Kvinnans ställning bland de nordiska folken har historiskt varit god. Det kan därför vara intressant att på den internationella kvinnodagen närmare studera ett av exemplen på detta.

Detta exempel är fenomenet med sköldmör som återkommer flitigt i de nordiska sagorna. Britt-Mari Näsström skriver om dessa i sin läsvärda bok Bärsärkarna, och citerar den danske historikern Saxo:

Förr i tiden fanns bland danerna flickor som klädde sina vackra lemmar i manskläder och nästan dagligen övade sig i att slåss. De var så djärva, att de aldrig lät sig smittas av förvekligande vällust. De avskydde allt yppigt levnadssätt och härdade sig helst till kropp och till själ genom allehanda mödor och strapatser, lade av all kvinnlig svaghet och ombytlighet och tvingade sin kvinnliga själ till manlig vildhet.

Näsström skriver att vi inte vet säkert om dessa sköldmör bara fanns i sagorna, eller om de också fanns i verkligheten, men hon menar att det inte är omöjligt. I danska gravfynd har man funnit spjut med kvinnonamn, och vi vet inte om dessa namn syftade på deras ägare. Dessutom har vi ju bara funnit en bråkdel av alla gravar från den tiden, och sköldmörna torde ha varit en begränsad grupp om de funnits, frestas man tillägga.

Näsströms teori bekräftas av Magnar Enoksen i Vikingarnas stridskonst, där han tar upp både skriftliga och arkeologiska belägg som starkt tyder på existensen av sköldmör. Kvinnliga krigare är heller inte okända i andra historiska epoker eller andra delar av Europa, vilket namn som Boudicca och Jean d’Arc påminner oss om. Dessa skiljer sig dock från de klassiska sköldmörna på så vis att det hos dem snarare tycks ha varit en desperat handling för att försvara ett folk som hotats med undergång, medan sköldmörna snarare framstår som ”vanliga” krigare.

Sköldmör i sagorna

Sköldmör dyker upp flitigt i de nordiska sagorna, och här kan därför bara ett urval av exempel nämnas.

Två av sköldmörna i sagorna är de båda högättade krigarkvinnorna med samma namn, Hervor, i Hervors och Heithreks saga. Sagan är ett spännande stycke litteratur, som kretsar kring det magiska svärdet Tyrfing som smitts av dvärgar. Det finns inslag både av profetior och nekromanti, bärsärkar och jättar, men det bestående intrycket är den mörka, ödesmättade undertonen, värdig en tragedi av Shakespeare. Redan från början anar man att det hela kommer att sluta illa, men detta hindrar inte att dramats huvudpersoner aktivt möter sitt öde. Hervor framställs också som en fullskalig hjältinna, om än av den mer tragiska och mörkare sorten. Det är i vilket fall som helst en fascinerande saga, som också visar att våra förfäder inte hade några problem att beskriva kvinnor som komplexa och helgjutna personer.

I Bosis och Herrauds saga nämns också en sköldmö, nämligen Bosis mor Brynhild. Det sägs i inledningen att Brynhild var sköldmö innan hon gifte sig med Thvari och födde Bosi, men i övrigt är hon mest en statist. Även denna saga innehåller fantastiska element, som när de båda vännerna beger sig till bjarmernas land för att stjäla ett gyllene ägg.

Tre sköldmör framträder som både dugliga krigare och generaler i Gesta Danorum, där kriget mellan kungarna Harald och Ring beskrivs. Gränsen mellan valkyria och sköldmö är tämligen flytande vad gäller Brynhild, som spelar en central roll i Völsungasagan och Nibelungenlied.

Då och nu – slutsatser för vår tid

Bland traditionalismens många insikter är en av de mer centrala att samma fenomen sällan kan återupplivas i de historiska former som gått under. Vad man däremot kan sträva efter är att identifiera dessa formers innehåll, och förverkliga dessa i nya former. Detta kan vara värt att ha i åtanke när man låter sig inspireras av vårt folks historia. Vårt folk framstår då som ett folk där kvinnans ställning var så hög att hon kunde välja att bära vapen, och träda in i en av de mest manliga sfärer som finns; krigets sfär. Samtidigt var detta inte ett sådant samhälle som queerteoretiker och radikalfeminister strävar efter, ett samhälle där könsrollerna upphävts i ett enda androgynt kaos. Istället hade detta samhälle tydliga könsroller, men det fanns en möjlighet för de kvinnor som kände sig väldigt obekväma med den klassiska kvinnorollen att välja något annat. Man bör här även nämna kopplingen till ett religiöst sammanhang, och egentligen skulle kopplingen mellan sköldmör och valkyrior kanske beskrivas mer utförligt.

Intressant är att det i det mer arkaiska albanska och sydslaviska samhället, som i många fall bevarat riktigt gamla indo-europeiska seder och myter, in i modern tid förekom fenomenet ”svurna jungfrur” (albanska virgjineshtë, slaviska tobelija). Detta innebar att en kvinna svor en ed att bli en man, och efter detta levde som en, klädde sig som en, och även deltog i blodsfejder som en man. I likhet med den nordiska sköldmön levde också en sådan svuren jungfru i livslångt celibat. Detta antyder naturligtvis också att Näsströms och Enoksens misstanke är korrekt, om liknande fenomen förekommit bland andra indo-europeiska folk och det nämns i våra sagor, så kan det finnas en historisk verklighet bakom.

I vår tid kan man välja att se fenomenet med sköldmörna som ett inspirerande historiskt faktum (som Tolkien och många andra författare och filmmakare gjort, vilket lett till sådana oförglömliga litterära figurer som Eowyn och Röda Sonja), eller som ett i raden av exempel på kvinnans goda ställning hos norra Europas folk. Det innebär också att man bör betrakta den moderna feminismen som ett komplext fenomen, där man både kan spåra en legitim och konstruktiv kritik mot former av kvinnoförtryck som borde vara de nordiska folken främmande, och samtidigt inslag som är direkt skadliga ur både ett evolutionärt och ett psykologiskt perspektiv. Utmaningen för vår tid blir då att utveckla en nordisk ”feminism” som finner nya former för uråldriga synteser av individuell frihet och samhällelig stabilitet och överlevnad. Och där kan historiska arketyper som sköldmör och valkyrior bidra med inspiration.

Äldre inlägg om de nordliga folkens unika lösningar på gruppevolutionära utmaningar:

Kvinnan i Nordens forntid

Polyamori ur ett nordiskt perspektiv

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.