Frågan om de eventuella kopplingarna mellan den Nya Högern och de historiska 1930-talsrörelserna tillhör de frågor som inte sällan intresserar den Nya Högerns belackare i det liberala lägret. Det kan dock även intressera andra, och då bör man i första hand vända sig till Michael O´Mearas lilla mästerverk New Culture, New Right.

Man kan även vända sig till den italienska resursen l’Uomo Libero, som främst samlat material om den italienske Nietzscheforskaren Giorgio Locchi, mannen som förde in Nietzsche i den Nya Högern. Uomo Libero har även lagt upp en text av en brittisk antifascist, Roger Griffins Between metapolitics and apoliteia. Griffins text lider av ett flertal brister, men ger ändå en historisk översikt över den Nya Högerns bakgrund som kan vara av intresse.

Problemet med Roger Griffin

Griffin bekänner redan från början att han är liberal (mot slutet av texten gör han sedan reklam för en liten vänsterpublikation, vilket ju bekräftar den Nya Högerns tes om den intima kopplingen mellan liberaler och socialister vad gäller världsåskådning). Hans agenda är att identifiera en ”generisk fascism”, och att sedan placera den Nya Högern i denna. Detta projekt är i grunden mycket problematiskt, och Griffin blir också mycket riktigt tvungen att tänja på sina definitioner och tolkningar till det yttersta (där ultranationalism kan leda till allt från nationalstater till imperier, för att bara ta ett exempel).

Problemet är att Griffin godtyckligt tar två mycket spridda ideologiska element, och säger att ”detta är fascismens kärna”. Sedan återfinner han liknande element hos den Nya Högern, och menar sig därmer kunna ”bevisa” att den Nya Högern är fascistisk. Han missar helt att samma element återfanns i delar av den historiska socialismen, där individer som ”fascisten” Ernst Jünger och marxisten George Lukacs rörde sig i samma kretsar och med samma dröm om en radikalt ny, icke-borgerlig, värld. Med Griffins definition blir Sovjetunionen en fascistisk stat, och det visar på en brist i hans definitioner. Man kan för den delen även identifiera dem i delar av vår tids islamism, och med Griffins definitioner är även den historiska sionismen klart fascistisk (särskilt i Jabotinskys version, men även den socialistiska sionismen bygger på viljan till ett historiskt folks radikala pånyttfödelse). Naturligtvis beroende på hur man definierar dem, men Griffins definitioner har redan bristen att de är tämligen vaga och rymliga. Han faller kort sagt offer för ”antifascistens” återkommande problem, nämligen den essentialistiska driften att se en fundamental identitet mellan så tillsynes olika företeelser som en sverigedemokrat från 2000-talets Sverige, en Hizbollahman, och en tysk nationalsocialist från 1930-talet. Det icke erkända motivet bakom detta är sannolikt att man då kan använda sig av den enes brottsliga gärningar för att förvägra dem alla grundläggande respekt och rättigheter.

Problemet med Griffin är också att hans ideologianalys likt de flesta antifascistiska ”forskare” rör sig på det mer ytliga planet. Normalt rör den sig på det allra mest ytliga planet, där man är omåttligt intresserad av vem som känner vem, vem som varit med i vilken rörelse, och rabblar upp symboler och bokstavskombinationer. Griffins analys rör sig förvisso på en något djupare nivå än så, och han kan därför identifiera idén om palingenesis och ultranationalism. Hans problem är dock att hans ideologianalys inte tar sig ner på en mer grundläggande nivå, där han skulle ha kunnat förklara varför just dessa idéer anammades av den historiska fascismen. En sådan analys skulle ha använt den Nya Högerns begrepp, såsom individualism, universalism och egalitarism, alltså de sidor av den moderna världen som man som antiliberal vänder sig mot (det hade alltså varit mer fruktbart att spåra en anti-egalitär anti-liberalism genom Europas historia, än en ”generisk fascism”). Och palingenesis och ultranationalism är trots allt bara de former denna reaktion tar sig. Griffin är sannolikt för lojal mot dessa idéer för att kunna se dem som annat än naturliga, och har dessutom en tydlig agenda med sin text, och därför blir hans ideologianalys grund (även om den låter honom smyga in det starkt värdeladdade begreppet fascism för att beskriva en antiliberal tradition som är betydligt äldre, något jag personligen ser som intellektuellt ohederligt). Detta innebär att hans text ger en historisk beskrivning, och kanske vissa aha-upplevelser med hjälp av begreppet palingenesis, men ska man studera fascismen bör man hellre vända sig till en mer seriös forskare som professor James Gregor.

Fascismens revolutionära myt

Griffin anser sig kunna identifiera två kärnelement i den historiska fascismen. Dessa är dels det han kallar palingenesis, återfödelse, dels ultranationalism. I kombination innebär de att fascismens mål var att en etnisk grupp (eller ibland flera) skulle genomföra en radikal, heroisk återkoppling till det bästa av sitt väsen. Här är Griffin onekligen på rätt spår, denna strävan efter återfödelse och renässans genomsyrade de historiska rörelser som kallats fascistiska. Detsamma gäller dagens nationella rörelse, den Nya Högern, och traditionalismen. Samtidigt var det dock en utbredd känsla under den historiska fascismens period, och omfattade även stora delar av vänstern. Detta i kombination med det faktum att bara delar av de historiska fascismerna var etniska i Griffins mening gör att hans hypotes om inte faller fullständigt, så i varje fall skakas i sina grundvalar. Begreppet palingenesis ger dock en användbar nyckel till förståelsen av antiliberala rörelser, och sätter ord på det många känner.

Interregnum

Griffin går sedan in på hur det han kallar de ”generiska fascisterna”, men som hellre borde beskrivas som antiliberalerna, hanterade den liberala ordning som uppstod efter 1945. Han tar här upp namn som Armin Mohler och Julius Evola. Griffin menar att dessa båda visade vägen i ett projekt som går ut på att skapa en andlig och ideologisk elit, som gradvis tar över det moderna samhället inifrån. Detta ska då ha varit den enda realistiska strategin i en situation då Europa var ockuperat av USA och Sovjet.

Griffin ger sedan en lång historisk beskrivning av den Nya Högerns projekt. Det är bitvis en ganska barnslig genomgång, där Griffin använder ord som ”uncanny”, ”perilously” och ”disconcerting” för att beskriva sina studieobjekts otäcka kopplingar, men man får trots detta en ganska bra bild av de ledande strömningarna i och kring den Nya Högern. Hans förmåga att beskriva är kort sagt bättre än hans förmåga att analysera, och kanske borde han hållit sig till det förstnämnda.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.