Till och från stöter man på begreppet kulturnationalism. Det används på ett sätt som leder tankarna till Sverigedemokraternas nationalism, där massinvandringens effekter ska göras hanterbara genom att ett betydande antal invandrare assimileras in i det svenska samhället och vår ”kultur”. Vid en första anblick kan detta tyckas sympatiskt, och många nickar nog instämmande runt om i stugorna när tankar uttrycks om att ”vi måste våga ställa krav på dom”, ”jag har inget mot dom som sköter sig” och ”om inte galoscherna passar så är det bara att åka hem”. Nu kallar ganska få av de människor som har detta synsätt sig själva för kulturnationalister, men det tycks ändå sammanfatta mycket av en utbredd inställning (man skulle också kunna kalla det för ”svenssonnationalism”).
Det finns dock två invändningar mot detta synsätt, som får åtminstone mig att se den faktiskt existerande kulturnationalismen som en globalism light. För det första är den definition av vad som är ”svenskt” som oftast används i dessa sammanhang så ofta i praktiken en form av globalism. Vad som avses med detta är att den globala kapitalismen har vissa krav på kuggarna i sina hjul, för att hjulen ska rulla problemfritt. Det kan vara att man följer lagarna, att man talar samma språk som sina jobbarkompisar och kunder, att man hellre jobbar än lever på bidrag, att man inte spränger större företagscentra i luften, och inte så mycket mer. Detta tycks ofta vara innehållet i de ”krav” som man talar om, de ”krav som ska ställas på dem”. Kulturnationalismens objektiva funktion tycks alltså vara att inom ramarna för en given nationalstat göra de nya människomassorna till duktiga konsumenter och lönarbetare, som fungerar i den teknostruktur som är den globala kapitalismen. Detta är också fullt logiskt så länge vi inte har en världsregering som kan göra detta, det ”delegeras” då till nationalstaterna. Förmodligen är detta skälet till att den ”svenska kultur” som kulturnationalisterna mer eller mindre välformulerat försvarar har så mycket gemensamt med liberalismen som ideologi (i förbigående sagt, alltså den ideologi som även ligger bakom massinvandringen). Det är då heller inte ägnat att förvåna någon att många kulturnationalister fylkas bakom den liberala världsordningens hegemon, nämligen USA (och även dess juniorpartner Israel). Detta samtidigt som denna världshegemons ordning av många mer radikala nationalister ses som en fundamental del av hotet mot svensk kultur och svensk identitet.
Denna reellt existerande kulturnationalism har också ofta en väldigt ytlig syn på vad som är svensk kultur. För i svensk kultur ingår mycket riktigt ett talesätt som ”ordning och reda, löning på fredag”, men det är bara en liten del av vår kultur. Autentisk svensk kultur har tvärtom en revolutionär sida, och när den förverkligas så innebär den ett hot och en utmaning mot det globala systemets själlösa strukturer, även på det sätt som dessa medieras och kommer till uttryck genom en lika själlös nationalstat. Autentisk svensk kultur är Engelbrekts uppror mot främmande förtryck, det är göticisternas krav på en andlig återfödelse av vårt land, det är de Finlandsfrivilligas offer för brödrafolkets frihet, det är det gamla bondesamhällets solidaritet, det är det folk som aldrig ägnat sig åt offentligt djurplågeri som folknöje, et cetera. Skulle man idag utgå från dessa ideal, och försöka förverkliga dem, skulle det automatiskt få en revolutionär sida. För dessa ideal, som är själva kärnan i svensk kultur, är oförenliga med etnomasochism, legaliserad halal och koscher, acceptans för ”bötning” och åldringsrån, nedskärningar som drabbar de sjuka, svaga och gamla, och liknande. För att komma tillrätta med sådana samhällsproblem, som i många fall är en följd av just massinvandringen, krävs det dock att vi som svenskar slutar att vara ”kuggar i hjulet”. Kulturnationalismen har inga möjligheter att uppnå detta, då den saknar kontakt med vår kulturs djupare kärna. Kulturnationalismen är alltså inte bara en globalism light, vid närmare betraktelse av den visar det sig även att den är en svenskhet light. För det kulturnationalisterna i nio fall av tio avser när de talar om ”svensk kultur” är något så ytligt och urvattnat att det saknar förmågan att inspirera någon till vilja till liv och självbevarelsedrift (vilket inte minst demonstreras av att kulturnationalister normalt inte kan skapa kultur). För i en autentisk svensk kultur ingår exempelvis också det nordiska, heroiska krigaridealet, som är lika främmande för den globala kapitalismens teknostruktur som bångstyriga förortsungdomar eller bidragsberoende narkomaner. I en autentisk svensk kultur ingår också ett förakt för stora delar av Hollywoods produktion och än större delar av Hollywoods världsbild. Listan kan göras lång, och visar med all önskvärd tydlighet att en svensk kulturkamp måste börja med en insikt i denna kulturs egentliga väsen. Man måste kort sagt utföra ett positivt arbete, man måste återfinna och återuppväcka den svenska kulturens vitala kärna. Till detta kommer naturligtvis det rent ”negativa” arbetet, som inkluderar sådant som invandringsstopp och repatriering, men även detta underlättas när man har ett attraktivt inhemskt alternativ.
Det kan avslutningsvis noteras att en insikt i ”kulturnationalismens” brister säger föga om den etniska aspekten av det hela, om assimilationsfrågan exempelvis, utan där rör det sig om andra faktorer som avgör ens val. Givetvis finns det heller ingen absolut skiljelinje mellan en etnisk nationalism och en kulturnationalism i vardagens realpolitik, men var och en bör ändå någon gång ställa sig frågan: vad är det exakt jag menar med svensk kultur?
Om skribenten: Joakim Andersen
