I gårdagens inlägg togs samhällsfilosofen Michel Foucault och hans begrepp biopolitik upp. Foucault själv var en värdefull analytiker av det senmoderna samhället, samtidigt som han inte sällan intog märkliga och skadliga positioner politiskt. Av särskilt intresse är hans teorier kring hur kunskap och språk är makt i vårt samhälle, diskursbegreppet, verkligheten bakom den individualistiska ideologins glättiga framsida, och begreppet biopolitik.
Biopolitik
Med biopolitik avsåg Foucault ”an explosion of numerous and diverse techniques for achieving the subjugations of bodies and the control of populations”, alltså hur makten i den moderna epoken alltmer intresserar sig för sådant som tidigare sågs som rent privat och/eller självklart. Han studerade här bland annat hur ”docile bodies” lämpliga för kapitalistiskt lönarbete formades genom allt från skolsystem till fångvård, och hur sexualiteten blev en politisk fråga.
Begreppet är av värde, då det kastar ljus på former av maktutövande som man ofta annars missar. Dock har det främst förts vidare av människor med en mer eller mindre underförstådd vänstermentalitet, och dessa är sällan bra på att kasta ljus på hur det nutida samhället fungerar (skälet till detta är det Marx kallade ideologi. Vänstern är numera apologeter/hittar på ursäkter för stora delar av det moderna samhället, exempelvis maktens ”mångkulturella” agenda).
Politiskt korrekt biopolitik
Intressant kan därför vara en mer förutsättningslös studie av hur biopolitik fungerar i dagens samhälle. Vi kan till att börja med konstatera att biopolitik egentligen är ett begrepp som saknar övertoner av positiva eller negativa värderingar. En person kan exempelvis anse att den statliga gymnastiken var av godo, en annan att det var av ondo, ett redskap för att skapa en viss sorts kroppar var det oavsett vilket. Varje system har ett biopolitiskt ideal, en bild av hur dess undersåtar ska se ut, föra sig, och röra sig.
Politiskt korrekta studenter av begreppet biopolitik har inte sällan fastnat i studier av historiskt överspelade former av det. Man kan här nämna eugeniken, som var ett historiskt redskap för att skapa en viss sorts sunda och rasligt rena kroppar. Detsamma gäller mer brutala former av psyk- och fångvård, vars syfte var att skapa just ”docile bodies”. Man kan även nämna den statliga gymnastiken och allmänna värnplikten, som var ägnad att skapa ett människomaterial som var sunt och kunde handla kollektivt även i krigstid. Målet med skolan har också ansetts vara att lära den framtida arbetskraften att sitta still, lyda, och passa tider. Et cetera.
Dessa former av biopolitik är dock som sagt mer eller mindre överspelade, åtminstone i Europa och USA. Om man trots detta väljer att studera dem, och dra långtgående slutsatser om systemet utifrån detta, avslöjar man därför en ideologiskt grundad blindhet för dagens makt och dess funktioner. Dagens system är nämligen en global kapitalism som är högst förenlig med både massinvandring, radikalfeminism och queerteori.
Den moderna maktens biopolitiska projekt
Mest uppenbart är kanske den moderna maktens biopolitiska projekt när det gäller att i grunden förändra de europeiska folkens biologiska identitet genom massinvandring och därtill knuten mångkulturell ideologi. Detta kommer på sikt att leda till att Europas invånare blir en kreolbefolkning. I vad mån detta är en medveten agenda, och i vad mån det är en bieffekt av helt andra mål i kombination med ett ointresse för frågan överhuvudtaget, är dock en annan fråga.
För att förverkliga detta mål används hur som helst en arsenal av redskap som verkligen uppfyller Foucaults definition: an explosion of numerous and diverse techniques. Vissa av dem är synnerligen subtila, som användandet av etniska icke-européer som programledare för barnprogram, andra mer uppenbara, som det flexibla användandet av lagen om hets mot folkgrupp.
En annan form av biopolitik är det projekt som avser att skapa en androgyn, alltså könlös, befolkning. Detta projekt tar idag sin början redan på BB, med diskussioner om varför inte pojkar kan bära rosa och flickor bära blått. Det fortsätter sedan på förskolan, där en omfattande kader av dagisfröknar förutsätts vara så influerade av genus-, och gärna queerteori som möjligt (om så inte är fallet finns möjligheten att ge dem extra utbildning, eller anställa genuspedagoger). Målet för detta projekt är att pojkar och flickor ska behandlas likadant, och bli likadana. I vad mån detta kan knytas till de svenska männens ständigt minskade förmåga att försvara sina intressen, både individuellt och kollektivt, är en annan fråga.
Intressant är också den ständigt ökade individualiseringen av det svenska människomaterialet. Om man likt Foucalut ser befolkningen som ett antal kroppar, slås man av hur isolerade dessa kroppar ofta är. De är därför inte kapabla till kollektivt handlande. För att förklara detta måste man dock analysera både den moderna välfärdsstaten, och konsumtionssamhället.
Staten är i dagens system nämligen en makthavare bland flera. Media och konsumtionssamhället har därför en makt som ofta är minst lika stor. Detta blir tydligt om man studerar den biopolitiska effekten av den flodvåg av bilder och poser som formar folket. I feministisk pornografikritik har man ibland talat om hur den manliga blicken förvandlar kvinnan till ett objekt, och detta synsätt kan vara användbart även i studiet av posernas samhälle. I många situationer får man intrycket att människor agerar som på en scen, där de spelar upp poser de tagit till sig från TV och film. Detta kan vara personen på spårvagnen som i sin mobil med onödigt hög röst berättar om sina relationsproblem eller helgens festligheter, det kan vara yrkesdemonstranten som ”fryser” en viss gest några millisekunder för länge, det kan vara de två flickorna som visar sig chict bisexuella genom att kyssas på dansgolvet, paret som repeterar diverse ställningar och handlingar från pornografin i sitt eget sovrum, et cetera. Vi ser här alltså hur poser och förebilder från media- och konsumtionssamhället blir något som formar människor. Här kan man knappast peka på en specifik makthavare, men att det är en biopolitisk faktor av rang är ändå uppenbart.
Man kan därför fråga sig hur den nutida maktens biopolitiska ideal ser ut. Att den skyr former av allvar hos befolkningen torde vara uppenbart, likaså alla former av ”övermänniskoideal” utanför den rena elitidrotten. Något man kan identifiera är istället det ”softa” idealet, som uttrycks både genom vissa klädstilar, former av kroppsspråk, och språk. Men det får bli föremål för framtida inlägg.
Av intresse är även maktens skapande av en bestämd form av känslighet, det som kallas sensitisering. Detta beskrivs av Paul Edward Gottfried: Sensitisering och makt
Om skribenten: Joakim Andersen
