Den värld vi lämnar över till våra barn framstår alltmer som en skövlad, likriktad och fattig plats, ett mellanting mellan en fabrik och ett ghetto. Detta beror inte minst på att den globala kapitalismen förvandlar allt till ekonomiska faktorer, och likt en hungrande parasit suger in allt i sitt system. Tusenåriga kulturer sugs in i den historiska kapitalismens nät, och bryts ner i sina beståndsdelar. De beståndsdelar som inte går att göra profit på spottas sedan ut, och försvinner, medan det som blir kvar förvandlas till kuggar i den globala kapitalismens maskineri. Kvar blir en likriktad global ”kultur”, som inte har någon organisk relation till något av de folk som den underkuvar, en gigantisk, omänsklig teknostruktur. På samma sätt omvandlas uråldriga naturvärden till ekonomiska faktorer, eller kastas på historiens soptipp om de inte är lönsamma nog att finnas kvar.

Detta är processer som pågått under mer än 500 år, men som idag börjar nå gränserna för sin egen fortlevnad. Så har till exempel den franske identitären Guillaume Faye identifierat ett av hoten mot det moderna projektets framtid som just miljöhotet, att det moderna projektet hela tiden undergräver sin egen framtid genom att skövla miljön. Förr eller senare når man gränsen där detta slår tillbaka på en själv. Detta har hänt genom historien med flera folk, som överutnyttjat sina åkrar. Där de en gång frodades finns idag bara öken. Men det moderna projektet och den historiska kapitalismen överutnyttjar inte några åkrar runt Aten, eller i det forna Sumer. Den moderna kapitalismen överutnyttjar en hel planet.

Vi ser därför idag hur många av de djur- och växtarter som utgjort en del av vår världs rikedom sedan urminnes tider hotar att försvinna inom några decennier. Detta har också kommit att uppmärksammas i media, förvisso ur ”snällistiska” och sentimentala perspektiv, och utan en egentlig förståelse i att det är själva det moderna projektet och dess inneboende världsbild som ligger bakom dagens kris.

Så tas hotet mot den biologiska mångfalden idag upp i Expressen i ett flertal artiklar. Detta får trots allt ses som något positivt, även om det ytterst rör sig om modernister som försöker att hantera modernismens oundvikliga följder genom reformer och välgörenhet. Vad som ytterst krävs är dels en metapolitisk och kulturell kamp, en kamp för att förändra samhällets värderingar. Detta kopplat till en politisk kamp för att förändra världssystemets funktionssätt. Men parallellt med detta kan man även genom välgörenhet försöka mildra effekterna av dagens system. De bistra herrarna bakom Webblogg Oskorei har därför dagen till ära adopterat en panda, genom Världsnaturfonden.

Den hugade rekommenderas också att skydda den svenska gammelskogen genom att besöka Ett klick för skogen.

Den mer handlingsinriktade traditionalisten kan också besöka organisationen Sea Shepherd.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.