Ett av de viktigaste samtidshistoriska fenomenen är 68-vänstern, och deras gradvisa erövring av både det kulturella, mediala och akademiska livet. Denna erövring har haft märkliga sidor, såsom att människor som började sin bana med att kämpa för proletariatets diktatur idag kommit att bli massinvandringens och det etniska självmordets apologeter (inte sällan något som den inhemska arbetarklassen är starkt kritisk till, en kritik som man tvingas använda olika former av mjuk totalitarism för att tysta). Ett av webblogg Oskoreis återkommande projekt är därför att försöka förstå fenomenet 1968.

1968-vänstern och klasskampsvänsterns mutering till kulturmarxism, ”queerteori” och etnomasochism har studerats bland annat av akademiker som Paul Edward Gottfried, men det är också värdefullt att närmare undersöka vittnesmålen från de människor som var med när det begav sig.

Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelse som har hemsökt vårt land

En sådan redogörelse ges av den norske författaren Dag Solstad i boken Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelse som har hemsökt vårt land (en bok som också blivit film under namnet Gymnasielärarens lilla röda, denna har jag dock inte sett). Solstad beskriver i boken en gymnasielärare som under åren efter ’68 blir medlem i det lilla norska kommunistpartiet AKP (m-l). Det som gör boken intressant är dels den inblick man får i tillvaron i ett mindre sektliknande parti, dels de faktorer som får en lärare i ett av världens rikaste länder att bli medlem i ett sådant parti.

Solstad beskriver egentligen tre faktorer som låg bakom det hela. Dels fanns det i det välmående Väst en relativt stor grupp ungdomar som genomgått högre utbildning, men som kände att deras liv skulle komma att ta formen av förutsägbar rutin som kuggar i systemets maskineri. Att dessa ungdomar hade lätt att ta till sig den unge Marx’ tankar om alienation är därför inte förvånande.

Minst lika viktigt är dock kombinationen av en tro på att Historien hade en riktning, en mening, och ett mål, samt skuldkänslorna för ens privilegier och ens ras. De nyheter som nådde denna alienerade och post-kristna generation från världens olika hörn handlade väldigt ofta om färgade folk som gjorde uppror mot vita härskare. Det hände i Vietnam, i Afrika, i Sydamerika, i USA, och även händelserna i Mellanöstern kunde tolkas som inslag i denna väldiga flodvåg av de färgade folkens segertåg. De alienerade unga kom att se detta som något djupt meningsfullt, som Historiens huvudhandling. Detta gjorde att de hade svårt att förhålla sig till den egna rasen, då de ju råkat födas som vita, den härskande, förtryckande rasen som stod i vägen för Historiens handling.

Solstads röda gymnasielärare uttrycker därför vid flera tidpunkter att motivet bakom hans politiska engagemang var att det var det enda han som vit man kunde göra. Det fanns redan då en atmosfär där man kunde hylla den rasistiske afro-amerikanske våldtäkstmannen Eldridge Cleaver som en stor författare, eller som Fanon och Sartre mena att det var progressivt med rasistiskt våld mot vita.

Intressant är alltså att masochismen och viljan att underkasta sig en främmande grupp återfanns redan på denna tidpunkt. Jag har själv länge trott att etnomasochismen är ett relativt nytt fenomen, men redan lärare Pedersen och hans partikamrater gör verkligt bisarra försök att underkasta sig arbetarklassen. De var huvudsakligen ett parti av lärare, läkare, och liknande bildad medelklass, men de kom att romantisera arbetarklassen till den grad att det ges komiska beskrivningar av hur de försöker tala som arbetare, klä sig som arbetare, och så vidare. Många av dem sade upp sig från sina arbeten för att istället ”bli en del av” arbetarklassen. Lärare Pedersen tar bland annat emot en föreläsning av en ”riktig arbetare” som rakt ut säger till honom att han ska underkasta sig proletariatet fullständigt.

Liknande masochistiska inslag finns i den bildade medelklassens inställning till det de ser som främmande raser. Det man kan fråga sig är vad detta beror på, för löser man den gåtan har man sannolikt kommit en bra bit på vägen mot den europeiska bildade medelklassens självläkning. Varför har den moderna medelklassen psykologiska behov av att underkasta sig främmande grupper, och rena våldsfantasier mot sina egna?

Självhat eller identitet

För att förklara detta kan man mycket väl låna en del av alienationstänkandet (som förövrigt har äldre rötter än Marx). Den moderna människan är mycket riktigt alienerad, en främling för sig själv, sin egen natur, naturen, och de sina, det kan man som identitär instämma i. Och uppenbarligen gäller detta den bildade medelklassen i extra hög grad.

Problemet är att marxismen angriper det hela från fel håll. För att upphäva alienationen skulle 68-generationen istället ha behövt återupptäcka sin autentiska identitet, och Europas unicitet. Olyckligtvis fanns det ingen större rörelse som klarade av att erbjuda ett sådant alternativ, eftersom etablerade konservativa partier var så erbarmerligt dåligt rustade för detta både intellektuellt och kulturellt och den radikala ”högern” hade demoniserats och marginaliserats. Därför fick självhatande grupperingars slavmoral fritt spelrum, och de etablerade partierna har befunnit sig i reträtt för dem ända sedan dess (vilket innebär att de övertar vänsterns frågor med några decenniers eftersläpning, på de flesta områden utom det ekonomiska).

Frågan man ställer sig är därför om man kan erbjuda den bildade, men rotlösa, medelklassen ett annat alternativ. Följderna av självhatet kan man idag se så fort man lämnar hemmet, eller slår på en TV, och det är dessutom rätt ovärdigt att ständigt svärma för främlingar, att ständigt förneka sig själv. Tiden är därför mogen för att erbjuda lösningen på den alienation, och behovet av en mening i tillvaron, som är ett strukturellt faktum för den bildade medelklassen. Den lösningen innebär att man återupptäcker sin identitet, sin tiotusenåriga koppling till våra folks urhem, sina indo-europeiska anor, den europeiska filosofiska och kulturella traditionens verkliga radikalitet, och så vidare.

Det är ett alternativ som både är överlägset marxismens ättlingar på det intellektuella planet, och till skillnad från dess rena abstraktioner även har en förankring i verkligheten, i vårt blod och vår natur. Det är kort sagt en världsåskådning för vuxna, medan marxismens märkliga avkomlingar är ideologier för de omogna och infantila. Vilket förövrigt vem som helst inser som läser Jünger eller Evola.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.