En av de grundläggande tankarna bakom webblogg Oskorei är att de identitära och traditionalistiska tankarna ligger i tiden. Det moderna projektet har uttömt sina möjligheter och sin potential, vilket innebär att vi alltmer får se individualismens, liberalismens och universalismens baksidor. Detta beskrivs naturligtvis mest träffande av just identitärer och traditionalister, som Benoist och Faye, men det innebär också att alltfler ”vanliga” forskare, författare och filosofer på egen hand råkar återupptäcka antiliberala sanningar.
Exempel på detta är Robert Putnam som, motvilligt, upptäckt att mångkulturella bostadsområden präglas av en lägre grad av tillit, Annica Dahlström som upptäckt att ”könet sitter i hjärnan”, Michel Houellebecq som i sina böcker skoningslöst beskriver den moderna människan, och så vidare. Av särskilt intresse är de ledande filosoferna. De läses förvisso inte av särskilt många människor, men dessa läsare har å andra sidan ett betydande inflytande vilket innebär att filosofins betydelse på sikt är stor (en alternativ förklaring är naturligtvis att filosoferna egentligen inte påverkar någonting, utan bara sätter ord på större ideologiska och sociala trender innan människor i gemen gör det).
Vi finner då att även bland vår tids ledande filosofer finns en växande kritik av den moderna värld liberalismen och dess tvillingideologi socialismen skapat. Här kan nämnas namn som Baudrillard, Deleuze, och även Sloterdijk och Finkielkraut (för att bara nämna några som tidigare tagits upp i inlägg på bloggen). Sloterdijk och Finkielkraut har nyligen utgivits på svenska med boken Världens hjärtslag, som är en dialogbok där de båda filosoferna diskuterar ett antal sidor av den värld vi lever i. Det är en på många sätt spännande och tankeväckande bok, särskilt då man som identitär och traditionalist gång på gång slås av tanken att ”det där har ju vi sagt hela tiden!” under läsningen.
Sloterdijk och Finkielkraut har båda sina rötter i vänstern, och båda har upplevt 68-epoken. Båda har också frigjort sig från detta, och insett dess många begränsningar. Båda har alltså vaknat ur den utopiska dröm och det hatiska ressentiment som präglar vår tids vänster.
De båda filosoferna, den ene en kontroversiell tysk och den andre en fransk jude som återupptäckt sin etniska identitet, rör sig främst i en idealistisk tradition. De är alltså främst intresserade av hur människorna, och då i första hand européerna och amerikanerna, sett på och upplevt världen. Bland annat går de in på Hegels tankar om hur protestantismen gjordes möjlig genom den besvikelse korsfararna upplevde när Kristi grav var tom, och de går även in på hur den post-hitlerska eran i Europa kommit att innebära att man ser på sitt eget arv med skam och skuld. Det är alltså en mycket spännande liten bok för den som är intresserad av filosofi (och gissningsvis outhärdlig för den som inte är det). Intressant är också att de båda herrarna återkommer till antiliberala tänkare som Carl Schmitt och Heidegger för att förstå vår tid, även Levinas och Hegel spelar viktiga roller i deras diskussion.
Europeisk masochism
Ett begrepp som spelar en stor roll för den identitäre tänkaren Guillaume Fayes analys av det moderna Europa är etnomasochismen. Även Sloterdijk och Finkielkraut går in på européernas masochism, och dennas orsaker och effekter. Denna masochism är kort sagt en central del av vårt moderna samhälle, och det går därför inte heller att förstå vårt samhälle utan att beröra denna masochism.
Finkielkraut menar att denna masochism idag också drabbar judarna, och ligger bakom det han kallar den nya antisemitismen. För en europeisk masochist är det nämligen oförlåtligt att förneka ”den Andre”, och man har även vant sig vid att se judarna som svaga offer som ska stå i centrum för det europeiska dåliga samvetet. Att i det läget konfronteras med en stark jude, eller en judisk stat som vinner segrar på slagfältet, blir svårhanterligt för den europeiska masochisten.
Finkielkraut beskriver också hur den moderna historiesynen tolkar historien som en nedmontering av allt traditionellt och nationellt, och att Historien anses röra sig i riktning mot allt mer kosmopolitanism och allt mer hybridisering. I det läget blir sådana fenomen som ett Kroatien som förklarar sin självständighet, eller en judisk stat, abnorma undantag, som på något vis befinner sig utanför Historien. Sådana undantag, som vägrar ansluta sig till Historien, väcker naturligtvis vrede. Här finns naturligtvis en viss ironi, då det till stor del varit judiska intellektuella som bidragit till denna tolkning av Historien, men Finkielkrauts analys är mycket stringent.
Finkielkraut menar också att den moderna fixeringen vid ”den Andre” (ett centralt begrepp i kontinental filosofi) och vid antirasismen leder till absurditeter. Det innebär bland annat att man ser mellan fingrarna med att judar och ”små vita” misshandlas och förnedras av muslismska immigranter, eftersom dessas rasism inte räknas. Det innebär också att det som i grunden är politiska konflikter istället tolkas som rasism, vilket innebär att den ena (svagare) sidan väljs ut som god och den andra som rasistiska monster som måste ”krossas”. Här föredrar Finkielkraut Carl Schmitts tolkning av politiska konflikter med hjälp av begreppsparet Vän-Fiende. En Fiende kan man nämligen trots allt respektera och nå en kompromiss med, medan en Rasist i vårt samhälle tolkas som en moralisk monstrositet som bara kan förintas. Finkielkraut ser detta som ett exempel på hur den moderna vänstermentaliteten förenklar komplexa situationer till att bli dualistiska/binära. Han jämför med den gamla europeiska tragedin, som just lyckas fånga tillvarons komplexitet. I en tragedi är det nämligen inte så enkelt att en sida har rätt och en annan har fel. Så enkelt är det däremot i den antirasistiska världsbild som enligt Finkielkraut dominerar vår tids Europa.
Åsiktskapitalismen och det nya cirkus
Sloterdijk och Finkielkraut går också in på hur det offentliga samtalet degenererat, och idag är allvarligt hotat. Finkielkraut nämner hur en figur vid namn Daniel Lindenberg i en artikel i fransk press beskrev vad han kallade ”de nya reaktionärerna”, och sedan rabblade upp ett antal franska kulturpersonligheter som var sådana reaktionärer. I något fall var det enda ”reaktionära” de gjort att förklara Front Nationals framgångar med sociologiska faktorer snarare än med ”hat”. Oavsett vilket innebar detta att dörren till det offentliga samtalet slängdes igen i ansiktet på dessa människor.
Sloterdijk och Finkielkraut är själva föredetta vänstermän, och de förklarar denna intoleranta inställning med psykoanalysens ställning i vänstertraditionen. Denna ställning innebär att en sann antirasist inte är så intresserad av vad en person egentligen säger, utan ständigt försöker tolka de dolda motiven bakom. Varför säger han/hon si eller så? Är det rasismens demon som lurar i det undermedvetna när någon säger att vi inte har råd att ta emot fler irakiska flyktingar? När en sådan psykoanalytisk modell blir accepterad innebär det naturligtvis det demokratiska samtalets gradvisa undergång. Istället blir det centrala att avslöja rasister och ”nya reaktionärer”, och även universiteten förvandlas till centra för politiskt korrekt hjärntvätt. Särskilt det gamla universitetet, och dess autonomi, ser Sloterdijk som ett av det gamla Europas finaste och mest värdefulla landvinningar, och han sörjer uppenbart att politisk korrekthet och inkvisition invaderat denna sfär.
De båda filosoferna jämför det nya offentliga ”samtalet” med det gamla cirkus i Rom, där åskådarna fann njutning och nöje i att se människor och djur slitas i stycken. Idag sker det på ett verbalt plan, genom att ”rasister” blir icke-människor, men principen är densamma. De påpekar att gladiatorspelens sadistiska skådespel ägde bestånd under hundratals år, vilket antyder att det talar till en stark sida hos människan. Samtidigt ger de båda en antydan till lösning, när de skriver att de första kristna vände detta skådespel ryggen och istället byggde upp sitt eget ”skådespel”.
Den vänsterradikala mentaliteten
Sloterdijk och Finkielkraut analyserar också den vänsterradikala mentaliteten, som de menar är starkare än någonsin, trots Sovjets fall. De spårar denna mentalitet tillbaka till Franska revolutionen och dess Terror. Denna analys kommer däremot att bli föremål för ett framtida inlägg.
Om skribenten: Joakim Andersen
