Något som snabbt slår en när man betraktar världen, är hur de länder som öppnas för det västerländska konsumtionssamhället genom en tillsynes oemotståndlig process därefter förlorar intresset för sina egna traditioner. Detta är ett problem som redan 1900-talets realsocialister brottades med, ”varför väljer ungdomen amerikansk popmusik och hippiepacifism framför sovjetisk solidaritet och militära ideal”, och som liberaler i decennier triumferande använt som ”bevis” på detta konsumtionssamhälles överlägsenhet. ”När individen själv får välja” är det inte Whiskas, men väl Coca cola, Hollywoodhiphop och MacDonalds som valet blir.

Hur kan man då ha invändningar mot detta, är det inte vackert att ”individen själv får välja”? Är inte, i förlängningen, Coca cola, europeiska småbarn utklädda till afro-amerikaner, och andfådda tjockisar utslagna på IKEA-soffor under berg av snabbmat, något djupt vackert och demokratiskt? Är det inte underbart att vi slipper de krav och begränsningar som äktenskapet innebär, och att välfärdsstaten istället skyddar oss när vi gjort dåliga val? Är det inte fantastiskt att vi idag har friheten att äta oss så enorma att det krävs skattepengar för att hålla oss vid liv? Är det inte en härlig syn att man på gator och torg kan identifiera tiotusentals unika individer med likadana tribaler? Blir man inte på glatt humör när hitlåtar skapas genom att någon förvränger rösten till att låta som en smurf?

För att kunna svara ”nej!” på de frågorna krävs en insikt i människans natur, och ett val. Människan har nämligen, förenklat, två val i livet. Hon kan välja den lättaste vägen, flyta med, och sedan försvinna utan spår. Eller så kan hon välja att lämna ett avtryck, att möta utmaningar, och att skapa något högre.

Nietzsche och de sista människorna

Dessa två perspektiv på världen kan ges många namn. Hos Nietzsche möter vi tanken om ”de sista människorna”, liknöjda undermänniskor som undviker allt som är ”svårt” eller ”jobbigt”. Kort sagt en ansamling av väldigt ”softa” individer som gillar att ”chilla” och förmodligen nickar gillande när de presenteras för möjligheten att ”shake dat ass”. Nietzsche säger om dessa:

Alas, the time is coming when man will no longer give birth to a star. Alas, the time of the most despicable man is coming, he that is no longer able to despise himself. Behold, I show you the last man.

One still works, for work is a form of entertainment. But one is careful lest the entertainment be too harrowing. One no longer becomes poor or rich: both require too much exertion. Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion..

De flesta historiska samhällen bygger mer eller mindre på den högre vägen, vilket inneburit att de i sina myter, förebilder, institutioner och traditioner haft strävandet mot det högre som ett viktigt inslag. Detta kan naturligtvis bero på att de tvingats leva i en hård verklighet, där ett alltför ”soft” ideal inte skulle fungerat. Samtidigt bör man naturligtvis vara medveten om att även dessa samhällen haft festliga och avslappnade inslag, det har i alla samhällen funnits sfärer och tillfällen för sådant. Men det har haft gränser, och det har inte hyllats som det högsta goda.

Två svar på döden

Hannah Arendt sade att vissheten om döden spelade en central roll för politikens höga roll i förfilosofiska samhällen (såsom det grekiska och det fornnordiska):

It was the certainty of death that made men seek immortal fame in deed and word and that prompted them to establish a body politic which was potentially immortal. Hence, politics was precisely a means by which to escape from the equality before death into a distinction assuring some measure of deathlessness.

Strävan efter odödlighet genom ära och genom den gemenskap man tillhör, spelade som bekant en viktig roll för de indo-europeiska folken. Strävan efter att skapa något högre, trots (eller rentav på grund av) de svårigheter och den självkontroll det innebar var också centralt för dem. Lovecraft sade om detta:

Vad beträffar puritanska hämningar beundrar jag dem lite mer för var dag som går. De är ett försök att göra livet till ett konstverk – att utforma ett skönhetsideal i den djuriska existensens svinstia.

De flesta av oss instämmer på något plan i att denna strävan efter att göra livet till ett konstverk skapar en människotyp som är högre, och som är eftersträvansvärd. Oavsett om det handlar om det gamla Sparta, de tidiga indo-arierna som strävade efter att ”rida, skjuta rakt och tala sanning”, eller det medeltida höviska idealet.

Två människotyper

Problemet är att det finns olika människotyper. Att förverkliga ett högre ideal kräver uppoffringar och självkontroll, och kan innebära faror och utmaningar av olika slag. En människotyp ser detta som något som är positivt i sig, en annan människotyp ser det i varje fall som ett pris som är värt att betala. Men de flesta har, lämnade åt sig själva, svårt att se varför det inte är bättre att äta gott, undvika svårigheter och utmaningar, och tidvis ”skaka rumpa”. Bara hoten från omvärlden, och den nedärvda respekten för de andra människotyperna, kan få dem att inte förfalla i det rent biologiska stadiet.

Det är den människotypen som är varje samhälles förbannelse när det konfronteras med det västerländska konsumtionssamhället. Konsumtionssamhället är nämligen den lägsta gemensamma nämnaren, och i valet mellan burqah och lättklädda modeller på TV kommer de flesta att välja det senare, oavsett hur goda skäl man kan ge dem för burqahns bevarande. Detta innebär att USA invaderar sina fiender inifrån, och detta gäller både Iran, Nordkorea och indianstammar i det inre av Amazonas. Anledningen till att medlemmarna i dessa olika gemenskaper vänder sig från sina egna traditioner är kort sagt att de är krävande i jämförelse med konsumtionssamhället.

Det är förklaringen till att de som försvarar äktenskapet mot ”fri kärlek” kämpar i motvind, liksom de som försvarar ”den islamiska revolutionen”, ”klasskampen”, traditionell katolicism, et cetera.

Vad kan då göras för att vända denna negativa utveckling? Ska man tro ledande samhällsfilosofer som Wallerstein och Faye, så kommer den att vändas av sig själv. Det globala systemet har inre motsättningar som i längden inte går att hantera, och kommer därför inom några decennier att drabbas av stora kriser. I det läget kommer det ”softa” idealet inte längre att vara realistiskt, ens för majoriteten. Vad man kan göra fram till dess är att hålla ett högre människoideal vid liv i mer selekta kretsar, och sprida det i bredare sammanhang. Så att det finns en kärna av människor och sammanhang som står redo att ta över den dag samhället bryter samman.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.