En av den fornnordiska gudavärldens mest mystiska och mångsidiga figurer är Loke. Född av jättesläkt, men fosterbroder med Oden. Genom hans list har asarna fått många av sina mest kraftfulla vapen och djur, men samtidigt är det genom samma list som Balder dräps, och Loke tar också del i Ragnarök på jättarnas sida. Några av asarnas mest fruktansvärda fiender är Lokes avkomma, från Fenrisulven till Midgårdsormen, och i den isländska Hyndlas trollsång antyds det rentav att han är upphovet till all världens trollpackor. Han är också den ständige gränsöverskridaren, som både skiftar art och kön i sagorna. Bland kristna bedömare har han av dessa skäl inte sällan jämförts med kristendomens Satan eller Lucifer (något han i viss mån delat med eldjätten Surt och även Oden). Det anses även bland de flesta religionshistoriker att det aldrig fanns någon kult tillägnad Loke, vilket inte är så underligt då han ofta framstår som en potentiellt hotfull figur (även om han i den färöiska sagan Loka Táttur beskrivs mer som människornas vän, detta får dock ses som ett undantag).
Historikern Jan Ekermann utmanar i boken Hagtornsgåtan den etablerade synen på Lokefiguren. Utgångspunkten för Ekermanns studie är det mytomspunna hagtornsträdet. Hagtornsträdet är ett träd som setts med skräckblandad respekt under mycket lång tid, det ansågs bland annat att den som försökte hugga ner den taggförsedda och knotiga växten drabbades av ett kännbart straff, och att troll och häxor levde runt det. Samtidigt ansåg man att det var det enda träd som kunde skydda när åskan gick, och det var vanligt med olika former av offer i hagtornslundar. I hednisk tid människooffer, senare mindre uppseendeväckande gåvor (på ön Man kan man till exempel än idag se hagtornar, ofta invid heliga källor, som behängts med små offergåvor). Hagtornen ansågs också kunna bli urgammal.
Ekermann utforskar de historiska källorna, och finner att i en region från södra Sverige till de brittiska öarna fanns det en kult där offer skedde vid hagtornen, och det han frågar sig är vilken hednisk gud som dessa offer var riktade till. Efter att ha studerat både runologi från isländskt 1700-tal, gamla gudasagor och folktron kring både Näcken och häxorna, finner han att mycket tyder på existensen av en idag okänd gud vid namn Hagall. Denna Hagall framstår som en gud kopplad både till hagtornen och haglet, och med både livgivande och hotfulla krafter. Ekermann menar att Hagall sannolikt var ett annat namn för just Loke (och att den Lodur som nämns i en av asatrons beskrivningar av hur människan skapades också är identisk med denna gud).
Ekermann förklarar den totala avsaknaden av guden Hagall i de sagor som vi har tillgång till med att den kristna kyrkan såg denne gud som ett större hot än de andra asarna. Oden och Tor kunde man omtolka till att de i själva verket hade varit stora kungar, vars stordåd gjort att de dyrkats som gudar. De stormän som ansåg sig härstamma från Oden kunde därför fortsätta att finna stolthet i detta. Men Hagall påminde alltför mycket om den romerske Saturnus, som jämfördes med Satan. Det sågs också som ett tecken på Hagalls falska natur att Hagallrunan är snart sagt identisk med ett viktigt kristet tecken (de grekiska bokstäverna X och I sammanskrivna, för Kristus och Jesus). Ekermann menar att kyrkan därför aktivt tog bort tecken på denna guds existens, och bara lämnade kvar trickstern Loke. Detta är naturligtvis inte omöjligt, då exempelvis Snorre Sturlasson och Saxo Grammaticus båda var kristna.
Det går aldrig att slutgiltigt avgöra vad som skedde för mer än tusen år sedan, varför Ekermanns hypotes bara kan anses mer eller mindre trolig (så länge det inte sker några banbrytande arkeologiska fynd, exempelvis av handskrifter som tar upp guden Hagall). Personligen är jag tveksam till hypotesen om en omfattande Lokekult, främst då fynden är så få, och då det inte tycks finnas några spår av motsvarande gudar hos våra närbesläktade indo-europeiska folk. Det lilla osseterfolket från Kaukasus har visserligen en motsvarighet i lurendrejaren Syrdon, som är son till en demon och därför har samma kluvna relation till samhället som jättesonen Loke har till asarna, men det rör sig heller inte här om en storgud utan snarare om en listig trickster. Man kan naturligtvis också anta att denna Hagall i så fall skulle vara en inhemsk kvarleva från en äldre gudavärld än den indo-europeiska. Lodur anses även av vissa forskare vara identisk med Frej snarare än Loke (bland annat var professor Polomè inne på detta spår). Samtidigt presenterar Ekermann onekligen en hel del övertygande indicier, bland annat flera, främst skånska, ortnamn som skulle kunna härledas till Loke och Hagall (som Löderup, Löddeköpinge och Hagunda/Hagby). Så man är betydligt mer osäker på den etablerade synen på Loke efter att man läst Ekermann, jämfört med hur självklart det hela tycktes när man först öppnade boken.
Det är en fascinerande bok, där Ekermann utför ett forntida detektivarbete, och steg för steg lägger ett pussel med allt från ortnamn till isländsk svartkonst, för att nå fram till sin hypotes. Även om man inte instämmer i hans hypotes är det också en synnerligen spännande bok, eftersom Ekermann presenterar mycket ny och intressant kunskap. Han går bland annat in på hur seder från asatrons era ännu lever på isolerade gårdar, där man bland annat hänger upp efterbörden efter nyfödda föl i ett särskilt träd. Likaså får vi spännande inblickar i isländsk svartkonst, skånska ortnamn och deras historia, och Ekermanns bok innehåller också många bilder och illustrationer från runstenar och liknande (bland annat demonmasker och vargar med sköld, som åtminstone jag inte sett tidigare). Är man intresserad av våra förfäders hedniska tro, etnobotanik, folktraditioner, eller historia, är det alltså en mycket givande bok, och Ekermann delar också med sig av sina kunskaper på ett lättillgängligt och spännande sätt.
[Ursprungligen publicerad i Nationell Idag]
Om skribenten: Joakim Andersen
