USA är den globala kapitalismens kärna, och de flesta skadliga trender, både kulturella, sociala och ideologiska, har sitt ursprung på andra sidan Atlanten. Detta gäller allt från queerteori och ”affirmative action” till Desperate Housewives och invasioner av suveräna nationer. Det motstånd mot själlös och nivellerande globalisering som förs i USA kan därför sägas äga rum ”i bestens buk”, för att låna ett begrepp från 60-talet.

En del av detta motstånd är den paleokonservativa rörelsen, och en av dess mer intressanta företrädare var kolumnisten Samuel Francis (1947-2005). Francis var mer etniskt medveten än många andra paleokonservativa, men hans insiktsfulla analys av politiska och sociala trender uppskattades trots detta av många av hans samtida.

Francis hade flera kärnfrågor i sin agenda, bland dessa tanken att det skett en ”managerial revolution” som placerat en Ny Klass i maktposition, med en stor och växande stat till sitt förfogande. Till skillnad från många andra paleokonservativa såg Francis inte detta som grundproblemet, utan grundproblemet var att denna ”managerklass” anammat den multikulturella ideologin, och använde den växande staten som en liberal Leviathan för att tvinga övriga samhället att acceptera mångkulturen. Francis hoppades att den sociala aktör som skulle kunna föra ett effektivt motstånd mot detta var ”Middle America”, alltså den socialt konservativa arbetarklassen och delar av medelklassen. Francis hyste inga illusioner om att detta i praktiken krävde en revolution, och ett revolutionärt medvetande hos detta Middle America, eftersom de grupper de konservativa traditionellt hyllat nu var oförsonliga fiender till deras samhällen, identitet och traditioner. På sitt sätt kan man alltså beskriva honom som en konservativ revolutionär.

The conservatives—if that’s the right word—who remain need to understand that the people and forces now in power in this country—in government, the culture and Big Business—are the enemies of the real America and the real civilization of the West. And they need to explain to young people what’s happened to their country and civilization and what needs to be done to save what’s left. This is not so much a mission for conserving as it is for revolution, but because the elders of the ”conservative movement” were such a dismal flop, it’s the only course the serious right has left.

Anarko-tyranni

Ett intressant begrepp som Francis förde in i den paleokonservativa vokabulären, som sätter ord på en paradox många av våra landsmän instinktivt upplever, är anarko-tyranni. Francis byggde detta begrepp på en grundläggande kunskap om hur historia och samhällen fungerar:

The late Roman Empire, the Byzantine Empire, the Ottoman Empire, and the dominions of the Habsburgs and the Romanoffs, among others, all presided over a kind of rainbow coalition of nations and peoples, who for the most part managed to live happily because their secret compulsions to spill each other’s blood was restrained by the overwhelming power of the despots and dynasties who ruled them.

….

”Society cannot exist,” wrote the great eighteenth century conservative Edmund Burke, ”unless a controlling power upon will and appetite be placed somewhere, and the less of it there is within, the more of it there must be without.”

Restraints come from within when a population shares cultural and moral values; when they don’t, external force has to provide the restraints.

Vad Francis åsyftar är att ett mångkulturellt ”samhälle” kräver en fast hand för att inte konkurrensen mellan olika etniska grupper/samhällen/kulturer ska leda till mer eller mindre storskaligt våld. Detta har visat sig upprepade gånger både historiskt och i vår egen samtid, och det innebär att i samma ögonblick som ett samhälles elit bestämmer sig för att det ska bli ”mångkulturellt” så kan dess medborgare se fram mot en stadig begränsning av sina friheter. De kan förbereda sig på att (deras) politiska partier kommer att förbjudas för att bevara den sociala freden, som skett i bland annat Flandern. De kan se fram mot politiker som tar avstånd från deras grundläggande rätt till politiska och religiösa karikatyrer (återigen för att bevara lugn och ro i ett mångkulturellt ”samhälle”). Det kan innebära att sharialagstiftning existerar vid sidan av den gängse lagstiftningen. Et cetera in absurdum.

Det paradoxala i denna process är att dessa friheter begränsas på ett mindre jämlikt vis. Kriminella immigranter och ”kriminella nätverk” behandlas de facto mer varsamt än laglydiga medborgare vars enda misstag är att de inbillar sig att deras åsiktsfrihet och delaktighet i den demokratiska processen inkluderar rätten att ha kritiska synpunkter på den demografiska politiken. Detta tycks bero på att rädslan för att i media beskrivas som ”rasister” starkt begränsar hur polis, politiker et cetera vågar hantera brottslingar och problem med icke-europeiskt ursprung. Francis definierar anarko-tyranniet på följande vis:

…a combination of anarchy (in which legitimate government functions—like spying on the bad guys or punishing real criminals—are not performed) and tyranny (in which government performs illegitimate functions—like spying on the good guys or criminalizing innocent conduct like gun ownership and political dissent).

Följden är ett samhälle som förenar det sämsta av två världar för ursprungsbefolkningen. Vi har anarkins alla nackdelar på så vis att icke-europeiska grupper mer eller mindre fritt kan återinföra nävrätten på våra gator och i våra hem, och vi har det totalitära samhällets nackdelar på så vis att våra friheter ständigt inskränks. I det läget kan man onekligen instämma med Francis, i det läget krävs det inte reformer utan en revolutionär insikt i att våra gamla ledare numera är svurna fiender till vår identitet, vår frihet och vår framtid.

Anarcho-Tyranny—Where Multiculturalism Leads

Mass Immigration + Feckless Feds = Anarcho-Tyranny

First, Anarcho-Tyranny Comes For The Extreme Right

Äldre inlägg om en annan intressant paleokonservativ:

Pat Buchanan – Death of the West

Pat Buchanan II – Strategier

Ett urval av Francis’ skrifter:

Who Rapes in Prison?

How Mainstream Conservatism Failed—And Why

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.