Förr eller senare ställer de flesta av oss existentiella frågor av typen ”vem är jag?”, ”vad gör jag här?”, ”vad är meningen med allt detta?” och inte minst ”vem vill jag vara?” Om inte annat brukar dessa frågor göra sig påminda i takt med att man blir medveten om sin egen dödlighet. Dagens inlägg kommer därför att ur ett mer personligt perspektiv försöka redogöra för hur jag ser på min identitet, och några av mina livsmål.
Varje egentlig världsåskådning har en bild av det mål som man som person bör sträva efter att förverkliga, en modell för det goda livet. Vitala världsåskådningar utmärks av att detta mål är något mer än genomsnittsmänniskans liv, något krävande men samtidigt nobelt. Mindre vitala ”världsåskådningar”, som den senmoderna, tycks istället mena att det goda livet är det liv där man slipper motgångar och utmaningar och i lugn och ro kan följa sina dokusåpor, äta gott utan att bli fet, och ibland förfasas över ”extremister”. Sådana ”världsåskådningar” utmärks av att de inte rör sig bortom det rent biologiska och möjligen det rent moralistiska/konforma (en senmodernist skulle därför se med oförstående och ogillande på den livsmodell och de ideal som drev vissa av våra förfäder att kalla sig själva för de ädla, då detta skulle framstå som onödigt jobbigt).
Mot den senmoderna livsmodellen kan man då ställa en annan modell för det värdiga livet, och det är den modell som genomsyrat varje traditionell civilisation under tiotusentals år, så även den nordeuropeiska kultur vi tillhör. Denna modells mål kan, med ett ord lånat från antropologin och religionshistorikerna, kallas för kulturhjälten. Detta är ett synsätt man egentligen stöter på så fort man läser en av de isländska sagorna eller en grekisk myt, men det är där så självklart att man som senmodern läsare lätt missar det. Första gången jag på allvar stötte på det i ett sammanhang där man satte ord på det, var de gamla nietzscheanerna i numera nedlagda Phi Corps som ställde organiska kulturer och deras Culture Heroes mot en likriktande och steriliserande världsordning (det bör nämnas att Phi Corps använde begreppet både bredare och mer specifikt än inom den akademiska världen). Phi Corps såg både talibanernas andlige och militäre ledare mullah Omar och serbernas ledare Slobodan Milosevic som sådana representanter för sina folk, som försökte försvara deras liv och heder mot ”den nya världsordningen”.
Phi Corps’ insikt var vida överlägsen allt vad vänstern, både kommunister, anarkister och socialdemokrater, kunde komma med, oavsett om det sedan var den amorfa och driftstyrda ”mängden” som de trodde skulle krossa en lika amorf kapitalism, eller om deras mål var att lika ansiktslösa och sterila ”klasser” skulle bekämpa varandra. För Phi Corps insåg att den senmoderna kapitalismen och konsumtionssamhället invaderar både kulturen och personligheten. Detta innebär i sin tur att motståndet tar nya former, som utgår från den egna kulturen, och kom på sikt att leda mig från en diffust anarko-nietzscheansk livssyn till en identitär världsåskådning.
Vad är en person?
Den identitära världsåskådningen, och alla traditionella civilisationer som existerat historiskt, har en insikt i hur en sund och hedervärd person formas, en insikt som den senmoderna liberalismen saknar. Denna insikt uttrycks poetiskt och mytiskt som att varje människa blott är en länk i en lång kedja, där både förfäder och ättlingar ingår. Man föds in i en organisk gemenskap, en kultur i ordets rätta mening, och från denna får man de värderingar som kommer att göra en till en person, myter och en känsla av mening med livet. Det handlar varken om hjärntvätt eller okritisk konformism, utan en lång process där man gradvis lär känna dessa värderingar, prövar dem, kanske gör uppror mot dem, anpassar dem, och integrerar dem med sin egen personlighet. Under denna process finns det även mycket utrymme för personliga tolkningar och nyskapande, som exempel kan man ta de europeiska konstnärer som kunnat skapa ny konst eftersom de känt sin konstnärliga tradition och sin kultur utan och innan. På samma vis har varje generation av européer historiskt varit tvungna att ”uppdatera” sin kultur eftersom de mött nya situationer och utmaningar. Varje generation har också lyckats med detta, fram till någon gång i modern tid då stora och dominerande grupper istället vänt sig mot den.
Den senmoderna liberalismen har här försökt ersätta organiska gemenskaper som familj, lokalsamhälle, kyrka och etnos med artificiella ”gemenskaper” som dagis och en TV-tittande allmänhet, men det har snabbt visat sig att de individer som formas av dagis, skola, masskonsumtion och Big Brothertittande lämnar mycket övrigt att önska. Dels mår de psykiskt inte alltid särskilt bra, och klarar inte att reproducera sig, dels saknar de egenskaper som civilkurage, solidaritet och självkontroll. Inget talar för att detta kommer att lösas genom mer ”frihet” eller ännu mer propaganda, så länge de organiska gemenskaperna hela tiden undergrävs av marknad och stat.
Detta har till och med insetts av en del socialister, och den amerikanske Telosredaktören Paul Piccone uttryckte det på följande vis:
A plurality of cultures can coexist without either destroying or absorbing one another only if embodied in organic communities, not merely isolated individuals. In the latter case, the outcome is not only the gradual erasure of cultural particularity but the very decomposition of individuality, which explains the inextricable connection in the US between cultural homogenization through the culture industry, the rise of the therapeutic industry, and the progressive disintegration of communities.
……….
As Hegel originally described in The Philosophy of Right — one of the earliest attempts to transcend Enlightenment social philosophy organic communities providing meaning and identity are necessary conditions for the development of an autonomous individuality (made possible only through the successful internalization of collective cultural forms) and, subsequently, self-determining “civil societies" of free citizens. … Unless these communal frameworks are already given, social life is impossible other than as it obtains in Brave New World: a gulag of guards (or administrators) and amoral subindividuals (or clients) operating in a context of contradictory rules and regulations, whose sheer number and complexity make compliance increasingly difficult.
Som identitär ser man sig alltså som en länk i en levande kedja, en kedja man inte önskar ska brytas med en själv. Man ser sig också som resultatet av hundratals generationers strävsamma kamp för att försvara, bevara och utveckla sina traditioner, sin kultur, sina värderingar, rentav sitt blod. Att likt liberaler och socialister tro att man kan fly från sig själv blir då en löjeväckande tanke, tvärtom blir målet att utforska sin kultur och sin identitet och förverkliga denna i en ny era. Jag är en nordbo, och det är ett hån både mot mig själv och mot dem om jag försöker bli en afro-amerikan. Det är heller inte möjligt. Däremot kan, och bör, jag utforska mina nordiska rötter. Denna insikt är en del av vad det innebär att bli vuxen, man inser att livet är fullt av val och att alla val leder till vissa resultat och utesluter andra. Jag kan alltså inte samtidigt vara svensk och afro-amerikan, det är den hårda verkligheten (det senmoderna projektet kan på många sätt ses som en infantil revolt mot denna verklighet, mot själva realitetsprincipen, och mot tvånget att göra verkliga, alltså irreversibla, val).
Detta innebär också en känsla av stolthet, men inte den chauvinistiska stolthet som många ”antirasister” är så rädda för. Tvärtom är det en stolthet med en känsla av ansvar, att vara resultatet av hundratals hedervärda generationers slit är något som förpliktigar. För att låna begrepp från postmodernisterna, så ingår man som svensk, västgöte och europé i en lång berättelse och det ligger på ens axlar att se till så att den inte får ett olyckligt slut eller ohedervärda inslag.
Vad är en kulturhjälte?
En person är alltså något mer än bara en ”individ”, för där en ”individ” kan styras av flyktiga impulser från en TV så är en person rotad i en organisk gemenskap och dess värderingar och traditioner. Det gamla bondesamhället, för att ta ett exempel, var fullt av sådana hedervärda personer.
Varje kultur innehåller arketyper för det bästa en man eller kvinna kan vara. I bondesamhället var till exempel alla medvetna om hur man förväntade sig att en hedervärd familjefar eller -mor skulle vara, likväl som det fanns bilder av hur en präst, en kung eller en soldat skulle vara. Sådana modeller sprids visserligen fortfarande, men i konsumtionssamhället är situationen betydligt mer förvirrande och det är svårt att veta om tanken är att man ska förfasas över en person som Britney Spears eller om man ska imitera hennes beteende.
Kulturer brukar dock även ha mytiska figurer, som i koncentrerad form representerar allt det bästa i kulturen, en symbol för kulturens själva essens. Inte sällan är det halvgudar och grundare av folk eller dynastier. Intressant är att Mircea Eliade beskriver hur kulturens medlemmar hade dessa figurer som förebilder och modeller. Han nämner bland annat fiskarna från ett folk på Nya Guinea, som när de skulle ut och fiska imiterade den mytiske hjälten Aoris förberedelser. Hos en av fiskarna gick det så långt att han inte bara imiterade den mytiske hjälten, utan identifierade sig fullständigt med honom under fisket.
Eliade använder begreppet ”den eviga återkomsten”, som kanske annars är mest känt från Nietzsche. Vad han menar är att i ett traditionellt samhälle finns det en samling arketyper, som med jämna mellanrum förverkligas av individer i folket. Det finns till exempel en arketyp av hur en god härskare ska vara, och denna arketyp förverkligas till och från av verkliga kungar. Antalet arketyper är normalt tillräckligt stort för att det ska finnas mytiska förebilder för allt från hantverkare och mystiker till krigare och mödrar. I vår tid är detta, trots allt, fortfarande mycket vanligt. Det är många som inspireras av de fornnordiska sagorna, av vikingarnas eller karolinernas bedrifter, och som påverkas i sin livssyn och sitt beteende av detta. Till skillnad från i mer traditionella samhällen tror man sällan på existensen av en högre verklighet än det rent jordiska, och vi tror inte att riddare eller kejsare bokstavligen sover under ett berg i väntan på att deras folk hamnar i sin timma av nöd, men bortsett från detta är likheterna betydande.
Målet med det liv som levs i en kultur är alltså att förverkliga dess ädlaste arketyper, så långt detta nu är möjligt i den situation där man råkat födas. Den franske identitären Venner menar att den indo-europeiska arketypen par excellence är krigaren, men det finns flera att välja på och i vilket fall som helst måste de alltid anpassas till den egna tidseran och den egna personen.
I vår tid blir ett möjligt mål för de som strävar efter att fungera som sitt folks ”kulturhjältar” att återfinna dess vitala kärna. Det finns ett par sätt att beskriva detta. Inom traditionalismen finns det ett synsätt där många kulturers själva kärna är kontakten med det guddomliga, och det är då kulturhjältars uppgift att genom mystiska hjältedåd och prövningar återfinna denna kärna. Ett mer sekulärt sätt att beskriva detta ges av Joseph Campbell i Hero with a Thousand Faces, där han menar att uppgiften är att återfinna det vitala och kreativa som ger liv åt ens kultur (detta om något visar ju även att det inte handlar om konformism och okritisk underkastelse under gamla former, utan snarare om att finna innehållet i dessa former och ge det ständigt nya tolkningar). Nu kan det kanske ses som en detalj om denna kärna beskrivs som guddomlig eller i mer psykologiserande termer, uppgiften är i stort densamma i båda fallen. För att återfinna sin vilja till liv och sin känsla av en uppgift i världen, så kommer vårt folk att behöva både krigare och konstnärer.
Äldre inlägg på liknande teman:
Dominique Venner – Nihilism och Tradition
Jean Haudry – The Indo-Europeans
Paul Piccone – en presentation
Den Nya Högern och arkeofuturismen
Mircea Eliade och Myten om den eviga återkomsten
Gaefumadr – ett fornnordiskt livsideal
Grandeur of spirit and the consciousness of a great destiny are also part of the Nordic ideal of the gaefumadr, him to whom more has been given than to others and who has managed to retain his advantage. To arrive at this point, discipline is necessary. This latter, which leads to mastery of self, does not rest on an intimate acquintance with human nature, but on the control of human functions and acts. Here we are once more on firm ground. The areas of activity are three in number: thought, word and action. It is important to think, speak and act “well"… one should avoid excess, exaggeration and everything which is unsuitable: undisciplined wandering of the mind, excessive words, brutal or inconsiderate actions.
Om skribenten: Joakim Andersen
