Igår togs en artikel i antologin The Indo-Europeanization of Northern Europe upp, och vi bekantade oss med det indo-europeiska pruserfolket och deras religion. Vän av ordning noterade då säkert flera likheter mellan den prusiska och den skandinaviska hednatron. Idag ska vi ta upp en annan artikel i antologin, nämligen The Light Eye and Hair Cline: Implications for Indo-European Migrations to Northern Europe av Raymond Sidrys.
Sidrys kombinerar fysisk antropologi med andra vetenskaper för att ställa frågor kring indo-européernas urhem och hur deras kultur kom att hamna i norra Europa. Några definitiva svar ger han inte, men det är ändå en intressant studie som belyser en del aspekter av vårt ursprung.
The Light Eye and Hair Cline
Sidrys beskriver inledningsvis en av nordeuropéernas globalt sett tämligen unika egenskaper, nämligen den historiskt dominerande förekomsten av ljusa ögon och ljust hår. Sverige är det land där det är vanligast, men det är vanligt i ett bälte från trakterna av Frisland och Danmark till nordvästra Ryssland.
Sidrys menar att detta kan förklaras historiskt, som en evolutionär anpassning till de nordliga latitudernas miljö. I den tropiska zonen har mörk hy varit mest fördelaktigt, eftersom det ger skydd mot solens strålar. Längre norrut leder detta däremot till brist på vitamin D, som man får av solen. Sidrys menar även att blå ögon kan ge bättre syn i den miljö som då rådde, och att det därför gett en evolutionär fördel. Han menar att det kan röra sig om en gammal mutation, mer än 100,000 år gammal, som just i norra Eurasien kommit att bli dominerande.
Intressant är att han menar att det inte bara rört sig om rent evolutionära fördelar, utan att även samhälleliga normer och ideal förstärkt detta. Han nämner därför folktron i det gamla Baltikum, där mörkögda människor ofta sågs som olycksbringande och/eller som bärare av det onda ögat (till skillnad från det moderna samhället, där blondhet istället associeras med dumhet).
Global blondism
Sidrys nämner att blondism även förekommer i Australien, Afrika och Asien, men det har där inte blivit utbrett. Han menar att det i de klimatzonerna inte varit evolutionärt fördelaktigt med blondism.
Intressant är även att han tar upp folkslag som historiskt beskrivits som blonda/rödhåriga och blåögda. I gamla egyptiska texter nämns till exempel de ljushyade och blåögda Temehstammarna från Libyen, och i Nuristan i dagens Afghanistan förekommer också detta. Sidrys tar också upp de ”vita uighurerna” i Kina, och de tochariska mumier som hittats. Han går också in på de olika skyterfolken, och på keltiska och germanska migrationsvågor söderut.
Sidrys går också in på gamla studier från 1930-talet, där man ansåg sig hitta otaliga exempel på blåögda och blonda greker i klassisk konst. Dessa studier bedömer han vara bristfälliga vetenskapligt.
Fysisk antropologi och indo-européerna
Sidrys använder sedan sina fynd för att teoretisera kring indo-européernas ursprung. Han menar att den ”light eye and hair cline” som idag finns i norra Eurasien torde ha en lång historia, och att detta utesluter att indo-européerna immigrerat i större antal till dagens Skandinavien. Troligare är i så fall antingen att det indo-europeiska urhemmet funnits i en region som påminner om norra Eurasien (alltså antingen centrala-norra Europa, Balkan eller dagens Ukraina), eller att det rört sig om att en inhemsk skandinavisk befolkning övertagit den indo-europeiska kulturen utan att någon större migration varit inblandad.
Sidrys tar sig hur som helst an en fråga som länge gäckat forskarvärlden, och han gör det med hjälp av modern vetenskap. Det är därför en spännande och intressant liten artikel, även om han inte ger några definitiva svar.
Om skribenten: Joakim Andersen
