennier. Det gäller egentligen att kunna försvara kärnfamilj, fosterland, dygder, och liknande med argument snarare än bara känslor. Varför fungerar till exempel ett samhälle med starka familjer bättre än ett uppbyggt kring ”frihet”? Varför förvandlar ”mångkultur” ett samhälle till ett ”samhälle”? Det måste man kunna förklara om man vill försvara mer eller mindre traditionella värden. Här kommer det gruppevolutionära perspektivet in i bilden. Man kan här också förvandla popvänstern till studieobjekt.
Om skribenten: Joakim Andersen
