Första världskriget var på många sätt ett ohyggligt och meningslöst europeiskt brödramord, som sände miljontals européer i döden och slutade i en ovärdig fred. Samtidigt ledde krigserfarenheten i flera länder naturligt vidare till de fascistiska experimenten, som förutsatte just denna delade erfarenhet. Tankarna om folkgemenskap var exempelvis lättare att ta till sig om arbetare, borgare och adel hade upplevt något som påminde om en ödesgemenskap under kriget. Detsamma gäller föraktet för de borgerliga idealen.
En av de många veteraner vars världsbild formades av krigsupplevelserna var den unge Ernst Jünger, på sikt en av de ledande nationalrevolutionärerna, konservativa revolutionärerna och författarna i vår tid. Jünger sammanfattade sina krigsupplevelser i In Stahlgewittern, översatt till engelska med titeln Storm of Steel.
Jünger och krigaridealet
Det som inte dödar mig gör mig starkare; och det som dödar mig gör mig otroligt stark.
– Ernst Jünger
Det har från vitt skilda håll påpekats att det moderna kriget är en mycket ogynnsam miljö för det traditionella krigaridealet. Hur kan man bevara ett sådant ideal där det inte längre är individuell överlägsenhet och självdisciplin som tycks avgöra krigets utgång, utan snarare ett opersonligt regn av stål och eld från ovan? Marx hade frågat sig om Achilleus fortfarande var möjlig i en värld med krut och bly, om den klassiska krigaren ännu var möjlig i det moderna kriget, Stahlgewittern var Jüngers svar. Han använder också i texten ofta ordet krigare, som betecknar ett helgjutet människoideal, hellre än soldat, som snarare är en social funktion eller yrke. Centralt i det krigarideal Jünger beskriver är det han kallar sang-froid, en disciplin och kontroll över sina känslor även i extrema och farliga situationer. När hans kamrat Clement blir rakad av en fransk barberare och barberarens vän föreslår att de ska skära strupen av tysken, svarar denne oberört på franska att om det inte gör dem något så behåller han den gärna. Jünger kommenterar detta med att han då visar den sang-froid som en krigare bör ha.
Fascinerande är också när Jünger mot slutet av kriget beskriver hur hans vapenbröder går in i ett bärsärkliknande stridsraseri.
”I’m past caring what happens to me!” ”Revenge for the 7th Company!” ”Revenge for Captain von Bixen!” …
As we advanced, we were in the grip of a berserk rage. The overwhelming desire to kill lent wings to my stride. Rage squeezed bitter tears from my eyes. The immense desire to destroy that overhung the battlefield precipitated a red mist in our brains. We called out sobbing and stammering fragments of sentences to one another, and an impartial observer might have concluded that we were all ecstatically happy.
Överlag är det dock för Jüngers mer traditionella krigarideal också centralt att fienden aldrig ses som en ond eller föraktlig varelse, aldrig avhumaniseras. Tvärtom respekterar han sina motståndare när de förtjänar det, och tar väl hand om fångar.
He was a tall fellow, very young, fresh-faced, and with fair hair. ”What a shame to have to shoot at such people!” went through my head as I saw him.
Kriget som total miljö
The mortars explode differently, altogether more excitingly than common-or-garden shells. There’s something violent and devious about them, something of personal vitriol. They are treacherous things.
Jünger beskriver det moderna kriget, präglat av skyttegravar, ruiner och ständiga regn av bomber, som en total miljö, närmast som en egen dödlig ekologisk sfär. Gradvis blir det också en miljö han lär känna väl, och lär sig överleva i. I det som för en utomstående framstår som en öronbedövande kakafoni av bomber, lär han sig urskilja ljudet och känslan av olika vapenslag, lär sig när han måste söka skydd och när han kan låta bli.
De stycken där Jünger beskriver krigets ekologi och geografi tillhör bokens främsta, då det förmodligen ger en så god inblick i en värld de flesta av oss aldrig upplevt som är möjligt. Det hela blir heller aldrig enformigt, då Jünger redan som ung hade den känsla för detaljer som senare skulle bidra till mästerverk som Marmorklipporna. Han växlar därför med naturbetraktelser (skyttegravsmiljöns egna flora och fauna beskrivs ingående, med allt från myllrande horder av råttor till fasaner, och tamdjur som katter och hundar), personbeskrivningar, och de inslag av ett mytiskt språk han kom att utveckla mer senare. Uttryck som att Liemannen vandrar på slagfältet, eller att Homeros skulle känt igen sig i en viss händelse, förekommer därför ganska flitigt. Beskrivningarna av känslor och relationer är däremot ganska begränsade, Jüngers berättarstil är normalt preussiskt kort och effektiv.
Som helhet är det i varje fall en mycket spännande bok, väl värd att rekommendera både för den Jüngerintresserade och den som är intresserad av krigshistoria. Man får också en inblick i den världsbild som drev många tyska kombattanter i Första världskriget, något man annars sällan får. Ideal som lojalitet och heder är för Jünger så självklara att de inte får så stort utrymme i texten, och detsamma gäller de flesta andra soldater han beskriver. Dessa ideal kom senare att vägleda Jünger under hans tid som nationalrevolutionär i Weimarrepubliken, men det får bli föremål för kommande inlägg.
Äldre inlägg om Jünger:
Aequitas et Libertas – In Stahlgewittern
Fas – Tankar kring Ernst Jüngers Heliopolis
Aequitas et Libertas – Ernst Jünger
Om skribenten: Joakim Andersen
