Vad utmärker en modern människa? En människa som formats av liberal individualism och konsumtionssamhälle, som tagit till sig psykoanalysens och 68-epokens grundsyn. Vad innebär det att leva i ett samhälle som avsagt sig ansvar för det förflutna och för framtiden? Ett samhälle som ersatt tron på gudar med tron på Freud? Sådana frågor, som rör sig på gränsen mellan det existentiella och det samhällsfilosofiska, har behandlats av allt från samhällsvetare och ekonomer till filosofer och antropologer, men mest träffande besvaras de inte sällan av författare och filmskapare, vilket antyds av de outplånliga spår som exempelvis American Psycho och Fight Club avsatt.

En film som särskilt tar upp den moderna medelklassens kris är Happiness av Todd Solondz. Den har tio år på nacken, men är trots detta en av de mest träffande och roliga filmer jag sett. Oavsett Solondz’ motiv, ger han en hisnande och hysterisk inblick i det senmoderna samhället.

Solondz skärskådar i filmen olika sidor av den moderna, västerländska medelklassen, och han gör det med en skrämmande skärpa. Filmen följer tre systrar och deras familjer. Den ena systern, Joy, är en ganska typisk drömmare och idealist, och påminner något om en hippie. Hon vill ”göra nytta”, hon skapar musik på sin rikliga fritid, och har ett inte särskilt lyckligt förhållande till det motsatta könet. Den andra systern, Trish, lever i ett förhållande med en framgångsrik man, som själv arbetar som psykolog. De har både villa och barn, och verkar både lyckliga och materiellt framgångsrika. Den tredje systern, Helen, är en framgångsrik författarinna, ständigt omsvärmad och omgiven av beundrare. Runt dessa tre systrar rör sig de andra huvudrollsfigurerna, bland annat deras föräldrar och Helens socialt handikappade granne Allen.

Den sociala miljö Solondz skildrar är starkt influerad av Freud och psykoanalysen. Fler av dem besöker psykoanalytiker, och den framgångsrike familjefadern/psykologen pratar öppet om sex med sin son i några väldigt pedagogiska men samtidigt plågsamt pinsamma scener. Det återkommande temat i Happiness är ensamhet och sex. Alla huvudpersonerna är mer eller mindre ensamma, och detta försöker de lösa med hjälp av sex i olika former. Filmen har blivit något kontroversiell på grund av detta, bland annat är en av huvudpersonerna pedofil, och en annan är en ”flåsare”. Philip Seymour Hoffman gör här med figuren Allen en tämligen lysande skådespelarinsats (har man svårt för andfådda och halvnakna män som ringer bisarra telefonsamtal till kompletta främlingar är han i varje fall en svåruthärdlig bekantskap).

Den medelklass Solondz beskriver lider alltså av en inre tomhet som bara kan ”lösas” med materiella ting, och med sex. De visar också andra typiskt västerländska drag, som när Helen förbannar att hennes böcker inte är ”äkta” nog, och att hon inte blivit våldtagen. Denna kult av det som är ”äkta” är något typiskt för dagens europeiska medelklass, har ofta etnomasochistiska inslag, och ligger bakom sådant som vurmen för afrikansk dans och kvinnlig sexturism till Gambia och Haiti.

Systern Joy visar också de typiskt västerländska altruistiska dragen. I sin strävan att ”göra nytta” blir hon strejkbrytare, och hamnar som lärare för en grupp immigranter. Hennes relation till en av de ”äkta” och exotiska män hon där träffar har också uppenbart etnomasochistiska drag, då hon låter honom behandla henne på ett sätt som ingen man av den egna etniciteten skulle ha fått göra.

I am not a scab. I am a strike-breaker.

Happiness har fått kritik dels för att ta upp kontroversiella ämnen, dels för att vara mörk och deprimerande. Men om vår samtid har många inslag som är mörka och deprimerande, är det tveksamt varför dessa inte ska tas upp i filmer. Alternativet vore att filmen blev en rent apologetisk verklighetsflykt.

Samtidigt är Happiness en mycket rolig film. Detta kräver sannolikt att man har ett ganska speciellt sinne för humor, men många av figurerna är mycket komiska. Inledningsscenen är exempelvis oförglömlig, där systern Joy nyss avvisat sin date och denna reagerar med verbalt raseri:

You think I don’t appreciate art? You think I don’t understand fashion? You think I’m not hip? You think I’m pathetic? A nerd? A lard-ass fat-so? You think I’m shit? Well, you’re wrong, ’cause i’m champagne, and you’re shit. Until the day you die, you, not me, will always be shit.

Figuren Allen är också en studie i mänsklig förnedring, detsamma gäller psykologen och familjefadern.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.