Bland våra samtida är det många som tror att vänstern har monopol på anti-amerikanism, men den som sätter sig in mer i frågan upptäcker snart att det även finns en anti-amerikanism från höger (den radikala högern närmare bestämt). I den traditionen återfinner vi personer som Julius Evola och Keyserling, och idag förs den anti-amerikanismen vidare av den Nya Högern. Det är en anti-amerikanism som är djupare än vänsterns, vilket är föga förvånande då dagens vänster själv är starkt influerad av just amerikanskt tänkande. Michael O’Meara tar upp den Nya Högerns syn på USA i kapitlet Anti-Europe i boken New Culture, New Right. O’Mearas bok är den kanske viktigaste genomgången av Nya Högern och den identitära värlsåskådningen som finns tillgänglig på engelska, och dagens inlägg kommer därför att ägnas åt en genomgång av kapitlet om Anti-Europa. Redan från början kan det påpekas att det är det svagaste kapitlet i hela boken, vilket beror på att O’Meara sammanfattar andras tankar om USA och detta leder till att han säger emot sig själv (ena stunden gjorde USA uppror mot Europa av religiösa och principiella skäl, några sidor senare får vi veta att de gjorde det av ekonomiska skäl, och liknande). Men det är trots detta ett värdefullt avsnitt, vilket säger en del om hur bra boken faktiskt är.

Det puritanska arvet
Den Nya Högerns kritik av den amerikanska kulturen (eller brist på kultur i ordets egentliga mening) utgår inte sällan från landets själva grundande. Man pekar då på hur det var puritaner som korsade Atlanten, människor med negativa känslor för sina hemländer och för Europa, människor som dessutom identifierade sig starkt med Bibelns hebréer. Deras religion var mycket praktiskt orienterad, och världslig framgång var det centrala för dem (om än ett tecken på att man var utvald av Herren). Detta puritanska arv har ibland lett till att de tidiga amerikanerna av den Nya Högern jämförts med Gamla Testamentets hebréer, ett materialistiskt folk som upplevde sig utvalda. Denna känsla av att vara utvalda innebar under USA:s historia också en expansiv politik, där man först trängde undan diverse indianska folk, sedan mexikaner, och så småningom korsade både Stilla havet och lade Latinamerika under sig.

Den Nya Högern menar att denna religiösa myt gör amerikanerna farliga i världspolitiken. En vanlig politiker delar in omvärlden i vänner och fiender, men han/hon hatar inte sina fiender och ser dem inte nödvändigtvis som onda. Amerikanska politiker har däremot en stark tendens att se sina fiender som Onda, vilket innebär att vanliga regler för krigföring inte gäller när man ska bekämpa dem. Det är då ingen slump att behandlingen av sydstaterna blev så hård under och efter inbördeskriget (O’Meara menar att det var det första totala kriget, och det totala kriget drabbar ju främst de civila), och både tyskar, japaner, irakier och många andra har fått uppleva denna sida av amerikansk utrikespolitik sedan dess. Ett uttryck för detta synsätt är när Bush talar om sina motståndare som ”the Axis of Evil”.

Konstitutionen och den icke-etniska staten
Enligt den Nya Högern är ett lands lagar egentligen ett uttryck för dess kultur och värderingar, ”kodifierade normer”. USA:s grundare försökte istället bygga sin konstitution på en samling abstrakta principer, som skulle vara giltiga för alla människor. O’Meara nämner i förbigående att när ett folk gör något sådant, så är det inte förvånande att denna konstitution och dessa abstrakta principer på sikt används emot dem (som exempelvis när de vita européer som en gång grundande landet nu trängs undan av svarta och andra folk). Enligt den Nya Högern ska en stat vara ett uttryck för ett folks vilja och ödesgemenskap, men amerikanerna har sedan landets grundande varit mer intresserade av individualismens nöjen och småborgerliga trygghet än av att ha någon ödesgemenskap. Deras stat kan därför ses som den liberala, moderna, anti-traditionella och individualistiska staten par excellence, som en prototyp till de tragiska stater vi idag lever i även i Europa.

Detta innebär även att USA sin långa historia till trots aldrig producerat någon stor kompositör, några verkliga arkitekter, eller liknande. De stora män som landet trots allt fött, Jack London, Ezra Pound, F.P. Yockey med flera, har heller inte kunnat påverka dess kultur och historia i nämnvärd omfattning. Den Nya Högern ställer detta mot Europa, som in i modern tid fostrat aristokrater, verkliga politiker, författare och konstnärer.

Den hypermoderna staten
Den Nya Högern ser alltså USA som ett Anti-Europa. Där de europeiska folken har en lång historia, lever amerikanerna i ett evigt ”nu”. Där Europa har en kultur, har USA valt att vända sig bort från denna kultur, och skapa ett samhälle av mediokra, konforma och tredje klassens individer. Där Europa har traditioner, har USA kommit att bli traditionalismens främsta hot. Där Europa har djup andlighet, har USA materialistisk och ytlig religion. Landets inkomstfördelning har börjat påminna om Tredje Världen, och 1% av befolkningen ägde 1995 40% av landets rikedomar. Dess ekonomi undergrävs konstant. Stora delar av folket nyttjar droger, både illegala och legala (4 miljoner är till exempel skolbarn som får amfetaminpreparatet ritalin).

Landets puritanska arv har också fått det att bli vår tids främsta hot mot andra kulturer och länder, då dess folk till stor del anser sig ha ett uppdrag att sprida sitt system över världen. O’Meara citerar här traditionalisten Guénon: ”in the name of liberty… [Americans] would force the whole world to imitate them”.

När man följt O’Mearas beskrivning av amerikanernas miserabla samhälle och historia så här långt, börjar man undra om det verkligen kan vara så nattsvart, eller om franska känslor av mindervärde gentemot den mäktiga grannen i väster kan ha påverkat den Nya Högerns bedömning. O’Meara antyder själv att så kan vara fallet, och påpekar att en så genomnegativ inställning till USA och amerikanerna varken är verklighetsförankrad eller politiskt sund. Det finns europeiska folktraditioner även i USA, och dessa är lika utsatta för Hollywood och liknande som vi européer.

Äldre inlägg på temat:

Julius Evola om Amerika

Antiamerikanska antipatier

Äldre inlägg i genomgången av O’Mearas bok hittar vi här:

Den Nya Högern och Michael O’Meara

Den Nya Högern och arkeofuturismen

Den Nya Högern och gudarnas skymning

Den Nya Högern och det kvantitativas tyranni

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.