Ett identitärt uttryck som blivit föremål för en del missförstånd är ”100% identitet, 0% rasism”. Dagens inlägg kommer därför att bli en personlig betraktelse över detta uttryck, som har goda förutsättningar att fungera i det svenska samhället.
Grunden för detta synsätt rör motiven bakom ett etniskt medvetande, och den etniska aktivism som blir följden av det.
Okunskap och hat?
Ett missförstånd som ofta förs fram av delar av ”vänstern” är att etnisk medvetenhet och aktivism skulle bero på ”okunskap” och/eller ”hat”. Båda dessa påståenden är tveksamma. Detta blir inte minst uppenbart när man närmare studerar ett antal etniska aktivister historiskt. Vi finner då exempelvis att den zimbabwiske krigsherren ”Hitler” Hunzvei likt ett flertal ledare i Tredje Världen hade studerat i Europa och dessutom varit gift med en vit kvinna, att den brittiske nationalsocialisten David Myatt växte upp i Östafrika, och att den tyske ariosofen von Sebottendorf studerat och umgåtts med både turkiska sufister och judiska frimurare.
”Okunskap” tycks alltså inte vara ett nödvändigt element för att förklara etnisk aktivism, åtminstone inte när det gäller ledande kadrer. Tvärtom kan det vara så att ökad insikt i hur olika kulturer, och etniska relationer, fungerar, leder till att man inser vem man själv är och problemen med ”mångkultur” (det kan också vara så att ökad kunskap om en viss kultur kan leda till ökat ogillande, men det lämnar vi för tillfället därhän).
Det behöver nämligen inte heller vara ”hat” som ligger bakom en etnisk aktivism (tvärtom finns det betydande risker om så är fallet, bland annat att ens engagemang avtar så fort man träffar en sympatisk individ av annan etnicitet). Man kan som exempel ta konflikterna i det forna Jugoslavien. Både albaner, serber, kroater och bosniska muslimer är egentligen, betraktade var och en för sig, sympatiska folkslag med intressant kultur och tydligt indo-europeiska rötter. Det finns alltså ingen anledning att tycka illa om, eller rentav hata, något av dessa folk, och dagens konflikter kan heller inte förklaras med att något av dem skulle besitta osedvanligt osympatiska egenskaper eller att de skulle vara extremt olika (konflikter mellan folk som är identiska för en utomstående både vad gäller yttre och språk är faktiskt inte så ovanligt som många liberaler av sin infantilt förenklade bild av etniska relationer och ”rasism” skulle kunna förledas att tro).
Problemen uppstår alltså inte på grund av egenskaper hos något särskilt folk, utan i relationen mellan folk som tvingas befolka samma område och konkurrera om samma resurser (makt, status, pengar, kvinnor, et cetera). Det är detta som gör att etniska relationer är så explosiva, på kort eller lång sikt, och som gör att man kan vilja undvika att ens folk ska leva med de risker ett ”mångkulturellt samhälle” medför utan att hata någon överhuvudtaget. Att det på kort sikt tycks fungera är i sammanhanget inget argument, de många blandäktenskapen i både Jugoslaviens och Sovjets storstäder fick på sin tid många att tro att konflikter mellan de olika folken blivit omöjliga.
Grunden för en identitär världsåskådning behöver alltså inte ha något med ”hat” att göra, utan en insikt i hur verkligheten fungerar. Detta innebär också att man identifierar sig med de reella grupper och traditioner som man faktiskt tillhör, och som hotas både av konsumtionssamhällets globalism och av att deras hemländer som en följd av en medveten överhetspolitik blir ”mångkulturella”. Knutet till denna identifikation finns också en uppskattning av, och ett värnande om, den globala mångfalden av folk och kulturer. Man vet kort sagt vem man själv är, och man respekterar andras rätt att vara det de är.
0% rasism?
Vad gäller det andra ledet i uttrycket, ”0% rasism”, har det också lett till en del missförstånd, då det kan få den identitäre att framstå som lika blind för människorasernas existens som den genomsnittlige moderaten. Så är lyckligtvis inte fallet, och detta kan illustreras med engelskans två praktiska begrepp på området.
Engelskan har nämligen två olika begrepp för det som på svenska sammanfattas som ”rasism”. Dels ”racism”, som idag kommit att betyda en världsbild där man ser ner på eller hatar vissa rasliga grupper. Detta är naturligtvis en orealistisk inställning, och dessutom både svår att marknadsföra och osund att i längden leva med. Sundare är då begreppet ”racialism”, som kan översättas till det klumpiga ”rasmedvetande”. En ”racialist” hatar inga raser, och inser att de måttstockar som kan användas för att beskriva olika grupper som ”bättre” och ”sämre” är människoskapelser och därmed subjektiva (han/hon inser också att följden av denna tro på objektivt giltiga måttstockar lätt blir assimilering. Om det finns en kultur som är ”bättre” för alla, så är nästa steg att sprida den till dem, och nästa steg är då vanligtvis att de hamnar i ens eget hemland).
”Racialisten” inser till skillnad från liberalen dock även att det faktiskt finns människoraser som skiljer sig åt på olika vis, och att det finns ett värde i denna mångfald.
Det torde alltså vara engelskans ”racism” som det finns 0% av. Ett värnande om, och insikt i, mänsklighetens mångfald, är däremot fullt förenligt med en identitär världsbild.
Om skribenten: Joakim Andersen
