Media bevakar händelser ur ett väldigt specifikt perspektiv. Detta innebär tydliga gränser för vad som kan sägas, hur det kan sägas, och inte minst vad som inte kan sägas. Sammantaget kan detta outtalade regelsystem beskrivas som en diskurs. Denna diskurs är ofta intressant att studera, inte minst eftersom media idag som kollektiv makthavare kan jämföras med skolan i betydelse. Webblogg Oskoreis hypotes är att journalisterna som kollektiv delar en grundläggande världsbild, och att denna kan identifieras i hur de bevakar, eller inte bevakar, olika händelser.

Ett intressant exempel på denna diskurs och dess ordning ges i bevakningen av en mindre mormonsk gruppering i USA. Uppenbarligen har grupperingen ägnat sig åt månggifte med minderåriga, vilket lett till en polisinsats.

Målet med dagens inlägg är inte att ta ställning i frågan om huruvida Warren Jeffs är en bra eller dålig människa, eller om polisingripandet var berättigat. Målet är istället att belysa hur media fungerar, att försöka få en nyckel till förståelse för hur medias urval och prioriteringar fungerar.

Religion

För det första märker vi då att bevakningen av religiösa rörelser som avviker från den liberala världsåskådningen regelmässigt beskrivs som ”sekter”. Detta var fallet med den ryskortodoxa grupp som stängde in sig i en grotta, och det är också fallet med de nu aktuella mormonerna.

Detta bör egentligen inte förvåna någon, journalistkollektivet har starka kopplingar till 1968 års idéer och det innebär att de instinktivt ser med motvilja och misstänksamhet på religion (särskilt kristendom). När det rör sig om större religiösa samfund måste denna misstänksamhet av rent praktiska skäl tyglas och hållas i schack, men när det gäller små grupperingar som kvinnoprästmotståndare, Plymouthbröder, Knutbypingstvänner och mormonutbrytare finns inga sådana praktiska skäl. Sådana rörelser kan därför beskrivas med det nedvärderande uttrycket ”sekt”, och man kan aktivt leta efter spektakulära inslag i deras världsbild. Detta bidrar inte minst till att skapa ett samförstånd mellan journalistkasten och dess läsare/publik, där man tillsammans kan skratta åt de avvikande stollarna. Något som även stärker och bekräftar synen på 68 års idéer som ”sunt förnuft”.

Ett uttryck för detta i medias diskurs är att uttryck som egentligen inte hör hemma i neutrala beskrivningar av verkligheten kan smyga sig in i bevakningen av sådana fenomen (något vi annars mest känner igen från bevakningen av politiska rörelser som i journalistkastens ögon är paria, såsom Sverigedemokrater och ”nazister”). Ett exempel på detta är att Jeffs beskrivs som ”ökänd” och hans rörelse som en ”sexsekt”.

Etnicitet

Denna antireligiösa grundtendens samexisterar dock med en djupt rotad etnomasochistisk axel i diskursens ordning. Detta påverkar inte minst vad som inte kan sägas, och om vilka. Grundregeln här är att icke-europeiska religioner (här inklusive judendomen och islam) inte kan kritiseras, då detta rör sig farligt nära det oförlåtliga fenomenet ”rasism”. Här uppstår naturligtvis en dubbelmoral, eftersom Warren Jeffs inte är den enda religiösa ledare som förespråkar månggifte med omyndiga. Man kan fråga sig hur denna dubbelmoral ska tolkas. En teori är att etnomasochismen egentligen bygger på en tro på att de europeiska folken är så överlägsna att de måste visa tolerans och generositet mot icke-europeiska folk, och att dessa i sin tur av de etnomasochistiska journalisterna egentligen ses som så primitiva att man kan förvänta sig vilka märkliga beteenden som helst från dem.

Det verkar dock som om den etniska aspekten av diskursens ordning är överordnad den religiösa, för när icke-europeiska religioner bevakas av journalistkasten sker det alltid väldigt försiktigt. Uttryck som ”sekt” och ”ökänd” (för att inte tala om ”sexsekt”) lyser därför med sin frånvaro. Journalistkastens uppdämda antireligiösa känslor får därför reserveras för små, garanterat genom-ariska, kristna grupperingar. Uppenbart är i varje fall att det inte är en rakt igenom objektiv beskrivning av verkligheten som journalisterna ger oss, utan att den tvärtom färgas av deras kollektiva fördomar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.