Det finns alltid problem förknippade med försök att förklara en viss politisk eller ideologisk grundsyn med psykologiska faktorer (inte minst då man oftast riktar dessa analyser mot sina meningsmotståndare, hellre än mot sig själv, och därför gärna koncentrerar sig på negativa faktorer, såsom ressentiment, mindervärdeskomplex, eller ren och skär dumhet). Dessa problem får vägas mot de vinster i form av insikter och aha-upplevelser som en sådan analys kan ge. Den analys av den vänsterradikala mentaliteten som görs av de båda filosoferna Alain Finkielkraut och Peter Sloterdijk i dialogboken Världens hjärtslag innehåller exempelvis så många insikter att det väger upp eventuella problem (särskilt om man är medveten om att de båda herrarnas analys inte gäller hela vänstern, det finns alltid undantag). Detta är sannolikt fallet eftersom de båda filosoferna har ett förflutet i den radikala vänstern, och likt avhopparna från en religiös sekt därför har personliga erfarenheter av det de skriver om. Det blir också extra intressant eftersom de menar att den vänsterradikala mentaliteten idag är starkare än någonsin, trots Sovjets fall. Man har bara hittat nya grupper och saker att kämpa för, exempelvis har man bytt ut kampen för planekonomin mot kampen mot rasismen. Men den intoleranta övertygelsen om att allt är svart och vitt, och att man själv är så god i sak att man kan bete sig hur som helst som person, kvarstår, liksom det moralistiska fördömandet av de grupper som vägrar inse det riktiga i vänsterns sak.

Arvet från 1789

Sloterdijk och Finkielkraut spårar den vänsterradikala mentaliteten åtminstone tillbaka till 1789, och den radikala flygeln under Franska revolutionen. Vänsterradikalismen är ett barn av den moderna världen, inte minst genom att den bygger på tron att det finns vissa grupper i samhället som förstår historiens gång och som är utsedda att vara det samhälleliga samvetet (dessa grupper är alltid de vänsterradikala själva). I enlighet med Nietzsches insikter om kopplingen mellan Skuld och Makt, innebär detta att den som lyckas framstå som samhälleligt samvete blir mäktig. Man tar här exempelvis upp Robespierre, som man beskiver med följande ord:

Efter Rousseau var det Robespierre som kom på manövern, som består i att ersätta det samvete man har med det samvete man är. Genom att förvandla sig till mänsklighetens ständige advokat, har han angett modellen för hur man med makt lägger beslag på ett samvete stående högst uppe på toppen av den moraliska pyramiden, ovanför alla andra samveten.

Sloterdijk skriver:

Skymfandet är det enda som kommer att finnas kvar efter den klassiska vänstern – eller snarare förmågan att skymfa. Att skymfa är resultatet av en besynnerlig blandning: en stridslystnad och ett sökande efter moralisk överlägsenhet.

Kopplat till detta är en motvilja mot att tänka i gråskalor. Finkielkraut beskriver hur känslan av att livet var komplext var en outhärdlig känsla för stalinismens hantlangare. De ville ha en värld som var svart-vit, där det på den ena sidan fanns de onda, och på den andra sidan de goda. Detta kan vid en första anblick påminna om den högerradikale tänkaren Carl Schmitts indelning av grupper i Vänner och Fiender, skillnaden är dock att i realpolitik kommer dessa gruppers inbördes relationer att skifta. Gårdagens Fiende är morgondagens Vän, och bara den inbitne moralisten utser Fiender för evigt. Skillnaden är också att Schmitt inte påstår att fienden är Ond, Ful eller liknande. Fienden kan därför mycket väl respekteras, och man kan kompromissa med honom, eller behandla en besegrad motståndare med heder. Detta är betydligt svårare för en vänsterradikal, då motståndarens själva grund är att han/hon är ett hot mot Historiens positiva och meningsfulla handling, och detta i sig gör motståndaren omoralisk och förhatlig (denna moralism är givetvis inte låst vid vänstern, vilket den moderna historien ger flera exempel på).

Sloterdijk går in på hur vänsterns historicism yttrar sig som en intolerant tro på att man själv har insett vad historien går ut på (”historien är en historia om klasskamp”, exempelvis), och att man därför står över vanliga regler. Man kan alltså begå vilka brott som helst, men det ursäktas antingen av att det fyller ett högre syfte, eller av att man trodde att det skulle fylla ett högre syfte. Han skriver:

Den samtida vänstermentaliteten tycks mig präglad av något om vilket jag skulle vilja använda termen självamnesti… Enligt vänstern är allt förlåtet dem som har ambitionen att förändra världen. Allt är tillåtet för den som är ett samvete.

På detta svarar Finkielkraut:

I själva verket är det mycket bekvämare att vara ett samvete än att ha ett.

Detta förklarar sannolikt vänsterns övergrepp mot oliktänkande, både historiskt och i vår egen tid. Man anser sig, som följd av historicismen, helt enkelt vara det historiska samvetet, och dessutom kunna tolka Historiens avsikter. Kopplat till den dualistiska och moralistiska grundsynen blir detta en potent giftbrygd. Dessutom sätter Finkielkraut ord på den slapphet och bekvämlighet som denna hållning faktiskt innebär. Det är bekvämare att vara ett samvete än att ha ett, man slipper exempelvis behandla sina motståndare med respekt eller argumentera med dem, istället kan man tillåta sig den enkla vägen och tysta dem genom att för full hals skrika ”nazisvin”. Eller liknande.

Vänstern och den infantila förlorarkulten

Samtidigt går de in på kopplingen till ungdomen, som period och som social typ. Det tycks onekligen finnas en koppling mellan ungdom och vänsterradikalism, en koppling som brukar tonas ner eller gå över när man blir vuxen. Det tycks finnas något barnsligt även i många vuxna vänstermänniskors världsbild, ett pendlande mellan barnsliga drömmar om det fullkomliga samhället å ena sidan, och barnsliga våldsfantasier och -utbrott mot de som upplevs stå i vägen för denna återgång till barndomen å den andra (samhället som ett idealiserat dagis, frestas man att beskriva denna utopi).

Sloterdijk skriver:

Vi får inte glömma att vänsterradikalismen är en förlorarnas mytologi. Ju mer man förlorar, desto mer rätt har man. Utan detta goda världssamvetes självrättfärdigande skulle denna radikalism inte fungera. Min inre övertygelse säger mig: genom att jag förlorar, är jag moraliskt överlägsen den som vinner.

Enligt Nietzsche är ressentimentet den verkliga världskraften. För att än en gång återvända till den cantus formus som vuxenåldern är för oss, måste vi skaffa oss förmågan att vinna. Den evige ynglingen, som Walter Benjamin uppfattade honom, är historiens ängel och livnär sig på summan av alla de nederlag alla förlorare lidit i det förflutna.

Det säger sig självt att en sådan förlorarkult kan man bara vidmakthålla under den tid av livet då man upplever att man står utanför det ”verkliga” samhället. En fråga varken Sloterdijk eller Finkielkraut går in på är dock hur man kan förklara existensen av unga som saknar denna förlorarnas mytologi, och som kan kombinera en förmåga till visioner för framtiden med realism och en vilja till ett bättre liv för sig och de sina. För sådana unga finns det en hel del, även om de kanske inte lyfts fram i 68-generationens TV-program.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.