I dagarna har förlaget Bonnier-Carlsen JK-anmälts för hets mot folkgrupp på grund av att det gett ut seriealbumet Tintin i Kongo. Detta försvaras av ett par företrädare för Afrosvenskarnas Riksförbund i Expressen Debatt. Man kan ha ett flertal åsikter om detta. En av dem är att ett civiliserat samhälle inte borde behöva lagar om hets mot folkgrupp, då en människa med heder inte ägnar sig åt att uppmana till våld eller vulgära angrepp på andra raser (jag är fullt medveten om den tråkiga paradox som det innebär att den politiska miljö som starkast betonar vikten av heder och självdisciplin, nämligen den nationella, samtidigt är den miljö där sådana vulgariteter frodas, men förhoppningsvis kommer man gradvis att inse oförenligheten i detta och prioritera hedern och självkontrollen). Man kan givetvis invända att Sverige i nuläget inte är ett särskilt civiliserat samhälle, och att någon form av lagar mot öppna hot och stämpling mot olika grupper kan behövas, men frågan är om man inte driver detta till det både extrema och absurda om det innebär att man förbjuder historiska kulturyttringar som Tintinalbum. Frågan är hur långt man ska driva självstympningen av vårt kulturarv i sådana fall, ska man ta bort Strindberg för hans rasistiska inslag också? Marx skrev en del mindre civiliserade saker om svarta och judar också, så det kanske är dags att dra in Kapitalet likaså. Ska vi ge oss på Bibeln, Torahn och Koranen när vi ändå håller på? De flesta inser ganska snart att konsekvenserna blir absurda om man slår in på den väg som Afrosvenskarnas Riksförbund föreslår, och som vårt land redan färdats en bit på. En annan tanke som smyger sig på en i sammanhanget är att Afrosvenskarnas Riksförbund förmodligen gör ”afrosvenskarna” en stor otjänst med initiativ som detta. I en omröstning på Expressen ansåg 96% (5433 personer) att det var fel att JK-anmäla Tintin, och bara 4% (221 personer) tyckte att det var rätt. Vilket förmodligen innebär att många av sådana här utspel drar slutsatsen att ett okänt antal ”afrosvenskar” vill förbjuda vårt kulturarv för att de är ovanligt lättkränkta och har en skum inställning till censur. En och annan kanske, av rena yttrandefrihetsskäl, blir lite skeptiska till att få hit fler ”afrosvenskar” när de i debattartikeln kan läsa:

I Sydafrika där svarta människor har ett visst inflytande är "Tintin i Kongo" bannlyst och ges inte ut av förlagen.

Men det kanske ”Afrosvenskarna” får upptäcka själva.

Mer intressant i sammanhanget är då att Ann-Charlotte Marteus kommenterar JK-anmälan med att det är inte Tintin som är verkligt rasistisk, det är istället Hollywood. Här kan man som vit man hålla med henne, Hollywood sprider synnerligen suspekta stereotyper av både vita och svarta, normalt till de svartas fördel, men läser man hennes text mer i detalj inser man snabbt att hon är alldeles ute och cyklar. Ann-Charlotte påstår till att börja med följande:

Sådana karaktärer finns inte i amerikanska dramer. Där är svarta oftast muskelknippen med akuta impulsproblem eller lattjo sidekicks med stora ögon. Vilden eller glada Sambo.

Var och en som följer amerikanska filmer eller tv-serier är vid det här laget medveten om att Ann-Charlotte mentalt befinner sig på 70-talet. Detta är sannolikt typiskt för en viss kulturvänsters sätt att se på världen, man är så övertygad om att svarta förtrycks av Hollywood att man inte ens märker när motsatsen är fallet, och varit fallet i flera decennier. Selektiv perception kallas det ibland, och det är ett centralt inslag i många ”antirasisters” världsbild. Den kombineras dock normalt med en sagolik förmåga till tolkning och otacksamhet. För inte nog med att de svarta alltid framställs som vildar, när de framställs som något annat än vildar så är det också fel. Ann-Charlotte skriver därför:

En annan stereotyp är den svarta ängeln eller gudomen som kommer till jorden för att med övernaturliga krafter ledsaga den vite hjälten. En urrasistisk kliché: den vite är civiliserad med fötterna på jorden, den svarte sorterar under magiska sagoväsen.

Med det resonemanget är Gandalf i Sagan om Ringen också en förtryckande stereotyp, som framställer oss vita män som magiska sagoväsen och gemytliga mysfarbröder, när vi egentligen är så mycket mer. Vad vi lär av hennes lilla artikel är alltså att när man aldrig ifrågasätter sina egna förgivettaganden så kommer man förr eller senare att göra sig själv till åtlöje. Vi avslutar därför dagens inlägg med några filmtips från det ”rasistiska” USA till Ann-Charlotte, som tydligt visar hur fel hon har. Ja, Ann-Charlotte, Hollywood ägnar sig åt att sprida rasliga stereotyper utan grund i verkligheten, men nej, dessa är inte till nackdel för svarta. Du kan ju till exempel fråga dig själv hur det kommer sig att svarta män av princip aldrig framställs som våldtäktsmän i de ”rasistiska” filmer du talar om (vilket förövrigt innebär att detta framställs som en specifikt vit sedvänja…).

Knockaround Guys – en genomusel liten rulle där man får ”nöjet” att se Vin Diesel med en tatuerad Davidsstjärna spöa skiten ur en ”redneck”.

Blade – en serie riktigt bra filmer, och även en TV-serie. Huvudrollen spelas konsekvent av svarta män, och trots Ann-Charlottes förgivettaganden så framställs han just som iskall och med en långt driven förmåga till självkontroll och rationell planering.

The Contractor – en relativt bra film, där Wesley Snipes spelar en skicklig och mycket listig agent. Trots Ann-Charlottes teorier om anti-svarta stereotyper i amerikansk film, så tar han också hand om en vit flicka i filmen, på ett positivt sätt.

Equilibrium – en suverän film, där en av ”the bad guys” är både svart, listig och rationell. Alltså varken ett magiskt sagoväsen eller en glad Sambo.

Ann-Charlotte kan annars studera filmer med Denzel Washington, Taye Diggs eller någon annan stor afro-amerikansk skådespelare. Hon kommer till sin förvåning att finna att de mycket sällan framställs som ”glade Sambo”, utan att svarta i Hollywoodfilmer snarare framställs som chefer eller på annat sätt högpresterande. Eller så kan hon se Soul Plane, Fat Pizza, Norbit eller kanske Big Mommas House, som kommer att bekräfta hennes förgivettaganden. Ända tills hon kollar vilka som gjort dem…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.