Vårt samhälle genomsyras av en viss, materialistisk, liberal och/eller socialistisk, anda, som hotar vår existens både som folk och som hedervärda individer med identitet och meningsfulla liv. Denna anda sprids inte minst genom Hollywoodfilmer och annan populärkultur, från tv-serien Sex and the City till rapparen 50 Cent. En viktig fråga är då hur man kan motverka sådant, genom att skapa egen kultur som ställer vettiga frågor och förmedlar meningsfulla budskap. Ett lyckat exempel på det är kristet influerade Metanoia Films Bella, som även är en värdefull och bra film i sin egen rätt.
Bella följer två personer i New York City, kocken José och servitrisen Nina, och börjar i en restaurang. Efter att hon kommit försent flera gånger får Nina sparken. Detta blir början på en serie händelser som förändrar de inblandades liv för alltid. För mycket kan inte sägas om handlingen utan att förstöra filmupplevelsen för den som tänker se filmen, eftersom handlingen till stor del bygger på att föra in överraskande nya bakgrundsfakta som steg för steg förklarar varför huvudpersonerna befinner sig där de är och gör de val de gör.
I centrum för filmen står egentligen abortfrågan. Samtidigt respekterar filmmakarna sin pubiks intelligens, och presenterar aldrig några övertydliga svar. Man ställer istället frågor, och tar upp abortfrågan ur ett oväntat perspektiv. Normalt är ju det perspektiv som står i centrum kvinnans, och möjligen det ofödda barnets, men Bella ställer istället frågan om omgivningens, och mannens, ansvar (och i Bella är det inte ens fadern, utan en helt annan man). Detta är positivt, för abortfrågan har mycket att vinna på att inte beskrivas som en moralistisk fråga där man pekar ut en enskild person som ”mördare” när frågan egentligen är betydligt mer komplicerad än så, och snarare ska ses som något som berör hela samhället. Om vi som samhälle vill minska antalet aborter får vi bland annat skapa sociala system som ger tillräckligt stöd, och som exempelvis underlättar för den som vill adoptera bort sina barn.
Bella är samtidigt en både vacker och välgjord film, och det blir aldrig en så endimensionell film att den oplanerade aborten blir det enda som den handlar om. Förhållandet mellan de två bröderna José och Henry är en parallell handling, som beskrivs med varm men också realistisk hand. Detsamma gäller Josés förflutna, där en tragisk händelse fått honom att tappa livslusten (”passionen” som det uttrycks av hans far). Han var tidigare en lovande fotbollsspelare, med en flott bil, men när vi möter honom i filmen har han lagt både fotbollen och bilen på hyllan, och även slutat ta hand om sitt yttre mer än vad som är absolut nödvändigt. Han har kort sagt existerat på rutin i flera år, men det visar sig att ödet har något nytt i beredskap för honom, och kanske en möjlighet att försonas med det han gjort.
Filmens berättarstil är långsam, men inte tråkig. Den är också bitvis mycket vacker. Skådespelarinsatserna är överlag goda, detta gäller både de tre huvudpersonerna och personerna i deras omgivning. Den spansktalande miljön beskrivs också på ett balanserat sätt, där familjen står i centrum, men där allt inte heller är så genompositivt att det blir parodiskt. Filmen beskriver människor på ett realistiskt sätt, vilket gör dess budskap lättare att ta till sig. Detta innebär också att även om det är en film som man mår bra av se, så är detta något som uppnås genom att den tar sin publik på allvar.
[Recensionen ursprungligen publicerad i Nationell Idag]
Om skribenten: Joakim Andersen
