Nya versioner av klassiska böcker och skådespel är förenade med ett flertal risker, särskilt om man försöker överföra en senmodern världsbild på berättelser vars styrka är just att de inte genomsyras av en sådan. Sådana berättelser med ickemoderna teman har skapats långt in i vår tid, man kan nämna Tolkien och Lewis som ett par exempel, men listan kan egentligen göras betydligt längre.
Macbeth 2006
Dessa teman är också återkommande inslag hos Shakespeare, inte minst i den kända tragedin Macbeth. Det går att spåra ett flertal indo-europeiska teman i dramat, dessa teman kommer att ägnas huvuddelen av dagens inlägg medan själva recensionsdelen kommer att hamna mer i bakgrunden.
Macbeth har satts upp ett otal gånger, en intressant version är den australiska filmen Macbeth från 2006. Filmen utspelar sig i Melbournes undre värld, och istället för kungar och adelsmän är de olika huvudpersonerna kriminella potentater. Man har däremot behållit språket oförändrat, vilket innebär att det starkt avråds från att se filmen otextad. Överhuvudtaget är filmen mycket trogen Shakespeares original, och de få nytolkningar som gjorts fungerar överlag bra och filmen är bitvis riktigt snyggt gjord (att överföra ”the weird sisters” till en modern situation är exempelvis en utmaning). Filmen fångar både Macbeths tvivel och groende vansinne, och lady Macbeths motsvarighet. Macduffs inre kamp, innan han beslutar sig för att hämnas på Macbeth, beskrivs också väl. Den får därför mellan tre och fyra trollkarlshattar i betyg.
Tragisk livsåskådning och heroisk nihilism
Den fornnordiska livssynen kan beskrivas med många ord. Där finns ett heroiskt inslag, och där finns också en särpräglad naturmystisk sida. Den starka ödestron har tidvis beskrivits som nihilistisk, och kopplat till denna nihilism finns också en tragisk ådra. Denna känsla för tragedins roll i verkligheten, och verklighetens komplexa natur, märker vi bland annat i de grekiska tragedierna. Dessa är inte förenklade beskrivningar av en kamp mellan ”goda” och ”onda”, utan realistiska skeenden där två eller fler sidor med motstridiga, men begripliga, intressen kolliderar på den mytiska, sociala och historiska arenan. Prometheus stjäl till exempel elden från gudarna för att ge till människorna, vilket ur ett perspektiv kan ses som en begriplig handling. Men ur ett annat perspektiv är det hybris och uppror, och Zeus’ straff blir därför hårt. Vilket är lika begripligt.
Denna känsla för verklighetens komplexitet har sedan levt kvar under hundratals år. Vi ser den exempelvis i många fornnordiska sagor, och vi ser den hos den tyske juristen Carl Schmitt, med teorin om Politik som en relation mellan Vänner och Fiender. Detta är en sund motvikt mot den moderna världens moralism och dualism, där allt ska förenklas till en kamp mot de ”onda” (Fienden är nämligen inte nödvändigtvis ond, utan har egna drivkrafter som man med fördel bör försöka förstå). För den antyder att den verkliga kampen mellan goda och mindre goda drag allt som oftast sker inom oss själva (vilket också uttrycks av Solsjenitsyn, och av moderna filosofer som Sloterdijk och Finkielkraut). De klassiska tragedierna och sagorna ger oss dock även här förebilder och varnande exempel, men med insikten att även en ”skurk” kan vara en förebild när han möter sin undergång och att även en ”hjälte” kan bli ett varnande exempel.
Den mognare europeiska världsåskådningen lär oss däremot att även om vi sällan stöter på ”goda” och ”onda”, så har allt ett pris. Alla val har konsekvenser. Äter man för mycket får man ont i magen och blir överviktig, och sviker man sina vänner kommer man att bli ensam och få ett dåligt rykte. Är man otrogen kommer man att hamna i en ond cirkel som slutar med att man är med någon som redan från början föraktar en. Betalar man inte sina skulder får man inga lån. Ägnar man sig åt föraktligt tal om sina värdar kommer man att åka ut. Och så vidare. I många fall överensstämmer de slutsatser man kan dra ur detta med en traditionell moral (detta är skälet till att jag ser den franske författaren Houllebecq som en själsfrände. Han står över moraliserande, men hans huvudpersoner betalar alltid ett högt pris för sina brott mot ett traditionellt leverne). Det kan ofta vara frestande att ta genvägar för att nå sina mål, men man kommer att få betala priset till sist. Atenarna trodde under sin mer imperialistiska period att man kunde tjäna på att sätta sig över sådant som trohet mot allierade, men i längden var det en katastrof. Samma läxa lär sig sannolikt de nekokonservativa i USA idag. Detta pris är inte sällan psykologiskt, genom att bete sig på ett ohedervärt sätt kommer man att förlora sin självrespekt och inre stadga, och konsekvenserna av det är ofta väl så hårda som hotet om skärselden.
Detta innebär att när en traditionell europé av tvingande nödvändighet bröt mot heder och sanning, så gjorde han/hon det med insikten om dess konsekvenser (som när Tyr offrar sin arm, eller Scaevolas brännoffer inför etruskerkungen Porsenna).
Macbeths öde ur ett indo-europeiskt perspektiv
Så beskrivs exempelvis Macbeth tidigt som en dödsföraktande krigare:
For brave Macbeth—well he deserves that name—
Disdaining Fortune, with his brandish’d steel,
Which smoked with bloody execution,
Like valour’s minion carved out his passage
Till he faced the slave;
Which ne’er shook hands, nor bade farewell to him,
Till he unseam’d him from the nave to the chops,
And fix’d his head upon our battlements.
Och inom sitt givna sammanhang, där han definieras genom sin lojalitet till sin herre och sina fränder, är Macbeth mycket riktigt en heroisk och föredömlig stridsman.
Men det dyker upp tre häxor, som lovar honom mer framgång. Dessa tre ”häxor” påminner oss om de tre nornorna, som spinner människans öden och som förekom under olika namn i flera sagor även efter kristnandet av norra Europa. Överhuvudtaget genomsyras Macbeth av en mörk och demonisk underton, det är som om det ordnade, mänskliga Kosmos under hela dramat hotas av en invasion av helvetiska krafter (dessa krafter är även kvinnliga, något som ofta noterats i feministiska analyser av dramat. Vad man då kan tillägga är att det är en specifik form av kvinnlighet som hotar det skotska samhället i Macbeth, men det finns även andra former. Och Macbeth representerar en lika skadlig manlighet). Macbeth, som varit en lojal kämpe, visar sig nu sakna en inre kärna. Han faller först för häxornas löften, och sedan för sin hustrus hån när han tvekar. Det visar sig alltså att han saknar ett eget centrum, och därför ständigt följer någon annan. Antingen sin kung, eller häxorna och sin maktlystna hustru. Kanske är detta Macbeths verkliga förbannelse, att han varken kan genomföra sitt förräderi beslutsamt, eller avstå från det. För när han förlorat sitt ursprungliga sammanhang, genom sitt blodiga förräderi, märker man också en växande känsla av meningslöshet och ointresse hos Macbeth. Han har blivit kung, men människorna har vänt sig från honom och han sitter hatad på en ensam tron.
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
Om man är intresserad av Shakespeare rekommenderas varmt ett besök hos Fas/Identidem: Ett julklappstips: Filmatiseringar av Shakespeare med Kenneth Branagh i rollerna
Om skribenten: Joakim Andersen
