I vår tid reagerar inte sällan ”vänstern” med misstänksamhet och motvilja på varje form av intresse för den egna etniska gruppens historia, traditioner och hjältar. Samma irrationella känsloreaktioner kan man mötas av från den motsatta änden av det politiska spektrat, om man går utanför den trygga subkulturens oskrivna riktlinjer och exempelvis tar den sociala frågan på allvar. Så har det dock inte alltid varit, och går man bakåt i tiden kan man hitta vänstermän som såg sin egen historia som en viktig inspirationskälla när det gällde framtidens samhälle. Vi har tidigare på webblogg Oskorei tagit upp de tyska proletära fritänkarna, hedningar och socialister under tidigt 1900-tal. Även den brittiska gillesocialismen kan nämnas. I vår egen tid är det kanske främst i Storbritannien som delar av vänstern ännu kämpar för att återerövra nationen från överheten, och omdefiniera betydelsen av England till att bli något som tillhör folket. Detta ”folkets England” blir då något som kommit till uttryck genom sådana figurer som Robin Hood, Levellerrörelsen, de tidiga chartisterna, med flera. I utkanterna av denna miljö skulle man kunna placera sådana ”suspekta” grupper som nationalanarkisterna kring Synthesis, Richard Hunts Alternative Green och ”anarko-monarkisterna”.
William Morris
En av de tidigare företrädarna för detta ”folkets England” var William Morris (1834-1896). Morris var en mångsysslare av närmast renässanshumanistiska mått, men började sin karriär som konstnär. Han var då knuten till pre-rafaeliterna, som var en grupp konstnärer som sökte en återgång till äldre tiders konstideal. Morris influerades bland annat av Ruskin, och som konstnär reagerade han på hur den moderna världen och industrialismen tog ifrån hantverkaren hans frihet och yrkesstolthet, och hur fula varor den producerade. Mot detta ställde Morris medeltiden, då hantverkaren också varit en konstnär som satt ett värde i att skapa vackra och praktiska ting. Morris reagerade också på hur vackra och historiska hus och byggnader revs för att ge plats åt fula och konforma missfoster.
Gradvis kom dock Morris att gå bortom den rena konstnärens reaktion mot den moderna världens osköna väsen, och inse att det fanns ekonomiska och sociala skäl till att hantverkaren förvandlats till egendomslös och utbytbar lönarbetare. Han insåg också att välgörenhet och enstaka reformer inte kunde förändra detta, utan att hela det kapitalistiska systemet måste avskaffas, och han blev därför socialist. Det var som socialist Morris skrev utopin News From Nowhere, översatt till svenska under namnet Nyheter från en ny värld.
News from Nowhere
Utopin som litterär genre har vissa egenskaper som skiljer den från exempelvis det politiska manifestet. Främst bland dessa är att i utopin behöver man inte ta hänsyn till den dagspolitiska situationen, utan kan beskriva helt fritt hur ens drömsamhälle ser ut. Morris utnyttjar detta fullt ut i News from Nowhere, vilket är både en styrka och en svaghet. En styrka eftersom han beskriver ett väldigt attraktivt samhälle, en svaghet eftersom det inte är möjligt att förverkliga och inte är helt förenligt med den mänskliga naturen.
Utopins handling bygger på att en socialist från 1800-talet somnar och vaknar i ett framtida England som inte längre är kapitalistiskt. Man har avskaffat kapitalismen, privategendomen, lönarbetet, staten, städerna, industrin och det borgerliga äktenskapet. Istället lever man i en idyllisk landsbygd, där arkitekturen har likheter med Morris’ ideal, och där man sätter en ära i ett gott hantverk. Själva kärnan i hans utopi är att arbetet gått från att vara något man hatar men är tvungen att göra, till att bli något man gör för att det är roligt, givande och meningsfullt.
Så långt har Morris´utopi tydliga likheter med Marx’ eller snarare Krapotkins, alltså ett klasslöst samhälle där alla lever i fred och jämlikhet. Det som gör det hela extra intressant är då de punkter där hans vision skiljer sig från deras. Detta gäller till exempel synen på könsroller, där Morris inte delar feminismens strävan efter att göra könen likadana. Han skriver:
Männen har inte längre någon möjlighet att tyrannisera kvinnorna, eller kvinnorna att tyrannisera männen; bådadera förekom ju förr. Kvinnorna gör vad de är bäst på att göra och tycker bäst om, och männen är varken avundsjuka eller sårade för den sakens skull… det är en stor glädje för en duktig kvinna att kunna sköta ett hus med stor skicklighet.
Morris hamnar här nära särartsfeminismen. Människor får i hans utopi göra det de känner för, och både männen och kvinnorna ägnar sig åt att läsa, att skapa konst, att arbeta på fälten, och mycket mer, men många kvinnor visar sig uppskatta hushållet och moderskapet när det hela är frivilligt.
På samma sätt ser Morris de olika folken som en del av världens rikedom och mångfald.
Män och kvinnor ser olika ut och har olika tänkesätt; klädedräkten varierar mycket mer än under den kommersiella perioden. Hur skulle det kunna bidra till variationen eller skingra tråkigheten att man tvingade samman vissa familjer eller stammar, som ofta är helt olika och inte passar ihop med varandra, i vissa konstgjorda och mekaniska grupper, kallade dem nationer och uppmuntrade deras patriotism – det vill säga deras galna och avundsjuka fördomar?
Det är tveksamt om man kan kalla Morris för etnopluralist eller identitär, frågorna var inte aktuella på hans tid, men han var i varje fall aktiv i kampen mot kolonialismen och uppskattade varmt sitt England. ”England är inte stort, men det är vackert”, säger huvudpersonen i hans utopiska roman, och frågan ställs hur man kunde behandla det vackra landet som en ful, karaktärslös öken. Här rör han sig nära miljörörelsen, som också vänder sig mot att naturen reduceras till att bli enbart en vara och en produktionsfaktor.
Mest inspirerande är dock Morris´medeltida ideal. När han beskriver hur framtidens människor samlas för att rådgöra och fatta beslut, så kallar de det för ”Mot” efter forna tiders ting. Deras arkitektur påminner om den gotiska stilen, som Morris genom Ruskin kommit att uppskatta. De nämner också forna tiders sagor och rentav kungar med uppskattning, och man får intrycket att Morris såg den moderna kommersiella eran som en försämring jämfört med medeltiden. Hans utopi för hur som helst in frågor man ofta glömmer. Det rör hur människor ska bo i framtiden, om de ska leva på landet i natursköna omgivningar och tilltalande hus, eller om de ska bo i cancerliknande människoansamlingar och megastäder. Det rör frågan om det framtida samhället ska vara lika fult som det nuvarande, eller om det offentliga rummet, människors hem, och så vidare, ska formges av konstnärer.
Samtidigt finns det givetvis svaga sidor hos Morris´ utopi, framförallt att den är så utopisk att den blir omöjlig att till fullo förverkliga. Människor tycks inte fungera på ett så idealiskt vis att den totala jämlikhet han beskriver kan bli verklighet, för att ta ett exempel. Som läsare får man därför fråga sig vad i romanen som är realistiskt, och vad som måste tonas ner en aning. Med detta i åtanke kan den dock vara inspirerande, kanske särskilt för anarkister (både ”vanliga” sådana och nationalanarkister). Dock är romanen relativt tråkig, rent litterärt sett, och översättningen lämnar också en del övrigt att önska.
Morris och den moderna fantasygenren
Ett tecken på Morris’ medeltida intressen är också att han idag räknas som en av den moderna fantasygenrens fäder. Han översatte flera isländska sagor till engelska, men försökte sig också på att skriva egna motsvarigheter såsom The Wood at the Worlds End. Dessa är inte dåliga, även om språket är onödigt tillkrånglat och handlingen är ganska enkel, men de inspirerade senare författare som Tolkien och Lewis.
Om skribenten: Joakim Andersen
