Den sociologiska och samhällsvetenskapliga traditionen innehåller flera namn och tankar som kan vara av intresse för nationalister, identitärer, traditionalister och andra systemkritiker. Bland de tidiga föregångarna kan nämnas Tönnies med sin distinktion mellan samhällen som präglas av mekanisk Gesellschaft och organisk Gemeinschaft, Marx med sin märkliga mix av nykter samtidsanalys och av romantiska excesser präglade framtidsvisioner, Simmels med sina tidiga aningar om den postmoderna erfarenheten, Pareto med sin teori om eliternas rotation, Durkheim med sina teorier om vad som håller samman samhällen, och så vidare. Bland de moderna företrädarna för den samhällsvetenskapliga traditionen återfinns ett flertal ointressanta, politiserande, och rent skadliga personer, men även här kan man hitta guldkorn som Putnam, Piccone, Wallerstein, Järvenpää och Gottfried (den hugade kan läsa mer om de flesta av dessa herrar antingen genom sökfunktionen på Motpol.nu, eller på Wikipedia.org).
En av de mer intressanta av föregångarna är den tyske tänkaren Max Weber (1864-1920). Weber studerade allt från religionssociologi till det romerska rikets nedgång ur ett mer ekonomiskt perspektiv, men är idag kanske mest känd dels för sin teori om olika former av auktoritet, dels sin beskrivning av hur Västerlandet gradvis stryps av sin rationalism. Han utvecklar sina tankar om det senare i en relativt lättillgänglig form i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Den lilla studien är en högtidsstund för varje nietzschean, då Weber där argumenterar för att protestantismen, och särskilt dess kalvinistiska form, ledde till en psykologisk kris hos sina anhängare. Detta eftersom frälsningen kom att framstå som något osäkert för dem, då vissa var utvalda, andra inte (den såkallade predestinationen). Detta ledde till att de arbetade hårt, men samtidigt undvek att konsumera sina inkomster (eftersom det första kunde antyda att de var predestinerade, medan det senare var en synd). Weber menar att detta bidrog till kapitalismens framväxt, trots att det inte alls var vad dessa strävsamma kalvinister egentligen avsett (denna beskrivning av historiens oavsiktlighet skulle definitivt ha roat Nietzsche). Dessa tidiga kalvinister var också tvungna att se på sin värld rationellt, inget fick slösas. För dem var rationalismen/förnuftet ett redskap, men Weber menar att det i vår värld kommit att bli en härskare. Han kopplar detta till det han kallar ”rationalismens järnbur”, när kapitalismen väl var ett faktum så formar den både hela samhällen och dess invånares psyken. Tidigt vänder den sig mot sådant som feodala privilegier och vidskepelse, men slutligen vänder den sig också mot religionen, mot nationalism och alla andra former av gemenskap och identitet, och paradoxalt nog skapas en värld som präglas av förnuft men samtidigt är det mest irrationella och meningslösa samhälle som funnits. Det är ett samhälle som kan skicka människor till månen, men som inte kan svara på frågan ”varför?”. Det är ett samhälle som kan flytta gener från människor till grisar, men som inte kan förhindra att dess invånare på tusen olika vis skadar sig själva. Det är kort sagt en abnormitet, som förgör sina egna förutsättningar, både ekologiskt, socialt. moraliskt och demografiskt.
Webers kända citat om detta sammanfattar i mycket modernitetens problematik, och världens avförtrollande, och påminner oss också om Nietzsches ”last men”:
Puritanen ville ta sitt arbete som ett kall, vi måste göra det. Ty när asketismen flyttades ut ur munkcellen och in i det dagliga livet och började dominera den världsliga moralen, bidrog den till att bygga det mäktiga kosmos, som den moderna ekonomiska ordningen utgör. Denna ekonomiska ordning är nu bunden vid de tekniska och ekonomiska villkoren för maskinell produktion och bestämmer idag med överväldigande styrka alla de människors liv, inte endast de direkt ekonomiskt verksamma, som fötts i detta maskineri. Kanske skall den bestämma det ända tills det sista kilot fossilt bränsle brunnit upp. Enligt Baxters meningskulle omsorgen om de yttre tingen endast hänga som ”en tunn rock, som man kan ta av när som helst” över de utvaldas axlar. Men ödet lät rocken förvandlas till en järnbur.
Den segerrika kapitalismen… vilar på en mekanisk grund. Även dess leende efterträdares, upplysningen, rosenskimmer tycks obönhörligen förblekna…
Ingen vet vem som ska bo i buren i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling skall uppstå helt nya profeter, eller om det kommer att bli en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingetdera inträffar, mekaniserad förstening, garnerad med ett slags krampaktig självuppskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia.”
Om skribenten: Joakim Andersen
