En filosof och politiker som torde vara ganska välkänd bland webblogg Oskoreis läsare är den italienske marxisten Antonio Gramsci (1891-1937). När de identitära intellektuella och strategerna från Frankrike ska understryka betydelsen av metapolitik, av att bearbeta massornas och eliternas världsbild innan man kan hoppas på deras politiska stöd, så är det antingen Gramsci eller Frankfurtskolan man tar som exempel.
Gramsci hade själv tagit aktiv del i den våg av klasskamp, fabriksockupationer och gatukravaller som i samband med Ryska revolutionen hade verkat vara på väg att störta även den italienska staten. Men efter en tids våldsamma strider hade klasskampsvågen ebbat ut, och ersatts av Mussolinis fascistparti. Det var detta som Gramsci i sina fängelseanteckningar försökte förklara, hur kunde det komma sig att arbetarklassen inte störtat överheten när den hade haft chansen? Varför hade man tvekat?
Gramscis svar var att överheten bygger sin makt på två faktorer. Dels våldspotential, dels makten över de underordnade klassernas sätt att tänka och det de ser som ”sunt förnuft”. Det senare kallade Gramsci hegemoni, och han ägnade mycket uppmärksamhet åt att studera hur överheten uppnådde denna hegemoni genom bland annat sina intellektuella (hans definition av begreppet var bred, och både präster, advokater, journalister och marxistiska kadrer räknades som intellektuella). Han menade att överheten i Ryssland till större del förlitat sig på statens våldsmakt, och att den därför snabbt kollapsat när våldsmakten förlorats. I Västeuropa däremot dominerade överheten mer genom sin kontroll över undersåtarnas världsbild, något som uppnåddes genom ett komplext system av tidningar, kyrkan, skolan, och så vidare (skillnaden mellan begreppen ”arbetsgivare” och ”arbetsköpare”, eller begrepp som inte tillåts ges ett namn, såsom etnomasochism, antyder hur detta hegemoniska ”sunda förnuft” även är inbyggt i språket). För Gramsci var det därför livsviktigt att arbetarklassen genom kommunistpartiet byggde egna kadrer av intellektuella, och lika viktigt att dessa inte avlägsnade sig från folket (katolska kyrkan sågs här som något av en förebild). På så vis skulle man kunna utmana och ersätta överhetens hegemoni, och arbetarklassen skulle kunna ställa sig i spetsen för de underordnade klasserna (classi subalterni kallade Gramsci dessa, och han räknade både småbönder, hantverkare och andra dit).
Den Nya Högerns intellektuella menar att det är just detta vänstern efter Gramscis död har gjort. Man lyckades inte störta den västerländska civilisationen eller kapitalismen med våld vare sig 1917 eller 1968, men man har genom den akademiska världen och media steg för steg förvridit det massorna ser som ”sunt förnuft”, genom en djupt odemokratisk process där vänstermänniskor genom ”den långa marschen genom institutionerna” kommit att dominera bland annat SVT. Därför menar den Nya Högern att det finns ett värde i att studera metapolitik, och att utmana och ersätta vår tids överheters hegemoni och inte särskilt ”sunda” förnuft. Detta synsätt presenteras på ett värdefullt sätt i Michael O’Mearas text om metapolitik, som finns översatt till svenska här.
Dagens inlägg kommer att ta upp en del skillnader mellan Gramscis strategiska tankar och värderingar å ena sidan, och 1968-rörelsernas å den andra. Det kommer också kort att beröra de skillnader mellan Gramscis teorier och den Nya Högerns metapolitik som finns, och som är betydande. Värt att notera är att dagens ämnesval inte innbär ett okritiskt accepterande av Gramscis hela världsbild, han var bland annat positivt inställd till Stalin och inslag i hans skrifter skulle lätt kunna legitimera de olika bolsjevikiska folkmorden i Sovjet. Värdefull är han däremot som en illustration av hur vänstern av igår och idag skiljer sig åt, och genom sina tankar kring hur man som oliktänkande och revolutionär minoritet kan bekämpa överhetens ideologiska dominans.
Det västerländska arvet
Gramsci var marxist, men han var ingen självhatare (den italienska marxismen tycks också ha saknat det starka inslag av etniska minoriteter som var fallet i bland annat Tyskland och Ryssland, Gramsci själv var sardinier). Tvärtom nämner han ofta i sina fängelseanteckningar att mycket i det arv vi fått från våra förfäder är av tidlöst och bestående värde (särskilt tycks detta gälla filosofi och kultur, men han talar aldrig om vår civilisations giganter som ”döda, vita män” eller liknande). Detta skiljer honom från 1968-rörelserna, och särskilt då dessas mer primitiva efterträdare som inte sällan drivs av etnomasochism och självhat.
Intressant är även Gramscis tydliga relation till idealistiska filosofer som Croce, Gentile och, via Sorel, Bergson. Han har på grund av detta anklagats för bristande materialism, och sant är att hans betoning av världsbilder, hegemoni, språkets betydelse, och liknande skiljer sig från en mer primitiv vulgärmaterialism. Personligen misstänker jag att det är just inflytandet från dessa filosofer, som hörde 1930-talets europeiska revolution till, som gjorde Gramsci till en så värdefull och innovativ samhällsfilosof.
Gramsci visar också ett återkommande intresse för den fascistiska korporatismen i sina fängelseanteckningar och brev. Han betonar att man inte bara kan generalisera regimen och dess samhällssystem som ”ett uttryck för överklassens intressen” (sådana generaliseringar ägnade han sig däremot åt inledningsvis), utan att man noga måste studera vilka sociala intressen som uttrycks genom dess politik och företrädare, och inte minst identifiera potentiella motsättningar i systemet. Gramsci tycks ha varit medveten om att det fanns olika ideologiska tendenser i fascistpartiet, där bland annat aktualisten Ugo Spirito företrädde en linje som ville avskaffa kapitalismen och göra korporationerna till ägare av företagen. Denna mer socialt radikala linje kunde förverkligas som mest i Salorepubliken, den inledande perioden karaktäriserades mer av olika kompromisser mellan de många olika grupper som stod bakom Mussolini.
Synen på pedagogik
Den moderna vänstern tycks på många vis vara en protest mot nödvändigheten att bli vuxen. Detta märks både i de ofta erbarmligt infantila slagorden, förenklingarna, de känslomässiga angreppen på oliktänkande, och hatet mot (traditionella) auktoriteter. Även här skiljer sig marxisten Gramsci från en senare ”vänster”, och skriver bland annat om utbildning att dess mål är att forma och fostra nya generationer.
Synen på nationen
I en era då ”vänstern” inte sällan ser på nationen med hat eller motvilja, företräder Gramsci även en mer positiv syn på nationalstaten. Han menar att i europeiska stater som Frankrike uppstod det ett ”nationellt block” genom att revolutionärerna involverade bönder och arbetare i revolutionen som ledde till att en nationalstat uppstod. Detta såg Gramsci som något progressivt. I Italien hade detta däremot inte skett, enandet hade inte involverat folket nämnvärt och de eliter som stått bakom det hade inte varit särskilt progressiva. Detta tycks vara något Gramsci ansåg bidragit till fascismens maktövertagande, Mussolini gjorde helt enkelt det som de liberala nationsenarna missade att göra (detta säger dock Gramsci inte uttryckligen).
Gramscis mål var att skapa ett historiskt block av arbetare och bönder, och att detta skulle överta ledningen av nationen (som den svenska socialdemokratin gjorde genom sin allians med böndernas politiska organisationer). Han tvekade inte inför att beskriva detta block som ”nationellt-folkligt”, eller att hävda att de sant nationella klasserna var arbetarklass och bönder. Man bör dock vara medveten om att denna proletära nationalism saknade en etnisk komponent.
Klassanalysen
Gramsci skiljer sig också från 1968-världsbilden, och delvis från den Nya Högerns metapolitik, genom sin klassanalys. Han kopplar alltid hegemonin till vissa klasser/sociala grupper, och dessas intressen. För den Nya Högern och för 1968 års kvarlevor tycks det snarare vara idéer som bekämpar varandra, exempelvis ”rasism” (som existerar på egen hand i idévärlden). Men för Gramsci är de uttryck för sociala gruppers intressen, intressen han noga försökte analysera.
En sådan klassanalys vore värdefull att göra även när det gäller vårt samhälle, och då skulle man bland annat kunna studera vilka grupper och intressen det är som står bakom den politiska korrektheten. Den amerikanske samhällsforskaren Paul Edward Gottfried har gjort en sådan analys, och funnit att det är den Nya Klassen som är kärnan i det hela (bestående av bland annat journalister, socialsekreterare, genuspedagoger, och så vidare). Gottfried är själv paleolibertarian, men hans tankar om ”the managerial revolution” och ”den nya klassen” har sitt ursprung i marxistisk analys av ”arbetarstaten” Sovjets degeneration.
I vårt samhälle är det alltså den Nya Klassen som har hegemoni, i varje fall delvis och i vissa sammanhang. Classi subalterni i vårt samhälle är definitivt svensk arbetarklass och svensk ”medelklass” (även om den senares relation till den Nya Klassen kan vara mer flytande). Detta innebär att när vanliga ”svenssons”, det må sedan vara egna företagare, städerskor eller sjukpensionärer, ska uttala sig om exempelvis massinvandringen offentligt så är de tvungna att underordna sig det ”sunda förnuft” som den Nya Klassens intellektuella utarbetat. Det kanske tydligaste exemplet på denna hegemoni och makt är när en tigande svensk arbetarklassindivid av en socialsekreterare eller lärare får sig en liten föreläsning till livs om varför det är fel att vara stolt över sin identitet. Man får också räkna större delen av invandrarbefolkningen till dessa underordnade klasser, men man bör notera att den Nya Klassen aktivt strävar efter att skapa ett skikt av immigrerade medlemmar av sin egen sfär (tidningen Gringo är det kanske tydligaste exemplet, mer eller mindre öppna former av kvotering är ett annat).
När det gäller den tidigare överklassen är det hela mer komplext, man kan nästan misstänka att en tyst överenskommelse ingåtts mellan Ny Klass och storkapitalister i flera länder. En överenskommelse som innebär att så länge inte den Nya Klassen alltför allvarligt angriper kapitalismen så får den hållas i sina hjärtefrågor (”mångkultur”, HBT-frågor, politisk korrekthet, och liknande). Sannolikt bidrar den politiska korrektheten också till den globala kapitalismens funktion och uppgradering, då ”diskriminering” och ”fördomar” begränsar människors möjlighet att konsumera, och tillgången till billig arbetskraft. Värt att nämna är också massinvandringens djupt reaktionära karaktär, då det är svårt eller omöjligt att bedriva klasskamp i etniskt alltför blandade samhällen.
Någon oproblematisk samexistens tycks det dock inte vara, man kan exempelvis se hur den Nya Klassens mer radikala företrädare gärna ger kapitalisterna diverse tjuvnyp av mer eller mindre symbolisk natur, och hur en krets kapitalister genom tidskriften Axess diskret och mycket försiktigt försöker utmana den Nya Klassens hegemoni även i dess kärnfrågor. Men frågan är om dessa oundvikliga manövrer egentligen är mer allvarliga än konkurrensen mellan exempelvis adeln och kyrkan under den feodala medeltiden.
Den Nya Högerns metapolitiska tänkande saknar alltför ofta en klassanalys, och Gramsci kan här vara en nyttig motvikt. Det är då av vikt att identifiera de klasser och grupper som kan vara av störst intresse för motstånd mot den Nya Klassens hegemoni. Uppenbart rör det sig här om svensk arbetarklass och medelklass (sammanfattade som ”svenssons” eller ”vanligt folk”), i kombination med de mest avancerade medlemmarna av den Nya Klassen och de historiska överklasserna. Av dessa bör man kunna skapa ett ”nationellt-folkligt block” av just den typ som Gramsci talade om i Italien. Förutsättningarna är helt annorlunda, men behovet av att skapa historiska block, folkrörelser, egna intellektuella, och en egen hegemoni, är lika tydligt nu som då.
Det är här tragiskt att exempelvis Benoist i Frankrike medvetet undvikit kopplingar till existerande politiska rörelser, och alltså utvecklat en teori isolerad från en politisk och social praktik. För Gramsci var det av yttersta vikt att det fanns en organisk, och dialektisk, relation mellan de intellektuella och deras klass. Klassen skulle förvisso lära av de intellektuella, men de intellektuella skulle också ta lärdom av klassens kamp och erfarenheter. För Gramsci själv innebar detta flitiga kontakter med självlärda arbetare från hela Italien, och det italienska kommunistpartiet kom också efter hans död att lyckas relativt väl med att förverkliga det ideal av kunniga och övertygade militanter, immuna mot överhetens världsbild, som han strävade efter.
Inte heller 1968-rörelserna har i någon större utsträckning präglats av denna organiska relation mellan klass och intellektuella. Gottfried har tvärtom visat hur de undvek att gå med i de klassbaserade kommunistpartierna, och istället hamnade i de större reformistiska, socialdemokratiska partierna (varifrån de kunde göra ännu större skada).
Det finns exempel på försök till klassanalyser också från identitära och etniskt medvetna grupper, nämnas kan New Right Australia NZ:s Radicalization of the Middle Classes, och den finske nationalrevolutionären Kai Murros med sina tankar om ”den nationella arbetarklassen”.
Om skribenten: Joakim Andersen
