Det mesta av det som idag kallas fantasy kan spåras tillbaka till två herrar från det tidiga 1900-talet. När vi stöter på små brödraskap som genom en lång serie böcker bekämpar en ond trollkarl, halvgud eller härskare, kan man utgå från att arvet från Tolkiens Sagan om Ringen är betydande. Rör det sig istället om en moraliskt flexibel enstöring som med svärd eller yxa hugger sin väg till ära och rikedom i ett antal kortare noveller, rör vi oss i sword and sorcery-genren, och arvet från Robert E. Howards Conan är då tydligt.
I en tid när man alltid tycks syfta på vänsterutopister när man talar om avantgarden och kulturkamp, kan det därför vara av värde att påminna sig de kulturella och litterära giganter som hör till vår idétradition. Hit hör de kristna författarna som kallade sig Inklingar, och inkluderade J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis (som bland annat skrev Narnia). Hit hör också det som kallats Lovecraftcirkeln, ett antal framstående fantasyförfattare som under början av förra seklet skapade flera av genrens mest odödliga mästerverk. Den fick sitt namn från skräck- och fantasyförfattaren H.P. Lovecraft, som brevväxlade med ett antal lovande författare, och ofta även förmedlade kontakter mellan dem (Lovecraft har varit föremål för en serie blogginlägg, som vi hittar här). I Lovecraftcirkeln ingick den unge Texasbon, boxaren och författaren Robert E. Howard, som kom att skriva in sig i historien som Conans skapare. Likt Tolkien, Lewis och Lovecraft har hans inflytande varit stort på vår tid, och förutom att ge upphov till ett populärt MMORPG-spel, flera filmer och tecknade serier har han definierat en av vår tids populärkulturella arketyper, nämligen barbarkrigaren.
Howard och H.P. Lovecraft brevväxlade flitigt, och inspirerades också av varandra. Så dök böcker, raser och figurer som Howard skapat upp i Lovecrafts noveller, och vice versa. Den världsbild som Howard stod för har tidigare tagits upp i inlägget Conan och den Hyboriska tidsåldern, där några av dess kopplingar till en indo-europeisk och nietzscheansk livsåskådning tagits upp. Dagens och morgondagens inlägg kommer att gå något djupare in på Howards dystra men heroiska livssyn och världsbild.
Nietzscheanskt människoideal
Howard målar i sina historier upp ett återkommande människoideal, som förändras tämligen lite från novell till novell. Oavsett om han skriver om barbarkrigare i en förhistorisk era, nutida stadsbor som konfronteras med utomvärldsliga fasor, eller sjömän som snubblar över hisnande konspirationer mot Europa, känner man igen huvudpersonerna. De påminner också en del om Howard själv, naturligtvis i en idealiserad version.
Howards hjältar är med få undantag fysiska övermänniskor, tränade i strid, och med en stor kapacitet att tåla smärta. Howard var själv en duglig boxare, och fascinerad av det som kallades iron men, boxare som vann inte genom sin teknik utan genom sin förmåga att ta hur mycket stryk som helst. Till detta kommer att de har en vilja av stål, och är dödsföraktande. Inte sällan kan de också gå bärsärk. Detta är en dödlig kombination, vilket märks i beskrivningen av den danske vikingen Wulfhere Skallklyvaren i novellen Tigers of the Sea:
– Tell me more of them, requested King Gerinth.
– Wulfhere the Skullsplitter, the chieftain, is a bearded giant like all his race. He is crafty in his way, but leads his Vikings mainly because of his fury in battle. He handles his heavy, long-shafted axe lightly, as if it were a toy, and with it he shatters the swords, shields, helmets and skulls of all who oppose him. When Wulfhere crashes through the ranks, stained with blood, his crimson beard bristling and his terrible eyes blazing and his great axe clotted with blood and brains, few there are who dare face him.
Det är dock inte några primitiva gorillor Howard beskriver, utan de är samtidigt listiga, och kan vända även en mycket ogynnsam situation till sin fördel genom detta. Naturliga ledare är de också, och ofta har de vuxit upp i vildmarken. Howard jämför dem ofta med rovdjur, och beskriver Bran Mak Morn som ”panterlik” eller Solomon Kane som en ”varg”. Gemensamt för dem är att de är framstående krigare, och genom sina erfarenheter från boxningen och olika fysiska arbeten var Howard synnerligen väl lämpad att beskriva deras liv.
Ibland är de också belästa och/eller begåvade med en närmast djurisk sex appeal, egenskaper som de också använder till sin fördel, men detta är inte lika vanligt i hans noveller och gäller inte alla hans huvudpersoner. Howard beskriver dem oavsett deras härkomst gärna som naturliga aristokrater, som i ett odöpt Kullfragment:
…in the countenance of all three gleamed an equality beyond the shackles of birth and circumstance – the aristocracy of the Man. These men were natural patricians, each in his own way. Ronaros ancestors were kings; Brules, skin-clad chiefs; Kulls might have been slaves or chieftains. But about each of the three was that indefinable element which sets the superior man apart and shatters the delusion that all men were born equal.
Likheterna mellan Nietzsches ”blonda bestar” och Howards nietzscheanska barbarer är tydliga, på gott och ont. Bland de positiva sidorna av det hela kan nämnas avsaknaden av ressentiment och slavmoral, en vilja att leva livet till fullo, samt en okonstlad hederskänsla. Bland de negativa sidorna kan nämnas avsaknaden av en egentlig känsla för något högre än den materiella verkligheten.
Etos och moral
Know, O prince, that between the years when the oceans drank Atlantis and the gleaming cities, and the years of the rise of the sons of Aryas, there was an Age undreamed of, when shining kingdoms lay spread across the world like blue mantles beneath the stars … Hither came Conan, the Cimmerian, black-haired, sullen-eyed, sword in hand, a thief, a reaver, a slayer, with gigantic melancholies and gigantic mirth, to tread the jeweled thrones of the Earth under his sandaled feet.
– The Nemedian Chronicles
Deras moral är ofta flexibel, men de har en kärna av mänsklighet och heder, om än en barbarisk sådan (”a rough code of honor”, för att citera Howard). De styrs ofta av sina känslor, men då lika gärna medkänsla (som Conan i Tower of the Elephant) eller beskyddarinstinkter som längtan efter ära, rikedom och kvinnor. Detta då deras känsloliv är autentiska, till skillnad från de dekadenta, intoleranta och tidvis rent sadistiska människor som Howard ansåg att alltför civiliserade samhällen formade.
Det är också vanligt att Howards hjältar på olika sätt står över eller utanför det vanliga samhället och dess lagar. Kung Kull är till exempel fredlös bland de atlanter där han vuxit upp, och bryter också mot det dekadenta Valusias lagar när han blivit kung. Costigan är rentav haschmissbrukare i början av Skull-Face. Conans laglösa bedrifter behöver man kanske inte ens gå in på. Även om de är utstötta är det ovanligt att de vänder sina vapen mot sina folk. Den fredlöse Turlogh Dubh riskerar tvärtom sitt liv för att rädda en högättad mö ur den klan som skulle slita honom i stycken om han återvände till den.
Även historiernas antagonister delar ofta dessa drag, även om den moraliska flexibiliteten här är ännu något större så använder sig Howard av skurkar som påminner om nietzscheanska övermänniskor även de. Inte minst har de ofta en egen hederskodex, och är beundransvärda på sitt eget sätt (köpmän och ockrare lyser exempelvis med sin frånvaro både som hjältar och fiender i Howards noveller). Robert M. Price menar rentav i inledningen till Howardantologin Nameless Cults att protagonist och antagonist i många av novellerna på ett girardskt vis är dubbelgångare. Deras namn påminner inte sällan om varandra, och deras väsen likaså.
Howard använde sig av huvudpersoner som var både kristna, ateister och hedningar, men den grundläggande världsbilden är hednisk i all sin dysterhet. Detta märks inte minst i dialogen mellan Wulfhere och Cormac Mac Art i The Temple of Abomination:
– What say you? The great Viking was sincerely amazed. Is it truly their creed to take blows like slaves?
– Aye – to return good for evil and to forgive their oppressors.
The giant meditated on this statement for a moment.
– That is not a creed but cowardice, he decided finally. These Christians be all madmen, Cormac… For look you, that is an insidious and dangerous teaching which may spread like rust on the wheat and undermine the manhood of men if it be not stamped out like a young serpent under heel.
Samtidigt förekommer det djupt kristna huvudpersoner hos Howard, som puritanen Solomon Kane, men det rör sig då alltid om den dådkraftiga ”muscular christianity” vi även hittar hos Tolkien och Lewis. Vad gäller Kane antyder Howard också ofta att även om han trodde att han var puritan så styrdes han egentligen av tämligen hedniska drivkrafter (från fåfänga och hämndbegär till längtan efter fara och äventyr).
Kvinnosyn hos Howard
Howards kvinnliga huvudpersoner är av två typer. Där finns dels väldigt oskuldsfulla kvinnor, som kan sägas förverkliga Julius Evolas traditionalistiska ideal och normalt inte uträttar någonting annat än att hamna i situationer där de måste räddas. Men där finns också dådkraftiga, ambitiösa, sensuella och listiga kvinnliga figurer som påminner om nordiska sköldmör, och uttryckligen jämförs med Brynhilde i The Gods of Bal-Sagoth. Även här är gränsen flytande mellan hjältar och icke-hjältar, och, Bêlit, piratdrottningen som tillsammans med Conan skövlar de kushitiska kusterna, skulle i ett annat sammanhang lika gärna kunnat vara en antagonist.
Who is Bêlit?”
”The wildest she-devil unhanged. Unless I read the signs awrong, it was her butchers who destroyed that village on the bay. May I some day see her dangling from the yard-arm! She is called the queen of the black coast. She is a Shemite woman, who leads black raiders. They harry the shipping and have sent many a good tradesman to the bottom.
– Queen of the Black Coast
Denna typ passerar ibland gränsen till det helt mänskliga, men man känner igen dådkraften, ambitionen och listen även hos voodooprästinnor, vampyrdrottningar och liknande i Howards verk.
Denna realism hos Howard är oavsett vilket sympatisk. Dagens fiende kan dels vara morgondagens vän, dels vara en hedervärd person som är värd respekt. Allt beror på omständigheterna.
Heroisk nihilism
Turlogh laughed with bitter mirth and pointed to the great billowing column of smoke which floated in the sky away on the sea-rim.
– Aye- a kingdom of the dead – an empire of ghosts and smoke. I am Ard-Righ of a phantom city – I am King Turlogh of Bal-Sagoth and my kingdom is fading in the morning sky. And therein it is like all other empires in the world – dreams and ghosts and smoke.
– The Gods of Bal-Sagoth
Howard plågades under hela sitt liv av depressioner, och när hans mor låg på dödsbädden sköt han sig själv. Han hade länge försvarat rätten till självmord, och sagt att det enda som avhöll honom från att själv gå den vägen var den chock det skulle vara för hans mor. En stark underton av allts förgänglighet och meningslöshet löper föga förvånande genom det mesta han skrev. Denna nordiska melankoli, med vilken Howard brottades mer än de flesta, uttrycks kusligt träffsäkert i inledningen till Kullnovellen The Mirrors of Tuzun Thune:
There comes, even to kings, the time of great weariness. Then the gold of the throne is brass, the silk of the palace becomes drab. The gems in the diadem sparkle drearily like the ice of the white seas; the speech of men is as the empty rattle of a jester´s bell and the feel comes of things unreal; even the sun is copper in the sky, and the breath of the great ocean is no longer fresh. Kull sat on the throne of Valusia and the hour of weariness was upon him. They moved before him in an endless, meaningless panorama; men, women, priests, events, and shadows of events; things seen and things to be attained. But like shadows they came and went, leaving no trace on his consciousness, save that of a great mental fatigue.
Man skulle kunna hävda att denna känsla av melankoli och meningslöshet är den andra sidan av Howards nietzscheanska ideal, och den materialism som ytterst genomsyrar det. Med jämna mellanrum är inte ens dödandet av fienderna eller levandet av ”life to the fullest” nog, och då kommer misstanken krypande att allt detta bara är rök och yta. Detta är den rena nietzscheanismens nackdel jämfört med traditionalismen.
Men i denna känsla av allts meningslöshet, och varje segers kortvarighet, kom Howard nära ett av inslagen i våra förfäders tro, det som uttrycktes i de kärnfulla raderna: Fä dör, fränder dör, en dag dör ock du. Ett vet jag som aldrig dör: dom över död man. Världen skulle gå under i Ragnarök, även gudarna skulle falla. Detta gav upphov till en världsbild och livssyn med närmast nihilistiska drag. Men hos våra förfäder gav detta inte upphov till förtvivlad apati eller passivitet, utan tvärtom till viljan att göra det mesta av livet, att möta sin undergång stående och vinna ett hyllat namn. Det är fullt möjligt att världen sakta men säkert sjunker ner i kaos och mörker, men det gör inte de segrar vi kan vinna och de stunder av ordning och ljus vi kan säkra mindre värdefulla. Tvärtom.
”Their chief is Crom. He dwells on a great mountain. What use to call on him? Little he cares if men live or die. Better to be silent than to call his attention to you; he will send you dooms, not fortune! He is grim and loveless, but at birth he breathes power to strive and slay into a man’s soul. What else shall men ask of the gods?"
“But what of the worlds beyond the river of death?" she (Belit) persisted.
“There is no hope here or hereafter in the cult of my people," answered Conan. “In this world men struggle and suffer vainly, finding pleasure only in the bright madness of battle; dying, their souls enter a gray misty realm of clouds and icy winds, to wander cheerlessly throughout eternity.”
– Queen of the Black Coast
Det är alltså uppenbart att även om Howards människoideal och livssyn har flera positiva inslag, så bör de kombineras med vissa mer traditionalistiska aspekter för att fullt ut fungera. Även Howards syn på historia, folk och ras, och samhälle, har flera intressanta sidor, och de kommer att bli föremål för ett kommande inlägg.
Om skribenten: Joakim Andersen
