I dagens Svenska Dagbladet tas frågan om den utbredda rädslan i det senmoderna samhället upp, i en artikel betitlad Vi sprattlar i ett garn av rädslor.

Artikeln är författad av en lektor i etik vid namn Susanne Wigorts Yngvesson, och hon utgår från flera av vår tids mer intressanta samhällsfilosofer, såsom Zygmunt Bauman, psykologen David Eberhard och filosofen Lars Fr H Svendsen.

Wigorts beskriver det senmoderna samhälle vi lever i som en rädslans kultur, där vi ständigt är rädda för allt från aspartan i maten till terroraktioner. Denna skräck tenderar att göra oss som folk handlingsförlamat, och leder även till återkommande krav på lagstiftning på många olika områden.

Wigorts refererar en undersökning där 1 000 norrmän tillfrågades om de under de senaste åren har blivit mer rädda. Hos 51 procent hade rädslan för våld ökat; 47 procent var rädda för att råka ut för trafikolyckor; 36 procent för terroristhandlingar; 26 procent för brand och 19 procent uppgav att de var mer rädda för naturkatastrofer än de varit för några år sedan. Det tycks alltså finnas fog för beskrivningen av den senmoderna människan som en i grunden tämligen förskräckt figur.

Rädsla och makt

Frågan man bör ställa sig är då naturligtvis varför, något Wigorts också gör. Hon finner här att det handlar om makt, makten att beskriva hot och lösningar på dessa hot. Ett typexempel är hur amerikanska politiker och media skrämt upp det egna folket med islamistisk terrorism, så att man kunnat rättfärdiga både ökad övervakning i det egna landet och invasioner av flera suveräna nationer.

Personligen kan jag tycka att Wigorts här skulle haft nytta av den amerikanske samhällsfilosofen Gottfried, och hans tankar om den terapeutiska staten. Denna stats framväxt bygger till stor del på en ”rädsla” för olika brister i vårt samhälle, och de risker dessa för med sig. Det kan vara ”kamphundar”, och det kan vara ”rasistiskt våld”, eller människor som kör utan bilbälte och därför kostar samhället en massa pengar. Ett samspel uppstår här mellan journalister, som fostrats in i den terapeutiska statens värderingar och gärna publicerar diverse larmrapporter, och politiker som sedan under ett mer eller mindre folkligt tryck, stiftar lagar för att rätta till dessa larmrapporter. Följden av detta samspel mellan journalister, politiker, och en infantiliserad allmänhet, blir givetvis än mer lagar, och, då samhället är i ständig förändring och osäkerhetsfaktorn aldrig kan lagstiftas bort, ständigt mer rädsla.

Gottfrieds intressanta teorier har beskrivits mer här:

Det infantiliserade samhället

Lästips: Paul Gottfried (med en länklista)

Rädsla och sekularisering

Intressant är att Wigorts även går in på Baumans analys av sekulariseringen som en bidragande faktor till denna rädslans kultur. I ett traditionellt samhälle såg människorna både livet och döden som meningsfulla, eftersom de ingick i ett större sammanhang. Dels var man en del av en blodslinje och en gemenskap, och det var naturligt att man inte levat förgäves om man lämnade efter sig ett gott rykte och goda förutsättningar för sina ättlingar. Döden kunde rentav ses som något meningsfullt och positivt i ett sådant samhälle, vilket både kamikazepiloter och den nordiska tron på enhärjarna visar oss. Livet var i dessa samhällen bara början.

I det senmoderna samhället däremot har denna känsla av mening tagits ifrån oss, dels genom sekulariseringen, dels genom liberalismens atomisering och ”individualism”. Från att ha varit skapade i gudars avbild, och delar i en ödesgemenskap som spände sig över århundraden, har vi reducerats till ”individer” som har en början och ett definitivt slut. Även om våra liv kanske inte ens är särskilt meningsfulla, är det naturligt att en sådan varelse, med ett så definitivt slut, klamrar sig fast vid livet med en iver som kan beskrivas som krampaktig. Det är också naturligt att denna varelse är existentiellt och fundamentalt rädd, då den alltmer reduceras till rent biologiska drifter (rädsla, sexualitet, uppskattning och liknande). En sådan varelse är också tämligen lätt att manipulera för överheten.

Wigorts går inte in på det, men jag misstänker därför att denna rädslans kultur håller människor utan starka övertygelser (religiösa eller politiska) som hårdast i sina klor. Intressant hade också varit en analys med mer etniska förtecken, för denna rädslans kultur har uppstått i den globala kapitalismens kärnland, nämligen Europa och USA, och håller därför de folk som lever där som hårdast i sitt grepp. Detta ger dem naturligtvis klara nackdelar i relationerna med andra etniska grupper, som ännu inte fallit över för sekulariseringens dödsskräck. Detta märker man exempelvis i samband med Muhammedkarikatyrerna, där många västerlänningar mer än gärna hade sett inskränkningar i yttrandefriheten om det bara kunnat ge dem ”lugn och ro”.

Det är hur som helst en intressant artikel Wigorts skrivit, som tar upp en sida av det moderna samhället och dess oförmåga att forma egentliga personer.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.