En av den traditionalistiske tänkaren Julius Evolas mer kända skrifter är Ride the Tiger, med undertiteln A Survival manual for the Aristocrats of the Soul. Evola riktar sig där till det han kallar differentierade individer, och med detta avser han i princip de personer som i ett sundare samhälle varit präster eller krigare. Massmänniskan kan nämligen känna sig ganska väl tillfreds i det moderna samhället, men för den differentierade personen är känslor av främlingskap och alienation desto vanligare. Evola analyserade därför olika fenomen i det samhälle som under tidigt 1960-tal mötte dessa individer.

Evola tar upp sådant som beatniklivsstilen, existentialismer av olika slag, jazzmusik, droger, och mycket annat. Något man kan önska är att Evola levt längre än han rent faktiskt gjorde, och fått tillfälle att skriva en uppföljare till Ride the Tiger med utgångspunkt i vårt senmoderna samhälle och dess olika fenomen. Detta hade inte minst varit positivt då Evola saknade de moraliserande och puritanska tendenser som annars inte är helt ovanliga i antimoderna kretsar.

Man kan då föreställa sig att han istället för jazz tagit upp ravekulturen, black metal eller noisegenren, och att avsnittet om droger expanderats med längre stycken om svamp och om den undermänskliga världsbild som genomsyrar diverse flummarfilmer (Harold and Kumar go to Whitecastle må vara en rolig film, men dess ”softa” människoideal hör hemma på apstadiet och/eller dagis). Dagens inlägg kommer att beröra några möjliga sådana aspekter. Det gör inte anspråk på att ge några svar, utan ställer egentligen främst ett antal frågor.

Existentialism 2008

…den differentierade människan kan göra vad som helst, så länge han vet att han skulle klara sig utan det.

Evola tar bland annat upp olika existentialistiska riktningar, och nietzscheanismen. Han har en betydande förståelse för dem, men finner också att de inte rör sig bortom materialismen. Det Evola skrev om Nietzsche är fortfarande tillämpbart på dessa tendenser. Detta gäller även Guillaume Fayes arkeofuturism och vitalistiska konstruktivism, som ur ett traditionalistiskt perspektiv delar Nietzsches svagheter. Ett par moderna motsvarigheter till de existentialistiska inriktningar Evola berör i Ride the Tiger är laveysatanismens individualism och Ayn Rands objektivism. Detsamma gäller populärkulturella fenomen som Fight Club, och filosofiskt-politiska yttringar som situationismen.

Centralt i vår tid måste hur som helst vara att hålla sig i fysisk och andlig form, att inte låta sig förgiftas mer än absolut nödvändigt av soffpotatiskulturen, skräpmatsinvasionen, konsumtionssamhällets mentala passivisering, härvan av outtalade fördomar, et cetera. Detta gäller även ens val av umgänge och fränder, risken att påverkas negativt av dessa är stor om man inte är medveten om den och åtminstone mentalt håller en viss distans.

Queerfront?

Evola utgick i Ride the Tiger från det österländska talesättet att man ibland kan ”förvandla gift till medicin”, alltså ta något i grunden osunt och farligt och utnyttja det för sina egna syften. Frågan är därför hur han skulle sett på queerteorin. Gissningsvis skulle han sett det som ett djupt osunt fenomen, då han såg manligt och kvinnligt som reellt existerande poler, och av stor betydelse.

Man stöter tidvis på ”traditionalister” som är allt från hebefiler till ”polyamorösa”. Det bestående intrycket är dock att även om liknande fenomen förekommit i historiska traditioner, så är det normalt människor som präglas av störningar eller sociala tillkortakommanden som framför dem idag (vill man inte moralisera, kan man alltså alltid psykologisera).

Evola skriver i Ride the Tiger att för traditionalisten (det är hos Evola alltid en han) är det i vår tid omöjligt att bilda familj, eftersom det inte går att hitta en lämplig maka. På sin höjd återstår den typ av ”groupies” han tar upp i sin artikel om behovet av en europeisk orden. Detta synsätt har kritiserats av flera bedömare, och hänger närmast samman med att Evola utgår från en överdrivet patriarkalisk medelhavskultur. För en identitär traditionalist är det därför fortfarande av intresse att föra både sina gener och sin tradition vidare. Det senare kan exempelvis möjliggöras genom ”homeschooling”.

Det svarta kapitalet som karriär?

När Evola kommenterar traditionalistens möjligheter till försörjning, faller han ner i vad jag ser som en av hans sämsta sidor och föreslår bland annat vapen- och människohandel. Det senare kan svårligen kombineras med en traditionell livssyn, och här är det snarare personen Evola som talar (och avslöjar att han vill verka provokativt anti-borgerlig till varje pris).

För traditionalisten är det snarare två andra faktorer som är av intresse. Den ena är möjligheten till oberoende, autonomi, som måste tas med i beräkningen när man planerar sin ”karriär”. Detta innebär att den privata sektorn är mer intressant än den offentliga, och att ett eget företag blir värdefullt. Helst bör man också göra sig så oberoende av ”systemet” som möjligt, odla egen mat, lära sig leva i naturen, och liknande. Minimalism och en viss asketism kan här vara av värde, där man bevarar sin frihet genom att äga bara det mest nödvändiga och kanske också behåller en närmare relation till naturen.

Den andra faktorn är distinktionen mellan arbete och handling. Arbete, i betydelsen löneslaveri, är normalt både själsdödande, repetitivt och tråkigt. Handling däremot befinner sig nära praxisbegreppet. Man bör sträva efter att arbeta så lite som möjligt, och att så mycket som möjligt handla. Detta kan innebära att man blir hantverkare eller konstnär, eller kanske att man driver ett eget jordbruk. Det kan också innebära att man blir politiker, hacker, bestiger berg, eller enrollerar sig i Främlingslegionen och/eller den ryska frivilligarmé som just nu är på väg mot Ossetien.

Det är alltså fullt möjligt att man som traditionalist följer Evolas råd och livnär sig på rent brottslig verksamhet, men som identitär traditionalist är det troligt att man kan göra större nytta på andra sätt.

Arkeofuturism

Det är inte omöjligt att Evola idag tagit upp sådant som life extension och kryo-genetik, och då menat att dessa fenomens värde är beroende av den inställning som genomsyrar deras ”utövare”. Många av dessa styrs av klassisk, småborgerlig, dödsskräck, vilket är ovärdigt. Om man istället har en heroisk inställning, och exempelvis vill förlänga sitt liv för att man har ett projekt man ämnar slutföra som kommer ta flera sekel, är det en annan sak. Det är hur som helst inte omöjligt att Evola, gammal stirnerist och dadaist som han var, hade funnit både nytta och nöje i att ta upp olika aspekter av den senaste teknologin och hur en traditionalist kan förhålla sig till dessa.

Psykotropica

Evola går i Ride the Tiger igenom olika droger, och hur de kan användas av en traditionalist. Hans slutsats är dock negativ, om man väger samman för- och nackdelar så är det normalt inte genomtänkt att nyttja droger. Man kan misstänka att hans slutsats inte skulle ha förändrats, trots att det tillkommit allt från svampar till GHB.

Hur han skulle sett på nytillkomna preparat och ”smarta droger”, som ska påverka allt från sömnbehovet till hälsan, är svårare att sia om. Som identitär traditionalist tillkommer det ytterligare ett skäl till att undvika droger, och det är att man då måste vara ett föredöme för sina fränder.

Nomadfilosofi

Det är inte omöjligt att Evola skulle berört den kontinentala nomadfilosofin, och de skillnader och likheter som finns mellan denna och traditionalismen. Gissningsvis skulle han betonat denna filosofis skadliga och undermänskliga/sub-individuella essens. Både nomadfilosofin och traditionalismen är nämligen kritiska till den borgerliga ”individen”, men nomadfilosofins mål är att upplösa den i dess beståndsdelar och låta den uppgå i diverse sub-individuella ”mängder”. Traditionalismen intresserar sig däremot mer för det som är högre än individen, och ser denna trots allt som ett skydd mot allt från osund ockultism till pöbelmentalitet.

Apoliteia 2008?

Evola riktade sig i Ride the Tiger till de personer som ansåg att den moderna världens förfall var så långt gånget att politisk kamp var meningslös. För dessa beskrev han ett livsideal kallat apoliteia. Samtidigt skrev han Men Among the Ruins för de neofascister som aktivt ägnade sig åt just politisk, och rent paramilitär, kamp. Frågan man kan ställa sig är hur Evola kan ha sett på relationen mellan apoliteia och politisk kamp i dagens situation.

Om han betonat apoliteia som livsideal, är det möjligt att han med några ord berört anarko-kapitalister, nationalanarkister, cypherpunks, och liknande som praktiska allierade i vissa frågor för att bevara den privata sfär en traditionalist behöver för att kunna leva sitt liv i enlighet med sina egna ideal.

Det är dock inte omöjligt att Evola snarare funnit skäl till optimism i dagens situation. Efter Andra Världskrigets slut såg det onekligen mörkt ut för traditionalister som inte nöjde sig med att ”stanna i garderoben” och leva en politiskt korrekt traditionalism light. Idag befinner sig istället Europa i en situation liknande det sena 1800- och tidiga 1900-talets, då kulturella, metapolitiska och filosofiska strömningar i stil med Völkischrörelsen, den konservativa revolutionen, och de nationalistiska syndikalisterna gradvis blev alltmer dominanta. Idag kallas dessa strömningar kanske istället neofolk, hedendom och identitarism, men principen är densamma. Det finns därför större utrymme för traditionalisten med krigarmentalitet att göra det han/hon skapats för, nämligen kämpa för de sina, än vad det gjorde på Evolas tid. En lämplig syntes är här en identitär traditionalism, där man samtidigt försvarar sitt folks intressen, och steg för steg får det att återupptäcka sin genuina tradition.

Det är dock inte nödvändigtvis så att man som traditionalist måste bli identitär, djurrättsrörelsen skulle exempelvis kunna vara av intresse även den, eller rentav en antiimperialistisk ”vänster”. Ett utmanande projekt kunde även vara infiltration av existerande maktcentra.

Wicca, asatro och sökandet efter en autentisk tradition

Förr eller senare kommer man som traditionalist att intressera sig för frågan om autentiska traditioner. Svenska kyrkan är inte en sådan, då den är mer eller mindre förstörd av moderniteten. Traditionell katolicism och östkristendom tycks däremot ha en högre grad av autenticitet. Detta gäller även vissa delar av islam, såsom sufismen, som också intresserat en del högerradikaler i vår tid. Här finns det dock uppenbara etno-politiska problem kring konversion, särskilt om man är både identitär och traditionalist.

Evola var tämligen kritisk till sin tids ”nyhedningar”, och här kan man anta att exempelvis de flesta wiccaner och new age-rörelser skulle inräknas. Frågan är dock hur han skulle sett på en modern rörelse som Asatru Folk Assembly, som delvis utgår från hans egna skrifter och dessutom har mindre betoning på den feminina aspekten än de flesta andra moderna hedningar.

Oavsett vilket kan man konstatera att vår tid för traditionalister är det kineserna kallar ”spännande tider”, och skyr som pesten.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.