När Sveriges Television genom programmet Röda Rummet skulle rösta fram 1900-talets mest betydelsefulla svenska böcker, hamnade Frans G. Bengtssons Röde Orm på tredje plats. Detta förvånar inte, då Bengtsson dels skrivit en spännande och rolig bok, dels valde ett ämne som knöt an till intresset för en av vårt folks mer heroiska epoker (de böcker som hamnade på första och andra plats var förövrigt Mobergs utvandrarsvit och Martinssons Aniara, som också är av intresse för identitärer och traditionalister).

Bengtsson (1894 – 1954) följer i Röde Orm en skånesons liv och äventyr under vikingatiden. För mycket ska inte sägas om handlingen, men Bengtsson var en författare med ett stort historieintresse som bland annat kom till uttryck genom en studie av Karl XII:s liv och essäer om merovingerna. Han målar därför upp en allmänbildande och fascinerande bild av den politiska, religiösa och kulturella situationen under Orms tid.

Vi får ta del av kampen mellan de olika kungarna, Harald Blåtand, Sven Tveskägg och svearnas kung Erik, liksom vi får en inblick i det moriska Spanien, där Orm och hans kamrater en tid tjänar den muslimske härskaren Almansur. Konflikten mellan kristendomen och den gamla tron spelar också en återkommande roll i handlingen.

Inspirerande är också Bengtssons berättarstil, som påminner om den nordiska sagan genom sitt undvikande av psykologiska spekulationer och överdrivet långa beskrivningar. Språket är istället kärnfullt, och detta gäller även Bengtssons återkommande humoristiska inslag. Detta är bland annat fallet när vikingarna funderar över varför muslimerna inte tillåts äta fläsk, vilket de tror kan bero på att dessas gud tycker så bra om det att Han vill ha det för sig själv. Liknande humoristiska inslag återfinns flera gånger i Bengtssons bok.

Bengtssons berättelse är alltså en av de sällsynta böcker som samtidigt är rolig och spännande att läsa, och dessutom på ett naturligt och lättillgängligt sätt fördjupar ens insikter i det egna folkets historia.

Intressant är att Bengtsson kom att utveckla antidemokratiska inslag i sin världsbild, och bland annat uttryckte sympatier för de Gobineau. Detta kan sannolikt inte minst förklaras med deras delade intresse för medeltiden. Denna sympati kan man ana i Bengtssons beskrivning av den flytande politiska situationen på Orms tid. Det framstår som en tid då en duglig man genom sina förmågor kunde erövra sin plats i den politiska och sociala ordningen, och då politiken på gott och ont ännu var personlig. Det finns något närmast anarkistiskt i detta ideal, men anarki här betraktat som en naturlig ordning, där var och en finner sin plats, och alltså inte som en egalitär ordning. En liknande uppskattning av medeltiden finner vi hos den italienske traditionalisten Julius Evola, som uttrycker det på följande vis i Revolt Against the Modern World:

From a political perspective, the congenital ethos of the Germanic races conferred to the imperial reality a living, stable, and differentiated character. The life of the ancient Nordic-Germanic societies was based on the three principles of personality, freedom, and faithfulness. This life never knew the promiscuous sense of the community nor the inability of the individual to make the most of himself other than in the context of a given abstract institution; in these societies to be free was the measure of one’s nobility. And yet this freedom was not anarchical and individualistic, but it was capable of a dedication that went beyond the person, and it knew the transfiguring value that characterized the principle of faithfulness toward one who is worthy of obedience and to whom people willingly submit themselves. Thus, groups of devoted subjects rallied around leaders to whom the ancient saying did apply: “The supreme nobility of a Roman emperor does not consist in being a master of slaves, but in being a lord of free men, who loves freedom even in those who serve him.

Samtidigt som Bengtsson uppskattade Gobineau, och kunde skriva att ”efter hand som det ädla blodet sinar eller alltför mycket utspädes, förfaller samhällets feodala struktur, som hållit en ungdomlig vitalitet vid makt i varje lem: statsorganismen skrumpnar samman […] medelmåttans och demokratins hydra kravlar nytert fram ur sin håla”, så var han också kritisk till den tyska nationalsocialismen och det sågs av en del som ett kontroversiellt politiskt ställningstagande att han 1941, under brinnande världskrig, lät sin huvudperson ha juden Salaman som allierad.

Minnesvärd är också Bengtssons beskrivning av vikingarnas syn på heder och ära. Han ger inga förenklade beskrivningar av sina huvudpersoner, utan de framställs som riktiga människor med både bra och dåliga sidor. Men med jämna mellanrum glänser det till, som i skildringen av Kroks hädanfärd. Bengtssons personbeskrivningar är överlag kärnfulla, men samtidigt realistiska och livfulla. Det är alltså en berättelse som fortfarande kan fängsla en läsare, och förhoppningsvis även inspirera till nya verk i sin genre.

Äldre inlägg om Bengtsson:

Nordanvind: Frans G. Bengtsson och Arthur de Gobineau

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.