Webblogg Oskorei har hittills alltid strävat efter att enbart recensera sevärda och bra filmer. Detta innebär inte att de bistra herrarna bakom bloggen aldrig råkat ut för dåliga eller intetsägande filmer, dessa har bara förbigåtts med tystnad. Dagens inlägg kommer dock att frångå denna tradition genom att ta upp en sådan dålig film, inte minst som ett exempel på den moderna världsåskådningen. Filmen ifråga är naturligtvis Jumper.
Man kan sammanfatta handlingen med mycket få ord. Jumper kretsar kring en ung man som av en händelse upptäcker att han har förmågan att teleportera sig själv från en plats till en annan. Han använder denna förmåga till att leva det glada jetsetlivet, ända tills en grupp religiösa fanatiker upptäcker honom och försöker avliva honom (ivrigt påhejade av de flesta i publiken misstänker jag). Hur detta slutar kan de flesta nog själva lista ut.
Filmen bygger alltså på en idé som kunde ha utnyttjats betydligt bättre, detta kunde nämligen ha blivit en riktigt bra film. Men vi ges ingen bakgrund till vare sig fenomenet med teleportörer, eller den sekt som jagar dem (annat än att det i förbigående nämns att detta skett sedan medeltiden). Inte heller väcker huvudpersonen någon sympati, utan framstår som en förvuxen och bortskämd playboy som av en slump fått en gåva och utnyttjar den helt och fullt för egen vinning. Det är också tveksamt om han utvecklas som person under skeendet. Samuel L. Jackson gör en hyfsad insats som ondsint religiös fanatiker, men har här att kämpa mot ett milt sagt klent manus.
Det bestående intrycket av filmen är däremot att den lyckas uttrycka det moderna samhällets drömmar. Det moderna samhällets ideal är nämligen just den typ av rotlös individ som huvudpersonen utgör, som brutit med sitt förflutna och existerar så att säga utanför det geografiska rummet och bortom ansvar för andra människor. Han har ingen direkt historia, och är inte bunden till någon plats eller någon grupp. Inte heller har han någon historia framåt i tiden, och utvecklas därför inte. Däremot konsumerar han flitigt olika kläder, varor, och platser, och filmen innehåller plågsamt långa klipp där han surfar på en plats, hänger på Big Ben, och sedan har semester på Sfinxen (hade man tillhört den nya vänstern hade man tolkat detta som den senmoderna kapitalismens symboliska erövring av forna tiders ikoner, men även om man inte gör de kopplingarna är det ungefär lika spännande som en reklamfilm). Världen är kort sagt hans smörgåsbord, och dess olika kulturers tusenåriga historier har som enda syfte att bereda honom snygga och exotiska platser att fika på. I verkligheten skulle en sådan rotlös individ snart börja gnagas av en känsla av tomhet och meningslöshet, så är dock inte fallet i Jumper.
Den franske filosofen Paul Virilio har sammanfattat det moderna projektet som en strävan efter att utplåna det geografiska rummet, och att alltså kunna befinna sig var som helst när som helst (även om Virilio mer utgår från det moderna internet än teleportörer). Detta blir verklighet i Jumper, men de filosofiska och sociala frågor som det skulle kunna väcka ställs aldrig i filmen. Temat med den evigt hemlöse är inte nytt i europeisk litteratur och myt, man kan exempelvis nämna Ahasverus som en sådan figur. Men sådana teman är Jumpers bortskämda kosmopolit främmande. Den får därför två i betyg av fem, och fungerar på sin höjd som en stunds tidsfördriv. Minnet av den försvinner också snabbt i det kulturella bakgrundsbrus som är det moderna konsumtionssamhället.
Om skribenten: Joakim Andersen
