I indo-europeiska myter fanns det väsen som var både äldre och, på sitt sätt, mäktigare än gudarna. I nordisk mytologi känner vi till ödesgudinnorna under namnet nornorna, och inte ens asarna kunde undfly eller förändra sitt öde. Likaså är det vanligt i indo-europeiska mytologier att olika sidor av världen personifieras som gudar och gudinnor. Döden var av naturliga skäl en sådan gud (gudinnan Hel hos nordborna), liksom sådana företeelser som segern (den grekiska Nike) och tvedräkten (den grekiska Eris). Detta var på sitt sätt en mångfacetterad världsbild, och mer realistisk än den moderna världsbilden, där allt gärna ses som Gott eller Ont. Det är också en världsbild som utgör utgångspunkten för Neil Gaimans seriesvit om The Sandman, drömmens och drömlandets personifiering och furste.
Gaiman utgår i serien från att det finns sju sådana väsen som personifierar några av verklighetens mest fundamentala sidor. Dessa kallas ”the Endless”, och är Ödet, Döden, Drömmen, Förgörelsen, Begäret, Förtvivlan och Delirium. Dessa väsen är äldre än vårt solsystem och äldre än många gudar. I serien följer han Drömmen, som på engelska kallas The Sandman, på svenska John Blund, på grekiska Oneiros och Morfeus, och som går under ett otal andra namn i andra kulturer.
Serien börjar med att Oneiros fängslas av en grupp mänskliga ockultister och demonologer, som håller honom fängslad i decennier. Försvagad återvänder han sedan till ruinerna av sitt rike, och tvingas kämpa för att återta sina redskap och återfinna sina tjänare. Detta är en effektiv och spännande inledning till serien, och man är nästan tvungen att börja med att läsa den för att få rätt känsla för huvudpersonen. Genom hundratals sidor följer man sedan drömfurstens äventyr, och finner att det som först tycktes vara slumpmässiga avsnitt och händelser av Gaiman med mästarens hand vävs samman till en helhet där allt hänger ihop och där allt ingår i en ödesdiger händelsekedja. Denna händelsekedja kan man inte orda för mycket om, men när man mot slutet inser vem som legat bakom den så blir man tämligen överraskad.
Gaiman bygger upp en fascinerande värld, där Drömfursten från sitt hov i Drömlandet besöker både feernas rike, Lucifers Inferno, vår värld i olika tidsperioder, och flera andra platser. Han omges av ett flertal tjänare, både drömmar och mardrömmar, och man får flera återblickar på hur han träffat både dödliga och odödliga genom historien, ibland som vänner, ibland som fiender. Dessa karaktärer är en av seriens starkaste sidor, flera av dem är sådana att man inte glömmer dem i första taget utan Gaiman har gett dem egna personligheter, egna mål, och egna öden (särskilt gäller detta kanske hans syster Döden, Lucifer, och hans tjänare Matthew). Detta gör att det tidvis blir som en såpopera, fast betydligt bättre och betydligt mörkare än Dallas. Detsamma gäller huvudpersonen, som utvecklas under seriens gång från en omänsklig personifiering av en sida av världen, till att bli alltmer mänsklig. Samtidigt faller Gaiman aldrig för frestelsen att göra honom för mänsklig. Han är bortom gott och ont, men har en funktion att fylla och en plikt att utföra. Flera gånger upprepar han att ”there are rules”, något som påminner om indiska tankar om plikt, funktion och dharma.
Drömmar och myter
Det finns några teman i Gaimans långa epos som gör det extra intressant för traditionalister, inte minst indo-europeiska sådana. För det första betonas gång på gång drömmens, och mytens, betydelse. När Morfeus besöker Inferno antyds det att han är mäktigare än Lucifer, för utan drömmar och hopp skulle de fördömdas lidande vara betydligt mindre. Detta är ett tema som är centralt i den konservativa och traditionalistiska världsbilden, där det betonas att människan är en varelse som behöver myter och drömmar för att få mening i sitt liv. Detta innebär också att det rena förnuftet är en användbar tjänare, men en mycket farlig härskare (vi har redan sett hur fantasierna om ”vetenskaplig” socialism ledde till minst lika irrationella och mordiska myter som de ”fördomar” deras bärare trodde sig ha utplånat. Detsamma gäller den rena liberalismen, även om dess gift verkar över en längre tid än socialismen). Gaimans insikt i detta, och i historiens cykliska förlopp, uttrycks när Dröm och Förgörelse besöker England på 1600-talet, i en era då förnuft och rationalism börjar dominera samhället. Förgörelse, Olethros, påpekar då att ”nu börjar det igen”, och antyder att sådana rationella epoker inletts många gånger, men att de alltid slutat med att han fått en hel del att göra (de har alltså gått under med besked).
Tragisk världsbild och nordisk melankoli
Enligt den Nya Högern har den europeiska världsbilden en tragisk sida. Detta innebär att vi inser att allt roligt har ett slut, att alla val är slutgiltiga och stänger ett otal dörrar för evigt, att alla våra framgångar är kortvariga erövringar från tidens obevekliga gång. Denna insikt har lett till skapandet av stor konst, och normalt har den också varit förenlig med det som kallas heroisk realism. Men den kan också leda till en melankoli. Denna insikt i allts förgänglighet genomsyrar The Sandman, och huvudpersonen är inte den muntraste seriefigur man skådat.
Sagotraditionen
Gaiman har ofta visat ett stort intresse för asaguden Oden, som dyker upp i flera av hans verk. Så är även fallet i The Sandman, där Oden, Tor och Loke i olika sammanhang samspelar med och mot Morfeus. Det är heller ingen överdrift att påstå att Morfeus själv delar många drag med gestalten Oden (som ju bland annat var en ensam vandrare med jämna mellanrum, och som hade flera kopplingar till de mer kreativa sfärerna).
Gaiman rör sig även rent generellt främst i en europeisk sago- och myttradition. I några avsnitt ger han oss en inblick i sådana folksagor som Rödluvan, och hur brutala dessa var innan de ”städades upp” av välmenande borgare. Det är också främst europeiska gudar som dyker upp, även om också den egyptiska kattgudinnan Bast spelar en återkommande roll i handlingen, liksom en del andra utomeuropeiska gudar. När Gaiman för in dessa gudar och väsen i handlingen finns det dock inga etnomaschistiska undertoner, utan man kan snarare jämföra med den traditionalistiska inställningen, där man kan intressera sig för och respektera alla genuina traditioner. Enstaka gånger för Gaiman in politiskt korrekta teman i handlingen, såsom våldtäktsbenägna skinnskallar, men överlag är serien fri från sådant, vilket gör den mindre tendentiös och mer tidlös än så mycket annat.
I vilket fall som helst gör Gaiman den europeiska sagotraditionen en stor tjänst, eftersom han ger våra gudar nytt liv, visar att det går att skapa nya klassiker med utgångspunkt i de gamla. På så vis rör han sig verkligen i en tradition, där varje ny generation på ett kreativt sätt skapar nya mästerverk med utgångspunkt i de gamla. Han är alltså varken en bokstavstrogen slav under det gamla, eller dess fiende. Hans intresse för, och kärlek till, de gamla gudar och sagor som ingår i hans verk är också mycket tydlig, liksom hans kunskaper inom mytologi, ockultism och liknande. Tidvis framstår han närmast som en forskare i komparativ mytologi, som jämför teman och figurer ur gamla myter.
Samtidigt bör man vara medveten om att seriesviten inte är till för alla och envar. Den har beskrivits som en ”serie för intellektuella”, och även om detta inte är hela sanningen så är det sant att det är mycket få actioninslag i The Sandman. Huvudpersonerna löser sina konflikter genom gåtor, genom lögner, genom magi, eller intriger i flera led. Förväntar man sig en ny Conan kommer man alltså att bli grymt besviken. Om man däremot är intresserad av myter och sagor, eller delar den känsla för världens tragiska kvaliteter som genomsyrar Gaimans verk, så tillhör serien det absolut bästa man kan läsa. Det är rentav möjligt att den kan inspirera en eller annan till nytt skapande av klassiker i den tradition som Gaiman rör sig i. Och eftersom ett folk utan drömmar och berättelser är ett folk som är dömt att försvinna, så är det just sådana nya klassiker som vi behöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
