En av vår tids stora, politiska frågor är kampen för den personliga integriteten kontra det övervakande ”storebrorsamhället”. Detta storebrorsamhälle är på många vis en logisk följd av flera trender i samhället, inte minst den tekniska utvecklingen som gör det möjligt, och ”mångkulturen” som leder till ett ökat antal potentiella konflikter och terrorhandlingar på europeisk mark.

Mjuk totalitarism

Den identitäre samhällsfilosofen Alain de Benoist använder begreppet mjuk totalitarism för att beskriva vissa sidor av hur den personliga integriteten och yttrandefriheten de facto undergrävs i det senmoderna samhället. Det finns exempelvis ingen lag som säger att systemkritiker ska skjutas i Sverige (som det kan göra i ”klassiskt” totalitära stater), men lik förbannat kan media hänga ut dem och deras arbetsgivare ge dem sparken. Denna skillnad gör också den mjuka totalitarismen lömskare till sitt väsen, då många vanliga medborgare får svårt att identifiera former av förtryck som inte kan kopplas till en lagparagraf eller en viss politiker.

Ett intressant fall av mjuk totalitarism är den misshandel av två homosexuella män som ägt rum i samband med Pridefestivalen. I media har detta målats upp som ett homofobt ”hatbrott” mot homosexuella, men bloggaren Robsten har fått indikationer som tyder på att det lika mycket var ett ”hatbrott” mot etniska svenskar. Oavsett om dessa indikationer stämmer eller inte, är det ett bra exempel på hur mjuk totalitarism kan fungera, detsamma gäller den kampanj mot italienare som fördes av media i samband med den tragiska drunkningen av två romska flickor.

Den mjuka totalitarismen kan som synes alltså inte nödvändigtvis kopplas till staten, utan lika ofta är det andra aktörer som utövar den (detta gör också att den är svårare att påverka med det klassiska vapnet för maktlösa människor i den borgerliga staten; röstsedeln).

Klassiska former av totalitarism lever dock fortfarande i all tänkbar välmåga, även om det tillkommit mjukare varianter. Här är FRA-lagen ett representativt exempel (att USA önskar registrera resenärer, eller hålla sina motståndare internerade på Guantanamo i något decennium är andra). Den har därför kommit att bli en viktig fråga, med både reell och symbolisk betydelse. Dagens inlägg kommer därför att ta upp en identitär syn på FRA-lagen (SolGuru, Jonas De Geer och Fas/Paleolibertarian har tidigare bidragit med värdefulla analyser av fenomenet).

Organisk eller totalitär stat

Man kan historiskt se att svenskarna varit ett frihetsälskande folk (samtidigt som det går att identifiera en direkt motsatt tendens, där centralstyre, registrering och indoktrinering spelat en central roll sedan åtminstone 500 år). Som argument mot FRA-lagstiftningen och överhuvudtaget den ökade övervakningen kan detta kombineras med den traditionella synen på staten och dess roll.

En traditionalist som Julius Evola ställde här två typer av stater mot varandra. Den organiska staten är den stat som är liten men effektiv, och som ger utrymme åt de andra naturliga gemenskaper som ett friskt samhälle består av (familj, lokalsamhälle, yrkesorganisationer, kyrkor, och liknande). Den organiska staten genomsyras kort sagt av en känsla för sina egna gränser.

Mot detta ställer Evola den totalitära staten, som drivs av en vilja till detaljstyrning. En sådan stat känner inte sina gränser, och kommer att invadera hela samhället tills detta förtvinar och dör. Till sist kommer staten närmast att vara samhället. På Evolas tid var den totalitära staten vanligast i östblocket och därtill lierade stater, men idag är situationen mer komplex.

FRA-lagen får därför ses som ett steg i riktningen mot den totalitära staten, som inte erkänner några frizoner.

Quo bono?

Parallellt med detta bör man ställa sig den klassiska frågan; quo bono? Vem tjänar på det här? En given lag kan ha helt olika effekter i två olika samhällen, beroende på de historiska omständigheterna (en marknadsliberal politik kan exempelvis göra ett utvecklat land rikt, men slå ett sårbart land i stycken). Vi finner då att FRA-lagen kommer att administreras och dirigeras av en ”elit” vars intressen är tämligen diametralt motsatta det svenska folket. Man kan därför misstänka att den i praktiken kommer att användas som en del i arsenalen av institutioner som används mot folkets systemkritik. Detta gör lagen direkt skadlig, helt bortsett från integritetsfrågan.

Man kan också fråga sig om vår elit är kapabel att hantera den makt och det ansvar som kommer med möjligheten att övervaka sitt folk än mer exakt. ”Makt korrumperar”, och historiska eliter har utvecklat avancerade system av hederskodexar, filosofier och livslånga utbildningar för att kunna hantera den makt de förvaltat (samurajernas bushido är ett sådant system, i Europa har vi haft de klassiska ridderliga och preussiska idealen). Ändå har de ofta misslyckats, och makten har korrumperat dem. Den svenska ”eliten” har inte mycket att komma med i jämförelse, vilket kanske är det starkaste argumentet mot FRA-lagen. Våra styrande har kort sagt inte de personliga kvaliteter som är en förutsättning för att de ska få en sådan möjlighet till övervakning av folket.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.